Je ne regrette rien

Bredvid min yttertrappa blommar det!
 
Går och trallar på Edith Piaf. Och reflekterar.
 
Idag är nämligen dagen då det blivit avslut på riktigt, efter 6 månaders betänketid.
 
 
Jag hade väl tänkt klart redan då vi skickade in pappren första gången. 
 
Och vad mycket som hänt på 6 månader - det var inte så roligt precis innan och den första tiden, turbulent och oroligt, dålig nattsömn. Men nu har jag landat, tror jag, och känner ett lugn och tillförsikt.
 
Men ännu mer än på de 6 månaderna tänker jag på de 25 åren, drygt, vi hade tillsammans, Peter och jag. Och jag får säga att jag inte ångrar något, skulle inte vilja ha något ogjort. Vi hade många roliga år, en hel del trivsam vardag, och naturligtvis en del gnissel. Mest av allt fick vi ju tre fantastiska barn. Ibland saknar jag Peters sällskap, absolut, men det är ju inte heller så att han har försvunnit från jordens yta. Det går att ringa och prata med honom, till exempel.
 
Exakt allt blev inte som jag tänkte det, men nu, mitt i denna stunden, känner jag mig glad och tillfreds.
 
 
Tydligen tar det mer än 6 månader att omsätta hudceller - ringfinget skvallrar fortfarande om vigselringar:
 
 
Så, nu hoppas jag att du som läser, precis som jag, har anledning att sjunga med:
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0