USA juli 2019 - del 1 - mest Florida

Fast jag inte blivit riktigt klar med Sydafrika-reportaget (för nästan ett halvår sen), ger jag mig på USA medan det är i färskt minne.
 
Det blev min första riktiga resa med Jimmy - nåväl, en natt i Menstrup och två i Venedig ska inte förglömmas, men drygt två veckor tillsammans och dessutom med hans föräldrar, bror och faster hade ju kunnat vara lite mer utmanande. Nu blev det inte det - maken till smidig och trevlig familj finns nog inte, inte heller Jimmy gick det att tröttna på.
 
Jag och Björn (Jimmys lillebror) turades om att köra - jag tror att det blev totalt ca 200 mil - Atlanta, GA - Montgomery, AL (bara för en övernattning) - Santa Rosa Beach, FL - New Orleans, LA - Tuscaloosa, AL (bara för en övernattning) - Atlanta, GA. 
 
 
Första dagen tog vi oss direkt från flygplatsen i Atlanta till Montgomery, och utan att ens duscha eller byta om, stack vi till en mexikansk restaurang som en av mina värdsystrar rekommenderat på FB - Sol. Här fick vi genast känslan av att allt är stort i USA! Inte minst drinkarna.
 
Alla samlade kring bordet
 
Karin och Åke med sina Margheritas
 
Efter en natt på ett något ruffigt hotell, där bland annat frukost inte serverades trots att det skulle ingå, satt vi oss i bilen och tog frukost på Waffle House. Det blev sedan ett återkommande inslag under resan. På några ställen lyckades vi övertala servitrisen att laga en kanna extra starkt kaffe till oss - jackpot!
 
Här Jimmy med sin skål med hash browns, sausage, ägg
 
Efter några timmar kom vi fram till huset som vi hyrt av min lärare Pat, från mitt utbytesår 1985/86. Hon har varit i Sverige tre gånger och bott hos oss, jag har väldigt starka band till henne - hon var en fantastisk motvikt till mycket som var svårt att anpassa sig till i en väldigt religiös och konservativ (men kärleksfull!) värdfamilj, och småstadsmiljön.
 
Huset var superfint och bara en kort promenad från kritvita stränder och turkost hav.
 
Vågor!
 
Glad, fast en haj precis simmat alldeles nära mig. Jag blev rädd!
 
Vi njöt i fulla drag, vissa tålde sol och värme mer än andra - någon gång stannade några av oss vid huset eller gick till poolen istället.
 
Hela familjen badar
 
 
Vi hade väldigt mycket kul ihop i huset - spelade spel, grillade, lyssnade på musik, fikade mm.
 
The front porch
 
Perfekt plats för morgonkaffet
 
Finfika med kaffe, kakor och Plantation rom (tack vare Marie)
 
Den ganska obekväma soffan...
 
En kväll åt vi vid en vacker strand (men med lång väntetid) - the Bay.
 
Hela gänget på stranden
 
Vi väntar på vårt bord
 
En annan kväll tog Pat och hennes kompis Diane med oss till "Redd, the singing bartender" - en liten servering på baksidan av en bensinmack där man kunde önska låtar genom att fästa post-its på sedlar. Man fick sjunga med och klä ut sig och dansa och äta och dricka gott.
 
Macken där man knappast kunde ana vad som fanns på baksidan
 
Modest reklam
 
Marie, Redd (med sedlar i urringningen) och Pat
 
Alltså, jag tycker ÄRLIGT att Jimmy passar i scarf. Kanske inte i sin huvudbonad.
 
Marie i toppform i en av sina peruker
 
Jimmy the pimp och jag (nykter - min tur att köra bil)
 
Karin, Pat och Marie
 
Björn (inkognito) kysser Redd på slutet av kvällen
 
Efter partyt
 
Och här några andra restauranger som vi testade:
 
Los Rancheros
 
Goatfeathers
 
Såhär lite i efterhand är det nog ändå mötena med människor som gjorde starkast intryck - förutom Pat, träffade jag även de flesta ur min värdfamilj från 85/86 över en lång lunch och några drinkar, och en gammal klasskompis som jag haft lite kontakt med under åren.
 
Laquitta, Tammy, jag och Paula
 
Jag och "lillasyster" Allison (för all del i New Orleans)
 
Jag och Pat, och det stämmer nog att jag är tårögd

Franschhoek

 
Nästa stopp på resan var i vindistriktet Franschhoek, en dryg timme från Kapstaden.  Vi bodde två nätter på trevliga Gable Manor.
 
Området var omgivet av berg och väldigt vackert.
 
Första dagen flanerade vi mest i den gulliga lilla byn, åt och drack gott förstås, shoppade lite.
 
 
 
Andra dagen hade vi bokat in oss på The Wine Tram - vilken underbar uppfinning! Det är som en hop on-hop off-buss men mellan vindistrikt. En liten bit var med spårvagn men annars var det buss; vilket som gick bra! Spårvagnen var mycket charmig och inbjöd till fotografering! Vi tog Gröna linjen (som syns på våra klistermärken).
 
 
 
Givetvis fick man ett glas i handen så snart man steg ombord!
 
Vi hade bokat in vår lunch som picnic på Holden Manz. Det var en idyll att gå genom vinodlingarna men blodsockerhalten var farligt låg medan alkoholhalten var desto högre.
 
Kata klär i vinrankor!
 
Holden Manz
 
Rickety Bridge
 
GlenWood
 
Jodå, på slutet blev vi lite sliriga. Vid något tillfälle suckade Malin och tog upp sin mattebok men på det hela taget stod hon ut bra med oss.
 
En av kvällarna avslutades på drömmiga ROCA medan solen gick ner. 
 
 
 Jag kunde gärna ha stannat lite till i dessa omgivningar, men... äventyret väntade om hörnet!

Fylla 50

Hälsning från min storebror
 
När jag fyllde 40, hade jag en hel kategori här på bloggen för allt roligt som hade med firandet att göra... (nåja, jag har visst släppt in lite annat i den kategorin, ser jag) men den här gången får jag spara undan lite i ett enda inlägg. Bästa grejen med att vara borta när en fyller jämnt, verkar ju vara hur mycket firande det blir i efterhand! 
 
Osäkert om denna länk går att nås av andra men jag chansar. Det är 3 helt underbara minuter!! Den spelade barnen upp för mig på själva dagen som annars inte ägnades så mycket åt att fira. Första safarituren stal all uppmärksamhet!
 
Men när vi kom fram till Sydafrika några dagar innan, stod en flaska bubbel och godis och väntade på oss när vi kom på rummet.
 
Från Pippi och Li
 
Det kom ju fram den 10 mars att jag fyllde år, och personalen på campen beklagade att de inte visste innan, men halade snabbt fram 2 flaskor bubbel efter kvällsmaten. Dagen efter kom de ut med tårta till middagen.
 
 
När jag kom hem från Sydafrika, mötte ballonger och presenter från Åsa som även tagit hand om min post:
 
 
Dagen efter kom Far och Jimmys föräldrar och åt tårta och uppvaktade oss båda (Jimmy fyller år dagen före mig). Far hade även med en rosa flaska från min moster.
 
 
 
 
(Jimmy hade redan hunnit ge sina fina presenter och dem lyckades jag inte dokumentera, inte heller fina bordet med tårta)
 
Med blomsterbud kom det mera blommor.
 
Från ex-svärmor och ex-svåger
 
Snart blev det måndag och vardag och då stod ett gulligt kort och väntade på mitt bord på jobbet.
 
Helt överraskande dök en dansk kollega upp med en härlig bukett till mig, jag hade t o m matchande t-shirt!:
 
Sedan blev det officiell firning i fredags med jättetårta, superfina presenter och fint tal och ännu mer blommor.
 
 
 
Samma kväll fiskade mina tullarbrudar upp mig för partajande på stan. 
 
 
Jag valde såklart zebramönstrat för en sån fin dag!
 
50, jag?
 
Det är mycket tema blommor och vin och det känns helt rätt! Jag skulle gärna fylla 50 igen men det blir ju svårt. Flera raringar har datum inbokade med mig för vidare firande dock! Och såklart fick jag många trevliga hälsningar via mejl, sms och Facebook på själva dagen. Hela alltet gör att jag känner mig mycket hedrad och älskad.
 
 
 
 

Godahoppsudden och pingviner

 
Vi hade bokat en privat tur till Godahoppsudden och ett tag tyckte jag att det kanske var lite onödigt lyxigt när det t o m finns hop on-hop off-bussar som går dit. Men vilken tur att vi bokade in oss med Capey tours.

Vänlige Craig tog oss med på en underbar heldag helt enligt våra förutsättningar, och han gav oss många bra tips och svarade också på alla slags frågor från oss alla - inte minst Malins, inför ett skolarbete om Sydafrika.

Vi började med att stanna till vid Clifton Beach där morgondimmorna lättade.

 
 
Sedan Chapman's Peak:
 
 
 
 

Vi åkte vidare till Cape Point National Park där vi lyckades ta foto vid skylten, se sälar och strutsar i det fria.

 

Vi tog linbanan The Flying Dutchman upp till utsiktspunkten. Vi promenerde ner och det var supervackert!

 
 

Sedan blev det lunch och souvenirshopping i idylliska Simonstown.

 
 

Efter det tog vi en kort promenad till Boulder's Beach där den stora pingvinkolonin fanns. Efter att ha kollat in dem på håll, gick vi till en liten badstrand, och plötsligt kom pingviner simmandes mitt bland oss!

 
 
 
 
 
 
 

Sen fick vi besöka vingården Constantia där t o m Napoleon beställt sitt vin! Vår guide lyckade utverka att vi utöver vinprovningen fick testa det vinet. Julia var sedan gammalt mycket intresserad av allt som hade med Napoleon att göra, så hon var extra nöjd!

 
 

An African Villa

Vilken pärla vi fått slå oss ner i under våra första dygn i Sydafrika.
 
Tidernas vänligaste man tog emot oss och berättade allt viktigt och roligt som man kunde behöva veta, ordnar glutenfri frukost till Kata och mycket mer.
 
Vi har fått två bekväma rum med enastående utsikt över taffelberget. 
 
Några fina bilder.
 
Morgonsol på Lion's head 
 
Strax frukost, utsikt från balkongen
Väggdekoration ovanför vår säng
Sällskapsyta där sherry och portvin står framdukat så att man kan ta sig ett glas innan maten
 
 
Inget hindrar (tydligen) att man dricker bubbel i sängen!
 
 
 
Jag fyller ju ändå år! Varför inte skåla i parti och minut?
 
 
 

Kapstaden - första dagarna

 
Ända sen jag var i Uganda för några år sedan, har jag hört Afrika ropa på mig, och med stor spänning bokade jag resan till Sydafrika för ganska länge sen, efter att alla barnen, till min stora glädje, meddelat att de kunde ta sig loss två veckor i mars. 
 
Äntligen blev det dags, och vi samlades i Malmö ett dygn innan avresa, sedan 6 t flyg till Doha och 10 timmar därifrån till Kapstaden. Hela resan har jag skräddarsytt med hjälp av Minna på Sydafrikaexperten. Oj, vad skönt att det stod en vänlig man med vårt namn på när vi fått vårt bagage och passerat genom tullen. 
 
Han lämnade oss på vårt fina guest house, An African Villa, som bäst får ett eget inlägg.
 
Vi gav oss genast ut för lite mat, och barnen fick bekanta sig med "This is Africa". Malin pekade ut en pizza på menyn, och servitrisen la vänligt huvudet på sned och sa, "nej, den där har vi inte, den är på den nya menyn, vi har bara haft den sen i fredags." Idag var det måndag. Nåja, vi gick inte hungriga därifrån! Inte törstiga heller!
 
 
 
 
 
Sedan softade vi lite vid hotellet innan vi öppnade en flaska bubbel och läckra godsaker som anlänt för att förfira min dag, från Pippi och Li! Vilken härlig överraskning!
 
 
En förväxling av flaskor uppstod i kylen så vi firade faktiskt med fel flaska. (This is Africa). Men det är inte värre än att vi får dricka en till, snart.
 
 
Ja, det är Lion's head som kikar på mig i bakgrunden. Det är så vackert att vara omgiven av berg på det viset.
 
Sedan blev det en Uber (superbilligt) till the waterfront. Vilken vy!
 
 
 
Vi bestämde oss för att ta in vilt och smaka av varann. Vi tog Springbock, krokodil, struts och kudu.
 
Malins krokodil
 
Min kudu
 
Sedan sov vi som stockar tills nästa dag, då vi serverades frukost ute i skuggan. Ljuvlig service. Sedan ut och åka hop on - hop off buss, bästa sättet att bekvämt ta sig runt och lära sig massor. Vi tog ett strandhugg på vägen och kände på vattnet, tog oss sedan till den lägre platån (som ändå var en bra bit upp) för att ta linbanan till toppen av  Taffelberget. Det var väldigt tursamt, för det är inte alla dagar som liften går, blåser det för mycket eller blir mulet (båda inträffar ofta), stänger den.
 
Bildbomb från buss, havskant och berg:
 
 
 
På kvällen tog vi oss till restauranggatan och asiatiska Saigon, och festade på kycklinggryta, stekta dumplings, sushi, sötsurt fläsk, ginger prawns och mycket mer, dessutom drinkar och vin och dessert. Slutnota 850 kr inkl dricks!
 
Malins är alkoholfri!
 
Sedan hem och i säng!
 
 

Mitt 2018

Året är inte riktigt slut, men snart. Tack och lov. Med facit i hand är jag dock inte helt säker på att inte något nytt obekvämt ska inträffa.
 
Jag avslutade förra årets summering "2018, ja. Välkommen, men försök fara varsamt fram med mig. Tack." Så blev det nu inte men när jag nu har en stund för mig själv och tittar tillbaka tänker jag att att jag ändå är ganska stolt över mig, att jag står på fötterna och känner glädje och förväntan. Flera episoder under 2018 har slagit mig till marken men jag har inte blivit liggande.
 
Nu är jag fullt medveten om att det inte är av inre styrka eller egen förmåga som jag är upprätt, rentav med rak rygg. Jag har de allra finaste människorna omkring mig som har lyssnat, stöttat, erbjudit en axel och mycket mer. Det har också fått mig att värdesätta de nära relationerna mer än någonsin. Och så har det varit några ovanligt goda inslag under 2018 som har balanserat upp vågskålarna.
 
Jag summerar litegrann. Börjar med det som varit svårt och tungt.
 
Redan på årets allra första dag 2018 började varningsklockrna ringa angående min Mor. Hon hade blivit sjuk under nyårskvällen och låg mest i soffan när gästerna var där. Helt kort, nu i efterhand vet vi att hon hade fått cancer i bukspottskörteln och hon dog 6 veckor senare. Det var otroligt turbulent, så mycket känslor, så mycket sorg, ensamhet och så allt det praktiska.
 
Ibland tänker jag mig Mor såhär, ung (men redan mor till fyra), stark och njutande av några bleka solstrålar.
 
Under sin sjukdomstid var hon mer än någonsin en förebild och så otroligt rar. Kärleken hon visade oss alla var så stor.
 
Alla andra motgångar känns banala jämfört med att Mor dog, ändå var de rätt knäckande, flera av dem, t ex att min bil (parkerad) blev totalkrashad av en förbipasserande Porsche Cayenne.
 
Nästa uppbrott lät inte vänta på sig så länge, raringen som jag varit tillsammans med i två år, var jag tvungen att skiljas från. Jag ville så gärna men räckte inte till, och inte han för mig heller. Det var väldigt dystert att gå skilda vägar.
 
Under sommaren blev min Far svårt sjuk i en kolera-besläktad badsårsbakterie, och var inlagd på sjukhus rätt länge. Han fick permis då och då, inte minst när mina bröder var här för att delta i minnesfesten efter vår mor.
 
Här var vi samlade på Vikingagatan strax innan Johan m familj skulle resa tillbaka till Ecuador, och mycket var ovisst.
 
Även jobbet skavde mer än annars och jag sökte jobb och gick på rätt många intervjuer. Jag sa upp mig eftert 7 år och det var också svårt att lämna goda kollegor och dem jag pratat med varje dag.
 
Min käraste (som i allt annat hör hemma under höjdpunkter nedan) drabbades av något på sin synnerv och kan nästan inte se något alls nu. Jag blev så ofattbart ledsen för hans skull och också egoistiskt lite för vår skull. Han själv är dock den mest fantastiska människa med en enastående inställning till livet och till att ta tillvara på det positiva.
 
Och på slutet av året fick jag hemmet finkammat av objudna gäster. Saker är bara saker, men det känns väldigt otrevligt att någon varit i mitt hem och gått igenom allt jag har. Av denna anledning skriver jag det här inlägget på jobbdatorn då jag inte blivit färdig att skaffa en ny dator efter den som stals.
 
Men om jag nu ska byta spår, så är har jag välsignats av så många av de goda händelserna som ändå gjort livet så värt att leva.
 
Barnen blir större och klokare och bättre för varje år. De gör mig så stolt, alla tre, och vi har roligt tillsammans.
 
Under påsken åkte vi på spa ihop, jag bokade det lyxigaste av allt som tröst efter en jobbig tid. Det hjälpte lite! Eftersom det var i Båstad, var vi tvungna att ta en bild från center courten.
 
 
Julia och jag cyklade utmed Göta Kanal under sommaren, den varmaste av alla, sällsynt lyckat. Enastående lyxigt att Julia bokade och fixade allt praktiskt.
Det var också väldigt glädjande att Julia skaffade jobb och köpte lägenhet i Malmö, då skulle hon väl stanna här. Trodde vi ja, nu verkar 2019 vilja annat...
 
 
Malin och jag åkte till Paris ihop på sista sommarlovsveckan. Fast den här bilden är från Sibbarp.
 
Kata är ju mest i Stockholm men vi brukar hinna fika ihop när hon är här på olika blixtvisiter.
 
Kärleken, den stora och fantastiska. Jimmy, min like (det känns nästan förmätet att likna sig vid en så fantastisk person). Vi har det så härligt ihop, i vardag och fest, och jag kan inte tro något annat än att vi ska fortsätta njuta ihop, för alltid. Bilderna är från Louisiana och Falkenberg.
 
 
 
Jimmy omger sig med många goda vänner och stor varm familj, jag har blivit inbjuden i alla hans kretsar på allra bästa sätt. Men inte blir det många lugna stunder!
 
Mina vänner, och andra närstående, jag vill varken nämna någon eller lägga upp bilder på dem då jag är rädd att glömma någon eller att publicera någon som inte vill synas på internet. Men det är så gott och tryggt att ha dem! Inte minst min kusin Nillan (som visst tål att nämnas och publiceras ändå), som varit så otroligt omtänksam trots att det säkert inte varit lätt för henne alla gånger det här året. Dessutom gjorde hon mig rik, då hon köpte mitt morsarv, halva sommarhuset, av mig. Så glad jag är att huset fick bli kvar i släkten!
 
 
 
Nytt jobb blev det! Jag går dit med glädje varje dag!
 
På sommaren kom båda mina bröder hit med sina familjer, särskilt för att vara med på Mors sommarfest, det var fint att ses på nytt. Den här bilden kan man ju inte se sig mätt på.
 
 
Dessa två var nya fina bekantskaper: Mats käresta Allison och Johans yngsta barn Anna Victoria:
 
Far och jag har fått en närmare relation och förstår varandra rätt väl. Han och jag delar sorgen men visar inte den så mycket för varann. Det är som att var och en har tillräckligt med sin egen saknad.
 
Julia och jag fick chansen att vara med på en stor och pampig fest - SNNC - Nobelefterfesten - som Katarina varit med och arrangerat. Då snyggade vi till oss!!!
 
 
Något som också varit mycket roligt under 2018 är ett antal konserter och musikupplevelser. Jag har varit och sett Uno Svenningsson, Mikael Wiehes ...har du sett världen, Mamma Mia sing-along, Sammy Rimington, Lisa Nilssons 25-årsjubileum av Himlen runt hörnet, Brit Floyd, Svanholm Singers (2 gånger), Weeping Willows julkonsert - inte sällan på Malmö Live, inte sällan på riktigt bra platser och alltid i gott sällskap.
 
Och så är det flera vänner som har fyllt jämnt och därmed bjudit på roliga kalas.
 
Så jag höjer väl glaset för 2019! Jag har faktiskt en hel del förväntningar på dig. 
 

Sommar 2018

Jag som aldrig gillat mig själv på bild i bikini. Den här bilden från Lindängsbadet störtgillar jag. Lillebror fotade.
 
Det har varit en konstig sommar på så många sätt. För oss allihop, med rekordvärme och torka som varade nästan nonstop från maj till september.
 
Men för mig själv, så mycket turbulenta känslor.
 
Jag sa ju upp mig från jobbet som jag gått till varenda dag i 7 år. Det var både lättnad och tomhet.
 
Jag har lärt mig leva utan min mor, mitt självklara ankare i livet. Ibland i alla fall. Emellanåt landar jag i ett alldeles svart mörker och vill bara backa bandet, få lite lite mer tid tillsammans. Jag lider något otroligt med mina barn som också saknar henne så. Jag kommer på dem alla ibland med att tumma på en sista lapp som hon hastigt skrev till nån av dem, eller med att snegla på ett foto i mobilen där hon ler. Men det finns numera dagar då jag inte fäller en enda tår och bara förmår att vara glad och tacksam över allt jag fick. Och nu har jag väldigt tät kontakt med min far, det är rart på sitt vis!
 
Jag fick 5 v semester (pga jobb-bytet) - det var länge sen sist. Jag njöt av lata dagar de första tre veckorna, väldigt kravlöst. Mycket bad och tid med familj och kompisar.
 
Julia och jag cyklade ett par dagar utmed Göta kanal - allt ordnat och bokat av Julia. Helt underbart!
 
Julia hoppar i kanalen!
 
Så kom mina bröder med sina närmaste, roligt såklart.
 
Allison, Malin och Mats på kakbuffé
 
Men precis på ankomstdagen för lillebror med familj, drabbades min far av en hemsk och akut åkomma, badsårsfeber. Han blev inlagd på sjukhus och det var faktiskt lite osäkert både om han skulle få behålla livet och benet. Men nu, 6 v senare finns det hopp om bägge två.
 
Far hemma på permis, väldigt ovisst alltihop
 
Särskilt tråkigt var det för lillebror, som sist han var i Sverige, fick se vår mor tackla av och sedan levde hon bara ett par dygn efter att han rest. Den här gången var det far som var riktigt sjuk och mest fast på sjukhuset.
 
Johan och hans gulliga familj hemma i mors och fars vardagsrum. Jag hade skaffat tröjorna - det var ju ändå fotbollsfeber!
 
Min storebror och hans sambo hann träffa Far lite mer vid normal vigör då de kom lite tidigare. Och lite vanligt liv hann vi med såklart.
 
I Falsterbo med familjen (extended family)
 
Frukostfika med stordöttrarna
 
Och innan semestern och sommaren var slut åkte jag och Malin till Paris. Det var härligt på så många sätt!
 
Och så det här med Kärleken då. Jag fick lämna en relation bakom mig under våren, och det var inte det minsta lätt eller roligt.
 
Men överraskande snabbt dök det upp en ny man i mitt liv och honom släpper jag inte i första taget. Kanske inte alls faktiskt. Aldrig har det varit så enkelt, roligt och lustfyllt att vara med någon. Nu gjorde den gode Jimmy inte det helt lätt för oss... Först träffades vi och blev kära i varann. Efter ett par veckor stack han till USA i nästan 4 veckor. Sen var han i Malmö 10 dagar, för att sticka till Grekland i 10 dagar. Sen var semestern slut. Men nu är han här för att stanna, tror jag bestämt.
 
Skål för kärleken!
 
 

6 augusti - Mors födelsedag

Min kära mor
 
Den 6 augusti har vi alltid firat Mors födelsedag, alltid utomhus i det gröna, så även i år, hennes 79:e, även om hon inte längre är med oss. Enligt hennes önskan höll vi hennes begravning i mars minimal, och bjöd istället in de 40 (som blev ca 50) närmaste till en sommarfest. Till detta tillfälle kom båda bröderna hem från USA resp Ecuador och det var just bara Mor som saknades.
 
Det kommer nog bilder från Asklunden, där vi började dagen, sedan, för far hyrde in en fotografkompis. En annan bekant spelade jazz på sin saxofon och ledde sången - två sommarpsalmer. Det var släkt, kollegor och många vänner som tillsammans tog del av att urnan med Mors stoft sänktes i jorden. Dagen blev så fin den bara kunde, med den "lilla" komplikation att Far fått bakterier i ett sår när han badade på Ribban, och bara kunde vara med stunden på kyrkogården.
 
Förutom all kärlek som uttrycktes kring min Mor, var jag så glad och stolt över Peters och mina flickor som gjorde precis allt jag kunde önska för att göra den här dagen mindre svår, både praktiskt och känslomässigt. 
 
På kvällen samlades vi i Slottsträdgårdarnas café för buffé och samkväm. 
 
Vad torkar tårar bättre än att få krama en liten brorsdotter? Klänningen är Mors (fantastiskt att jag kunde ha den!)
 
Katarina och Anna Victoria
 
Julia med sin lilla kusin
 
Allison, Mats och jag
 
Johan, Alexandra och Nico (några dagar tidigare i Falsterbo)
 
Vi tre syskon i förra veckan
 
Kvällen avslutades här hemma på min lilla vinterass med en stadig Gin&Tonic, helt onödigt med tanke på all champagne och rosé som redan konsumerats. Kära kusin Nillan och hennes dotter Hanna höll mig sällskap. En annan älskling var med mig i tanken (och via text) från Grekland.
 
 
 

Nya tider

Åh, livet, det rasslar på minsann. 
 
En stor sak som har hänt är att jag efter 7 år är redo för en ny arbetsgivare. Jag var djärv och sa upp mig redan innan jag skrivit på på nya stället, men vi var ju överens per telefon så varför tveka? Det här är när bläcket knappt hunnit torka:
 
 
Jag är väldigt förväntansfull men, som sig bör, lite pirrig. Har jag sålt in för höga förväntningar?
 
En annan bra sak är att jag har utökat mina inplanerade 3 semesterveckor med en vecka extra i vardera änden. Känns juste med 5 veckor! I skrivande stund har jag bara 6 arbetsdagar kvar på gamla jobbet och det är nästan svårt att greppa. Det är ganska segt men jag ägnar mig åt lite överlämning samt filar på mitt Hejdå-brev.
 

Maj 2018

Cykeltur längs Ribban - vad jag älskar mitt Malmö!
 
Jag brukar alltid tycka om maj - hur våren äntligen får fäste och naturen börjar skifta i alla tänkbara färger samtidigt som dofterna kommer. I år, då kastades vi från en väldigt lång och envis vinter, nästan rakt in i högsommarvärme och torka råder. Även om jag njuter av värmen och av att kunna bada länge, känner jag oro över bristen på regn.
 
När jag tänker över de bästa stunderna i maj 2018, blir det döttrar och hav som ligger närmst till hands.
 
Vi hälsade på Kata i Stockholm och tittade på hennes spex
 
Jag fick njuta av ett underbart litet kallbadhus vid Saltsjöbaden
 
Malin ser jag inte mycket av men nån gång så!
 
Kvällssol på Sibbarp
 
Julia träffar jag desto oftare - härligt att ha henne i Malmö igen. Fast just denna bild är från Stockholm, Långholmsbadet.
 
Påfallande många kvällar har jag fastnat här, på min vinterass, i solcellslampornas milda sken och med koltrastens sång som enda underhållning. Vad mer kan man behöva?
 
Tiotusenkronorsfrågan: Hur länge ska sommaren hålla i sig?

Counting my blessings

Min clematis
 
Jag har väl inte livets toppnotering just nu, på någon front, även om det ljusnar så smått. Jag går igenom en uppbrotts- och nystartstid, tämligen plågsamt, hur nyttigt det än är.
 
Men idag är ändå en sådan där dag då jag förmår att lyfta blicken lite högre och fundera över allt som är mig givet. Flera små saker har lyft min dag...
 
Naturen, och inte minst min egen trädgård, där det blommar för fullt trots att jag inte vattnar (undantaget nyplanterat smått).
 
Inga trafikstörningar varken till eller från jobbet! 25 min i vardera riktningen.
 
Fredagsfika på jobbet, och nu var det inte själva fikan (som var helt OK) utan i kön till kaffet. Kön var ganska lång och några platser längre fram stod en kollega som jag gillar mycket men som jag inte träffar så ofta längre. Våra blickar fastnade i varann och vi vinkade lite. Så lösgjorde hon sig ur kön, tog platsen efter mig, och sa "Jag vill hellre vara här med dig" och gav mig en varm kram. Och så småpratade vi en stund om ditt och datt tills det blev vår tur.
 
Pratat bra med Far om små bekymmer och stora glädjeämnen.

Massage på jobbet, alltid lika skönt.
 
Ett samtal där någon vill träffas för att diskutera framtida karriär med mig.
 
Malin sms:ade om att ha fått A på matteprovet. Denna lilla cooling verkar ha koll ändå. De andra två raringarna har jag också växlat några ord med, känns skönt.
 
Och kanske bäst, hittills. Lunchen med en gammal kär vän sedan 46 år tillbaka. Att få landa i dessa välvilliga blå ögon, fulla av förståelse och gemenskap. Helt magiskt lyckades vi på knappt en timme inte bara äta lunchen utan också prata om meningen med livet, döden, kärlek, jobb, yoga, tacksamhet, resor, barndom, föräldrar, syskon, citroner, vänskap. Klarade av allt det här utan att gråta, även om jag torkade någon liten tår ur ögonvrån lite diskret men knappast obemärkt. Innan vi skildes åt rabblade vi varandaras hemtelefonnummer från barndomen, som ett slags hemlig kod.
 
Funderar nu över vad dagens sista timmar ska innebära. Drömmer om bubbel, bad, sällskap. Den som lever får se.
 
Pion som flyttat med från gamla huset, där det alltid blev exakt 3 knoppar. Blommar numera lite mer varje år.
 

49

Snudd på 49 år gammalt foto
 
Konstigaste födelsedagen, firades dagen efter min mors begravning. 
 
Jag har ganska sällan firat min dag stort, undantaget kanske 40-årsdagen med party på spa, men inte en enda gång har jag fyllt utan att min mor ringt och gratulerat mig, och vanligtvis också kommit med penséer till mina utekrukor. I år hade väl inte penséerna passat ändå, i snö och kyla, istället står en söt kruka med minipenséer i mitt köksfönster, det var kondoleansblommor som kom till min far.
 
Kan nästan inte se mig mätt på bilden, tänker på min då 28-åriga mor som med sitt tredje barn i famnen, tänk vad ung hon var, ändå ser hon lugn och klok ut.
 
Så många har hört av sig, från när och fjärran, för att berätta hur mycket min mor betytt för dem, och vilken fin människa hon var. För mig är det som ett hål inom mig, vet inte hur det ska fyllas.
 
Igår var jag på en föreställning på Malmö Live, med Mikael Wiehe, Nour el Refai och Edda Magnason (tillsammans med Malmö Symfoniorkester). När Mikael sjöng Den jag kunde va, rann tårarna nerför mina kinder. Överhuvudtaget är jag väldigt nära mina känslor och har nära till tårarna.
 
Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va
 
Du är med mej där jag e
Du är med mej vart jag ser
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va
 
 
 
 

Blå mot röd

De första veckorna det här året har utan överdrift prövat mig.
 
Med en döende anhörig kan alla andra missöden antingen te sig väldigt banala, eller så blir det bara för mycket att  hantera ytterligare en sak.
 
Vi har t ex haft uppsägningar på jobbet och jag kände först att det faktiskt inte spelar någon roll om jag blir uppsagd eller ej. Nu blev jag inte det (skönt nog) men flera av mina kära kollegor, och där blev det faktiskt till slut nästan mer än jag kunde stå ut med, alla dessa avsked. 
 
En annan incident var min söta lilla Skoda som snällt parkerad utanför mina föräldrars hus blev utsatt för ett våldsamt övergrepp av en stor tung Porsche. Jag var inte själv där för att bevittna det hela men fick såklart bildbevis.
 
 
Det ser kanske inte så farligt ut men uppenbarligen fick Lilla NER så mycket stryk att hon inte kunde repareras. Alla turer med ohjälpsamt försäkringsbolag, vänlig påkörare, rar bärgare, otäck skrotfirma, trevlig biuthyrare blev tungt att rodda. Även känslomässigt var det lite svårt att skiljas från bilen som tjänat mig så väl sedan samma vecka som jag köpte hus och cykel, i slutet av 2013. Vi har varit till Stockholm flera gånger tillsammans och i Bohuslän och i Danmark, och så har vi farit fram och tillbaka till Lund varenda dag.
 
Men jag var ju tvungen att tänka till inför en ny bil. Hyrbilen som jag fick var en liten röd polo och den knallröda färgen gjorde mig så löjligt glad att jag genast visste att nästa bil skulle bli röd. Jag har annars haft två blåa Passater, en ljusblå Audi och en grå Jetta. Hjärtat klappar lite extra för Audi, så när jag fick syn på deras A1:a visste jag att det var den jag ville ha.
 
 
Nu har jag kört runt med henne (ännu inte namngiven) några veckor och det är mycket trevligt, får erkänna att jag inte skänkte platsen i baksätet mycket uppmärksamhet och det är minimalt åtminstone med en lång och stor förare som jag.
 
Jag saknar också backsensorn men det är ju bara att lära känna hur liten hon verkligen är.
 
För första gången har jag tagit en bil via finansiering så det kommer ju att svida lite i plånboken varje månad. Men gullig är hon i alla fall!
 

Ensamhet

 
 
Trots att jag har flera av mina allra käraste inom räckhåll, känner jag mig stundtals oändligt ensam i den sorg som nu drabbat mig. Det känns inte som att det går att dela och på så vis få avlastning av någon. Kanske är det bara att vänta ut som gäller och att acceptera att sorgen följer med förmodligen resten av livet. Kanske kan den mattas av lite också - jag hoppas det.
 
Mycket den sista tiden tillsammans med min mor var väldigt fint och att tänka på det, lindrar smärtan lite. Jag försöker också ta till mig av hur jag beundrade min mors inställning till sin diagnos, hur hon genast valde tacksamhet och ödmjukhet inför allt livet gett henne istället för besvikelse och ångest.
 
Lite mer oväntat är den ilska som bubblar upp i mig, jag är ibland (och säkert orättvist) arg på dem som säger att jag ska höra av mig om de kan göra något. Visst känner jag igen mig i det att möta någon i sorg, man vill erbjuda sig att göra något, vad som helst som kan lindra. Och man är rädd för att göra fel. Men nu vet jag bättre nästa gång någon i min närhet drabbas av sorg - den sörjande vet inte själv vad som kan hjälpa, man får nog använda sin fantasi där och agera istället för att vänta på svar. Jag är även arg t ex på solen som väl kunde lyst lite mer tidigare, så att min mor fick glädje av den och på kylan som gör det otäckt att ta sig ut. Jag märker att jag biter ihop och gnisslar tänder, för de är ömma.
 
De vackra blommor som både jag och min Far fått och ett stort antal brev, där många beskriver vad de tyckte särskilt om med min Mor, värmer. 
 
Jag blir oväntat glad över överraskande små handlingar - som en vårig bukett plockad en morgon då det var -7 grader, och levererad med en kram till min kontorsplats. Självklart började jag genast gråta, hoppas att det inte skrämde givaren från framtida liknande gärningar. Hon har ganska nyligen själv varit med om sorg så hon kanske minns hur det lilla kan betyda väldigt mycket.
 
 
Första dagen jag kom till jobbet efter dödsfallet, väntade det här. T o m jag var tvungen att le. Choklad, en lott och ett gulligt kort!
 
Men det blev inte till att sluta jobbet och leva på miljonerna...
 
 

Om

Min profilbild

Karin

RSS 2.0