Ett nytt kapitel

Vigselring från 1992, förlovningsring från 1989
 
Nu är det dags att vända blad, med besked! Ringarna ligger i byrålådan och skinnet på vänster ringfinger som inte sett dagens ljus på över 20 år börjar så smått att smälta in med resten.
 
Peter och jag ska gå skilda vägar - det är såklart en jättestor förändring och jag har inte lust att gå in på detaljerna här (är lite trött på ämnet i största allmänhet). Kortfattat kan man säga att under rätt lång tid har vi båda ansträngt oss rätt mycket för att vara den andre till lags, men utan att lyckas särskilt bra. Det är inte roligt att gå och göra våld på sin person, och det är inte heller roligt att leva med en som inte får vara sig själv.
 
Men vi är överens och det går städat till - kanske också det ett tecken på att känslorna svalnat - att vi klarar av att göra det här utan en massa bråk och liv. Det alla vill veta är om någon av oss har träffat en ny (svar nej) och hur det blir med boendet.
 
Peter bor kvar och jag ska flytta 800 meter bort i riktning mot Limhamns kyrka. Vi får Malins skola mitt emellan våra hus på det viset. Jag flyttar om en månad! Vi ska samsas om barnen - till en början ska jag ha dem 10 dagar av 14 - Peter varannnan torsdag-söndag. Vi tror att det är bra för barn att ha en fast punkt men såklart att de måste ha kontakt och vardagsliv med båda. Peter avser att träffa dem (och mig) även när barnen bor hos mig, hjälpa till med skjutsningar etc, och det uppskattar jag förstås.
 
Samtidigt som det är sorgligt och kan kännas som ett misslyckande, är jag otroligt tacksam över allt vi har haft - främst våra tre fina barn! Glädjen över barnen har varit vårt bränsle många gånger. Och vi har haft många roliga stunder. Vi kan fortfarande skratta och skämta, även över det här med att skiljas åt, fast ibland fastnar skrattet i halsen eller låter lite ihåligt.
 
Responsen som jag fått av dem jag berättat för är också enastående - så många har erbjudit hjälp och stöd på alla tänkbara sätt. Det värmer i hjärtat.
 
Peter och jag träffades när jag fortfarande var tonåring - mitt emellan Julia och Katarina i ålder. Vi har alltså blivit vuxna tillsammans och tagit alla stora beslut tillsammans. Det är inte utan att det känns lite läskigt att bli själv om allt. Å andra sidan känner jag mig mogen uppgiften, skönt nog.
 
Jag utlovar inredningsreportage och statusrapporter med tiden!

Kommentarer
Postat av: Ingrid

Ni är kloka och mogna båda två Karin. Fin sammanfattning, som jag både kan förstå och känna igen mig i.
Onekligen har väl de flesta av oss sett ett flertal skilsmässor i omgivningen och det är en lättnad varje gång jag ser att ett par klarar att sätta barnen först och inte bara dra fram det sämsta hos varandra. Jag antar att det inte är lätt och beundrar er för att ni verkar vara ett par som klarar det på ett bättre sätt än de flesta.
Skymtade nya boendet i ett senare inlägg och ser fram att läsa mer.
Ta hand om dig!!
Såg ditt mail och svarar separat där.
Tänker på er! Stor kram Ingrid

2013-11-06 @ 22:17:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0