Still going strong

 
Idag är det Far som fyller år! 77, faktiskt! Grattis Far! Jag är inte säker på om det är väldigt jämnt eller väldigt ojämnt. Det rimmar bra med att jag själv blir 44 snart i alla fall.

Min snälla Far, med oändligt tålamod, med såväl oss inom familjen, som med en aldrig sinande skara kompisar, släktingar och bekanta med diverse krämpor. Min Far arbetar inte som läkare, utan han är läkare, på det där gamla viset då man är i tjänst dygnet runt, varje dag på året. Till för patienter på bokad tid finns han fortfarande på halvtid, på en läkarmottagning i närheten av hemmet. Far kan det mesta inom läkekonsten, och det han inte själv är expert på, har han några bra kollegor att rådfråga om.
 
Bland oss fyra barn tror jag nästan att det är Mats, min 50-årige bror, som oftast konsulterar - är det inte värk i en tumme, eller nya kostvanor, så kan det vara att dörren plötsligt svällt och inte går att stänga riktigt. Mats bor alltså i Kalifornien, men ringer ändå gärna Far när han stöter på bekymmer. Och Far lyssnar och ger råd. I ärlighetens namn är det nog Mats som har haft flest symtom och riktiga sjukdomar också!
 
När vi var barn fanns det alltid en standardmedicin oavsett åkomma: ett glas vatten. Så många gånger vi fått det ordinerat, och överraskande många gånger räckte det, tillsammans med ett par vänliga ord. Fast när jag en gång i tonåren vaknade vid 4 på natten med jätteont i magen, var Far på alerten direkt. "Vargtimmen" sa han, " - det är nog blindtarmen." Då fick jag inget vatten, för det kunde fördröja ett eventuellt ingrepp. Och det var såklart blindtarmen, och jag blev opererad ganska snabbt. Jag tror däremot inte att jag fått en enda huvudvärkstablett under min uppväxt, och endast någon enstaka penicillinkur.
 
Men det fanns också baksidor med att ha en Far som var läkare - vi träffade inte honom särskilt mycket. Oftast kom han hem när vi andra hade ätit klart, och Mor sa ofta "För Far kommer jobbet först, sen är det tennisen, och efter det, familjen". Men det var mycket bra när Far var hemma till middag, för så fort Mor vände ryggen till, kunde man få honom till att spetsa vad som helst som man ville bli av med på tallriken på sin gaffel, och så slök han det i ett nafs.
 
Numera är det bridge och golf istället för tennis.
 
Bland Fars egenskaper finns att han alltid slår sig i slang med vem som helst, och han älskar att prata med ungar; egna och andras. När jag var liten tyckte jag att det var så pinsamt att han alltid skulle prata med alla.
 
Här några andra fina bilder - inte helt färska, men vad gör väl det? Det är inte en slump att de är tagna på sommaren, och gärna i Falsterbo.. det är då vi lever upp och mår bra allihop.
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Ingrid

Vilket ärligt och jättefint porträtt av pappa, Karin! Du kunde skrivit dubbelt så mycket, en ren fröjd att läsa. Tänk vad härligt att vara så nyfiken på de unga trots att man själv "kommit till åren", fast han ser verkligen inte ut att vara 77!
Vilka barn är i knät på sista bilden? Inte era va?
Kram.

Svar: Det är Malin (med lite mörkare hår) och min kusin flicka Kajsa som är exakt 6 månader äldre än Malin.
Karin

2013-02-10 @ 22:45:48
Postat av: Ingrid

Lilla Malin, jag ser ju det när du säger det! Dessutom känner jag nu hur otroligt mycket man längtar efter SOMMAR!!! Vi har haft ett jättebra sportlov, men nu är vi redo för vår och värme...

2013-02-24 @ 23:31:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0