British Airways

Hemma igen; har massor att berätta om Phoenix egentligen, men börjar med en spaning innan den faller ur minnet!
 
 
Jag tror inte att jag har flugit med British Airways förut, men den här gången blev det då Köpenhamn-London-Phoenix och tillbaka med dem.
 
Kortresorna till London la jag inte särskilt på minnet, men på 10-timmarsflighterna hann jag iaktta lite mer (ja, det var de här fina tvåvåningsplanen som på bilden!). På ditresan var flygvärdinnorna på min kant ganska gamla; sådär som de brukar vara på SAS. Men istället för det strama, korrekta, lite sura gardet på SAS, var mina damer fullständigt chamerande - inte så där perfekt hårsprejade och välstrukna som SAS-värdinnorna, utan lite sjaviga med grå utväxt i håret, kjolarna på sniskan och med slitna skor. Men det var ett fantastiskt bemötande och tålamod - ögonkontakt direkt och leende även i blicken, de kallade mig för Darling och Love om vartannat och kom exakt ihåg vad jag hade bett om. Inte en suck över en enda passagerare utan idel välvilja och vänligt tillrättavisande om någon skulle upp och hoppa när det var dags för landning. Härligt! (nästan så att jag vill gå in på deras sajt och berömma nämnda crew)
 
På hemresan var det en annan stil; då fick jag en äldre man istället, som skojade mycket kul med allt och alla - till en medpassagerare som halvsov sa han med superbrittisk dialekt "Would you like to join these wonderful women for dinner, sir?" när han kom med middagen, och en annan passagerare frågade han var han hade fått tag på så snygga skosnören. Han småpratade med många på ett mycket charmigt sätt. Dock var han i chock över våra dryckesbeställningar - man kunde enkelt förstå att vi var något 50-tal som kände varann i bakre delen av flyget - han drog slutsatsen att vi måste ha jobbat mycket hårt eller festat ännu hårdare - aldrig hade han väl varit med om så många skandinaver som inte beställde gratissprit! "Totally amazing!"
 
Men myntet har naturligtvis en baksida - British Airways kan inte få något annat än bottenbetyg på maten - närapå oätligt! Wraps med anka och nån sötaktig gele, eller kycklinggryta med couscous (?) som var en enda stel kaka. Till frukost (när vi efter att ha klivit på planet 21 i USA landade 13.30 i London - blir så knasigt med tidsomställningen) var det rena sockerchocken: En liten flaska drickyoughurt (någorlunda normalsöt), en jättesöt muffin med tranbär, en ännu sötare havrekaka med russin, ett paket russin och en lifesaverkaramell (florsocker med en droppe mint). Låt mig säga att blodsockret rusade i höjden en liten stund! Som jag längtade efter en ostmacka!

Kommentarer
Postat av: Victoria

Det låter ju både lovande och oroväckande! Får försöka ha med lite nödproviant med andra ord (kokta ägg och babybel).

Ser fram emot mer om Scottsdale och vädret och sånt!

2013-01-18 @ 23:48:56
URL: http://tojis.blogspot.com
Postat av: Ingrid

I LOOOOOOVE det här inlägget. SÅ anmärkningsvärt. Britterna ÄR verkligen genuint artigare än svenskar. Inte ens bibliotikarierna i England kunde vara otrevliga om man var sen med en bok eller inte fick låna om något. De sa det alltid så trevligt att de nästan bad om ursäkt för att de besvärade en om att de behövde ha tillbaka boken. Charmerande och artiga i alla lägen. Skandal att maten var tvungen att dra ner omdömet... men det vet ej sjuttom om jag inte hellre har det så än tvärtom. :)

Svar: Absolut Ingrid, maten är helt klart underordnad i sammanhanget! Själslig spis är viktigare.
Karin

2013-01-29 @ 22:44:38
Postat av: Ingrid

Imorgon ska jag på tjänsteresa och konferens. Vi ska ända till Stockholm ;) . Kram.

2013-02-03 @ 18:09:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0