25 år senare...

Tänk om vi visste då, vad vi vet nu... det gäller både för oss två som för staden. Gör dig redo för ett långt inlägg, eller kom tillbaka en annan dag.
 
Peter och jag träffades på hösten 1987, och då bodde vi båda hemma. Aldrig tycktes det finnas tillräckligt med tid för bara oss två, så vi tänkte ut en listig idé - vi kunde åka på en resa tillsammans! Med ganska begränsade resurser bestämde vi oss för en bussresa till Berlin över påsk 1988. Varken Peter eller jag har så jättemycket minnen av Berlin; mest var det romantik på schemat, men vissa minnesbilder har vi, av vakter, ganska otäck stil i Östberlin, bussresan genom Östtyskland, det fina egyptiska museet, Checkpoint Charlie, Muren såklart. Så många gånger har vi pratat om guidens ord "Vem vet, kanske i vår livstid att vi får se muren falla..." Alla i bussen skakade på huvudet, det kunde vi bara inte föreställa oss. 
 
 
Men sen hände det grejor, inte så långt efteråt, och alla vet ju att muren verkligen föll 1989, och om återföreningen av Tyskland som följde på det. Vi har många gånger sagt att vi borde åka tillbaka till Berlin och se hur det är nu. Så när Peter fyllde år i februari överraskade jag honom med en resa dit. Det är också första gången vi åker på semester utan barnen (och vi har haft barn i snart 20 år nu) - vi tycker egentligen att den lilla lediga tid vi har, vill vi ha tillsammans med barnen. Men det skadar inte att vara på tu man hand någon gång! Lite spännande var det såklart också att lämna barnen hemma, passandes sig själva.
 
Jag måste säga att jag är ganska tagen av upplevelsen - hela staden andas så mycket historia och minnesmärken att man blir alldeles uppfylld. Jag förvånades över flera saker:
  • Hur mycket som ser gammalt ut fast det är återuppbyggt
  • Hur mycket öppna ytor det fortfarande finns
  • Hur mycket ful arkitektur det finns
  • Hur mycket fin arkitektur det finns
  • De flesta museer är gratis
  • Hur fult folk klär sig
 
Eftersom det var Peters present fick han bestämma mest över aktiviteterna. På fredagskvällen orkade vi bara gå ut och äta, och landade på ett fint italienskt ställe - Malatesta - vid Gendarmenmarkt. Sedan tillbaka till hotellet, Angleterre, strax intill Checkpoint Charlie.
 
På lördagen skulle det cyklas, till Wannsee, en sjö i utkanten av Berlin. Det var för övrigt på denna vackra plats som man 1942 bestämde sig för "den slutgiltiga lösningen" - judeutrotningen. Vi cyklade dit på hotellets hyrcyklar - stora däck, tunga cyklar utan växlar med sadeln långt bak och superbrett styre - nästan omöjligt att cykla i bredd - och på  intressanta cykelvägar - inte sådär super överallt. Men kul var det, och ett rejält motionspass! Lite vår i luften, så man kunde vara utan jacka mesta tiden. Här har vi bara kommit en halvmil eller så, fortfarande inne i Berlin:
 
 
Alla bilder från Berlin är tagna med min iPad - tala om att göra sig till åtlöje! Men ändå nöjd!
 
På väg tillbaka stannade vi på Mexikoplatz för en kopp kaffe och en smörgås - samtidigt pågick marknad - vilken blomsterprakt!
 
 
Turen tog över 5 timmar, så sedan fick vi vila lite middag, innan vidare sightseeing - vi gick till Topography of Terror - inom- och utomhusmuseum om underjordiska förhörsrum, massor med foton, intressanta berättelser. Peter la ner mycket mer tid på att läsa in sig än vad jag orkade med.
 
 
 
Efteråt tog vi tunnelbanan till Zoo, promenerade omkring en del, innan vi åt middag.
 
Nästa dag vaknade vi till ännu finare väder. Såhär bländad var jag över en kopp kaffe:
 
 
Vi hade bokat en guidad tur på cykel, på temat tredje riket och Nazityskland, med Fat Tire Bike Tours. Vilken bra upplevelse! Guiden var en ganska ung historieintresserad engelsman, och han gjorde en jättebra guidning. Ämnet var ju allvarligt, men han kunde ändå berätta på ett bra sätt, och med en del anekdoter om tyskar i allmänhet och galningar under andra världskriget i synnerhet. Hela turen gick genom östra Berlin, och rätt mycket i de judiska kvarteren. Här ett monument över en av de första deportationerna - av gamla judar som bodde på ålderdomshem. Bakom skulpturen - det som tidigare var judiska kyrkogården.
 
 
 
På samma gata - gripande - "det saknade huset" -  mellan tätt byggda hus en glugg där ett hus saknas - där man listat ut vem som bodde där innan de blev deporterade, och familjernas namn är inskrivna på husväggarna som gränsade till deras lägenheter. Detta "saknas" verkade så symboliskt. Man kan ana skyltarna med namnen och datumen på de vita fasaderna.
 
 
Vi var där alla judiska butiker förstördes på Kristallnatten - i tunnelbanenedgången intill finns namnet på varje butiksinnehavare och adress på trappstegen. Det är uppenbart att ingen tysk kommer att glömma landets mörka historia.
 
 
I de judiska kvarteren i Berlin och i andra städer finner man gatstenar av mässing, där man kan läsa vilken judisk person som bott där, och när och hur personen dog, inom ramen för förintelsen. Innan andra världskriget fanns 170 000 judar i Berlin, efter kriget ca 1400; nu omkring 30 000. Guiden hade också med sig bilder som han visade, av hur olika platser såg ut vid krigsslutet. Han sa, att ca 90% av all bebyggelse föll under kriget. Mycket har återuppbyggts liknande som det var innan, och ser faktiskt ganska gammalt ut, tack vare att man arbetat med sotade stenar och liknande för att ge sken av patina.
 
Turen gick på slutet genom Tiergarten - den fina parken - den klarade sig nästan oskadd genom kriget (inte lönt att bomba en park, liksom) men ironiskt nog blev den helt skövlad den iskalla vintern 1945 då man desperat fick hugga ner allt för att folk inte skulle frysa ihjäl. Men nu var den fin igen! 
 
Sen kom vi till Riksdagshuset där nu allt som tidigare sköttes i Bonn görs. På taket finns en glaskupol (som man får gå upp i) - förutom att man får en fin utsikt är även golvet av glas, så man kan se rakt ner i riksdagen. Nästan alla byggnaderna här har väldigt mycket glaspartier, för att påminna om transparens, och att viktiga beslut inte tas i mörka stängda rum. Faktiskt var det bara här vi såg tyska flaggor vaja.
 
 
Glas, transparens:
 
 
Det stora monumentet för att hedra offren för förintelsen. Man får själv tolka om de raka stenarna i böljande led ska föreställa tågvagnar på väg, gravstenar eller bara förvirring. Från utsidan passar det att sätta sig ner på stenblocken, och man kan överblicka dem. Men inne i mitten är man helt omgiven av dem, och då marken sjunker, är nu blocken mer än 4 meter höga.
 
 
 
Sista stoppet var på platsen för Hitlers bunker, där han också tog livet av sig. Bunkern är inte öppen för allmänheten, utan det är bara en ganska trist parkeringsplats intill några bostadshus.
 
Vi njöt av att vara ute så mycket i det fina vädret - guiden sa att under de första 3 månaderna i år, hade Berlin haft totalt 8 soltimmar, så det var efterlängtat även för dem. Det kunde man se, inte minst av alla blommor på balkonger överallt.
 
Vi fick se rätt mycket av Berlin; ändå finns det så mycket mer kvar att se. Kommer jag tillbaka, ska jag absolut anlita samma guider - perfekt att kunna ta sig runt ganska långt ganska snabbt, och ändå komma nära intill det man vill se. Platt var det också, lättcyklat.
 
Efter turen fick vi susa till tåget som skulle ta oss till flygplatsen, och vände hem igen till barnen. Borta bra, men hemma bäst, och allt det där!
 
 

Kommentarer
Postat av: Victoria

Så härligt det låter! Och delvis samma platser som jag var på förra året så klart. Fredrik var uppe i ottan en morgon och fotograferade så vi har fina bilder på förintelsemonumentet. Det där topografimuséet tycker jag är fantastiskt, som en smäll i magen men på ett bra sätt, det tar dock på krafterna och känslorna.

2013-04-16 @ 09:49:56
URL: http://tojis.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0