Mardi Gras

Idag är det fettisdag, eller Mardi Gras som det kallas i fransktalande världen. Jag har ett Mardi Gras-minne och en Mardi Gras-person, som överträffar alla andra fet-tisdagar och -personer. Det var 1986, och jag var utbytesstudent i Alabama. Min mest excentriska lärare (ja, egentligen den enda som vid det tillfället uppförde sig som en udda fågel), Blake, insisterade på att få bjuda med mig på ett Mardi Gras-firande i staden Mobile. Blake älskade Mardi Gras och tyckte att det var ännu finare än julen, t ex. Firandet var helt  i klass med det i New Orleans, präglat av cajuns, med franska språkliga och kulturella inslag. Det var parader, musik, maskeradklädda människor, mat och dryck i massor. Blake bjöd med mig till kompisar som faktiskt uppförde sig som européer och t o m åt normal hårdost och mörkt bröd. Det var enda gången jag såg riktig ost under det året. (Matkulturen i Alabama bestod annars mest av macaroni&cheese - som bekant inte har några beståndsdelar gemesamt med ost - och buttermilk biscuits och pecan pies). Familjen som jag bodde hos i Alabama tillhörde den konservativa kristna högern - pappan var pastor i en sydstatsbaptistkyrka. Besöket i Mobile var verkligen en andningsventil, fast värdfamiljen var mycket tveksam till att låta mig åka.

Blake och jag blev nära vänner och brevväxlade till och från under flera år. Hans undervisningsmetoder var ovanliga, särskilt i den amerikanska södern på 80-talet, och innehöll bl a meditation och positiv gestaltning. Hans uppenbarelse var fantastisk - ett långt lockigt hår, rejält överviktig, nikotingula tänder och strumpor som anpassades efter högtider och humör. Kring jul hade han ofta en röd och en grön. Blake blev uppsagd från sin tjänst, något år efter min vistelse, när det kom fram att han var gay (men levde ensam). Han blev då förkrossad och försökte ta sitt liv. Under rätt lång tid bodde han på psykiatrisk klinik. Sedan flyttade han till New Orleans (en något mer liberal plats) där han drev The Haunted Guest House med en förmögen vän. Peter och jag bodde där på vår bröllopsresa och det är utan tvekan det mest minnesvärda hotellboende jag varit med om. Antik inredning och höga sängar i mörkt trä, med höga pålar, ingen luftkonditionering utan slöa takfläktar som snurrade lojt i den stillastående fuktiga luften. Blake lämnade hälsningar och sightseeingtips tillsammans med nybakat bröd på vår dörrmatta på morgnarna.

Några år senare tipsade jag en vän som skulle till New Orelans om pensionatet, och då hade min och Blake's kontakt varit lite sporadisk ett tag. När hon ringde dit för att boka, möttes hon av beskedet att Blake dött hastigt i lungcancer, och fick sen berätta om det för mig. Lång tid efteråt kunde jag ändå höra Blake's kloka röst och hesa skratt när jag som bäst behövde det. Borta, men ändå inte.

Så, Mardi Gras får mig med tacksamhet att minnas Blake och Mobile, Alabama.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0