Om liv och död

Idag vaknade Malin vid 07 och var under min första trötta vakna timme mycket intresserad av att prata om döden. Nu tycker jag själv att det är ett viktigt och intressant ämne, men jag vill att det ska bli rätt, så att man inte svarar medan man tänker på något helt annat, eller slöläser i Sydsvenskan.

Malin berättade att hon saknar Maj-Britt som var stand-in på dagis, och som dog i cancer för något år sen. Hon menar bestämt att hon minns när Maj-Britt var där sista gången innan hon dog. Hon sa: "Jag var bara liten då och Susanne bar mig efter vilan. Då såg jag Maj-Britt gå in i kyrkan och sen skulle hon snart dö." Nu vet jag att Maj-Britt var på sjukhuset en kort tid innan hon dog, men någon gång måste ju ha varit den sista på dagis. Jag kan mycket väl tänka mig att små barn har ett mycket mer öppet sinne än vuxna för det andliga.

Dessutom var det många frågor kring begravningar. Jag berättade det som jag tror, att när man är död är kroppen bara som ett skal, eller som en tröja som man tagit av sig, och man fryser inte och har inte ont eller så. Jag sa också att jag tror att själen lämnar kroppen. Och sen att man kan antingen gräva ner kroppen i sin kista eller elda upp kistan med kroppen i en ugn och så kan man gräva ner askan sen. Malin undrade om man kanske kunde gräva ner kistan var som helst men jag sa att man fick hålla sig till kyrkogården.

Malin sa också att Pippi Långstrump tänker ju att hennes mamma tittar ner på henne från ett hål i himlen. "Tänk om hon trillar ner?" Då upprepade jag det om kroppen, som ju bara var alldeles uppanvänd, och att Pippi nog tänker att det är mammans själ som tittade ner på henne. Jag liknade själen vid röken från ett släckt ljus, som bara flyter omkring i rummet. Jag sa också att den som saknar någon som är död, som Malin saknar Maj-Britt och Pippi saknar sin mamma, kan finna tröst i att den som är död ändå kan se oss på jorden.

Slutligen de stora frågorna: "Kan katter dö?" "Ja, allt som lever dör till slut". "Kan myror dö?" "Ja, allt som lever dör till slut". "Kan spindlar dö?" "JA ALLT SOM LEVER DÖR TILL SLUT" "Men mamma, kan Tomten dö?". Här fick jag hålla mig tillbaka för att inte säga att Tomten bara är påhitt. Jag svarade att jag inte var helt säker på hur det ligger till med Tomten men att om han dör finns det garanterat någon som tar över.

Givetvis sa Malin att hon inte ville dö och jag sa att jag hoppades att det skulle dröja riktigt länge, tills hon var en gammal gumma med barn och barnbarn. Hon undrade även hur barn kunde dö och jag berättade om sjukdomar och trafiken.

Sen var det minsann riktigt skönt att cykla iväg och få nya slingor i håret....

Kommentarer
Postat av: Ingrid

Det låter som om du klarade det svåra samtalet väldigt bra. Kul med tomtefrågan, den hade jag haft svårt att hantera, ha ha.

2009-03-07 @ 14:09:07
Postat av: Marie C

Det är intressanta samtal de där om döden. Jobbiga men nödvändiga. Sedan vill man ju inte pracka på barnen en viss tro heller.

Här hemma talas det ganska ofta om döden. Tankar kring mormor i himlen som barnen inte träffat och om pappas moster som dog och hunden som dog här hemma i son korg. Bästa barnkommentaren kom från den då fyraåriga sonen på temat mormor är en ängel; OK, flyger mormor fortare än Karlsson på taket?

2009-03-07 @ 17:24:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0