Lata veckor går mot sitt slut - film och tv

Det har varit väldigt lätt att vänja sig vid sjukskrivningens sakta mak. Första veckan sov jag mest, men under den andra har jag känt mig mer eller mindre som vanligt, nåja, lite trött och lite irriterad av stygnen, det ska medges. På sjukintyget stod "Vila, vara utomhus, promenader" så allt det där det har jag försökt få till nästan varje dag. 
 
Själv trodde jag att jag skulle hinna se i kapp allt jag missat på Netflix och HBO och samlade på mig massor av filmtips från kollegor, vänner och div bloggar.  Men så blev det verkligen inte... men lite hann jag med!
 
Jag har klarat av säsong 1 av The Crown, som jag gillade. Väldigt välgjord och en uppfräschning av europeisk femtiotalspolitik och -historia, även om verkligheten naturligtvis är tillrättalagd; jag tror inget annat!
 
 
För att ytterligare spä på den brittiska rojalismen, såg jag och Kata filmen om Diana. Chockerande nog, kände Kata inte till Lady Di! Men sedan insåg jag att hon dog samma år som Kata föddes... 
 
 
Jag kom inte alls ihåg hennes kärlekshistora med läkaren Hasnat Khan (minns bara playboyen Dodi som hon dog tillsammans med). Men det var en fin (om än tragisk) kärlekshistora också.
 
 
På sistone har jag börjat kolla på The OA som är trollbindande i all sin overklighet. Inte så olik Stranger Things som jag sett några avsnitt av också.
 
 
Och så ett och annat avsnitt av Sherlock, trevligt nog. Den ses dock på kvällstid (till skillnad från serierna ovan) och nästan prick 22 stängs mina ögon en stund och snarkningar hörs, oavsett vad jag tittar på. Så jag missar alltid några avgörande minuter. Tur då, att jag sett flera avsnitt (under liknande hopplösa omständigheter tidigare). Efter puckeln kan jag vara vaken flera timmar till.
 
 
Till sist, av en slump såg jag ett avsnitt av Scott & Bailey på SVT, och blev helt fast. Ser nu till min glädje att det finns många säsonger att snoka upp. Från IMDB: "Two female detectives, one motherly, the other emotionally immature, have varying levels of success applying their eccentric outlooks on life to their police cases and private lives." Kan det bli annat än bra, hårdkokta medelålders polisbrudar bitvis i obalans...
 
 
 
Och en del av det som jag inte hann se men blev tipsad om? Får sparas till en annan tid med mycket fritid...
 
Narcos (som jag redan sett flera avsnitt av)
Derek
Grantchester
Miss Fisher's murder mysteries
Tjockare än vatten
Dehlis vackraste händer
Skam
Fröken Frimans krig
Monica Z
The Diary of a Teenage Girl
The end of the tour
Roots (nyproduktion av Rötter på HBO)
 
Så, i morgon, upp i ottan  och styra bilen mot Lund. Gissa om jag kommer att matta ut mig?
 

Familjen Belier

Biodags! Supermysig film, ljuvlig ung kärlek, många skratt men även en del insikt. Vill inte komma med spoiler men en stund från slutet blev en ögonöppnare hur det kan vara att leva med ett handikapp. Väldigt intressant med en familj där den utan handikappet är den som avviker.
 
Och dessutom klarar den Bechdeltestet.
 
 
 
 

Olive Kitteridge

 
 
Jag har för tillfället HBO Nordic, för där ser Kata och jag Girls. Men på egen hand har jag störtnjutit av att se Olive Kitteridge. Man får följa familjen i fyra timmeslånga avsnitt och under 25 år, och i centrum står Olive, en verkligt kärv och inte minsta diplomatisk eller smidig lärarinna och hennes gemytlige make, apotekaren.
 
Fantastiskt välspeled, välfilmad och med tempo. Kan, som du förstår, bara rekommenderas.

17. Hepp! Dagens tv-tips!

 
 
Nu går den tyvärr inte på SvtPlay längre, men jag tyckte mycket om den - Weissensee. Finns säkert att se nån annanstans. Tredje säsongen kommer i vår!
 
Den utspelar sig i Tyskland innan murens fall och är riktigt spännande.

12. Hepp! Dagens filmtips!

Idag blir det två för priset av en. Troligen har jag pratat om båda tidigare men tål att upprepas. Båda är gamla som gatan men det gör dem inte mindre bra.
 
White Palace med Susan Sarandon och James Spader. Åh, nu vill jag genast se om den!
 
 
På svenska heter den Laddat möte och av bilderna att döma ska man tro att det är värsta p-rullen men så är det inte! James Spader's fru har just dött och han är rätt låg, 27 år gammal. Susan Sarandon är medelålders och servitris på hamburgerrestaurangen White Palace. Jodå, det blir både kärlek och sex och problem, men den har så många fina stunder och glimt i ögat.
 
Och så Harold and Maude, dessa udda personer som dras till varann, kanske för att de delar stort intresse för döden. Här är åldersskillnaden ännu större.
 
 
 

Min så kallade pappa

 
Nu är det ett par veckor sen jag såg den här filmen, konstigt att jag inte bloggat om den!
 
Jättebra var den i alla fall! 
 
Huvudpersonen Malin har det jobbigt, sliter på som lärare, är rätt gravid och det knakar i fogarna med barnafadern. Och kanske är det därför hon söker upp sin egen pappa som hon inte träffat på alla år. Utan att säga för mycket kan jag nog avslöja att Mikael Nykvist tappar minnet och plötsligt "minns" en massa som inte hänt och för en stund, lever båda lite på lögnerna. Men det håller förstås inte.
 
SvD gillade också!

Pojken med guldbyxorna

 
Härliga nostalgitripp!

Jag fick gå med Malin och Kalle och se nyproduktionen av Pojken med guldbyxorna. Och Shanti Roney gillar jag såklart! Gillar att de flirtar med 70-talet med t-shirten också.
 
 
Bägge barnen och jag gillade filmen! Den var lite otäck på ett par ställen. Och det var kul att prata med dem på vägen hem, t ex om vad de skulle göra om de hittade ett par byxor med en massa pengar i, hur det kan vara att hemlösa var helt vanliga människor innan de blev hemlösa och sånt.
 
Och man fick se filmen på Royal, bara en sån sak!
 

The Double

 
 
Nästan varje gång jag ser film på bio, så älskar jag filmen. Vet med mig att jag är lite lättköpt. Men inte den här gången! Tvärtom, jag tyckte att den var rejält obehaglig.
 
Jag medger att den var snyggt filmad och att Jesse Eisenberg var kanon där han spelade mot sig själv, den bortkomna mesen och playboyen i en och samma tappning.
 
Men ändå. Så deprimerande. Kontoret var så fult. Mamman så knäpp. Hemma var det ännu fulare. Chefen var så lättduperad av den falske tvillingen. Alla var så elaka. Självmordsutredarna var så nöjda med olyckliga människor.
 
Jag hade kunnat läsa på lite bättre innan. Lät mig luras av Sydsvenskan när jag kunde förlitat mig på Svenska Dagbladet.
 
Men sällskapet var utomordentligt trevligt och det var premär för mig på Kino i Lund. Efteråt ett glas vin på Stortorget (i Lund).

Moonrise Kingdom

 
 
En härlig och absurd och snygg och rolig film! Handlar om två missförstådda 12-åringar som rymmer tillsammans; hon från sin lätt dysfunktionella familj, han från ett scoutläger. Wes Andersonsk så att det smäller om det!
 
Finns på Netflix. Jag såg med Malin, Kata, Julia och Neil. Vi gillade den allihop, mest jag, Malin och Neil, tror jag.
 
 

Våra vänners liv

 
 
Åh, raraste Åsa, expert på TV-serier, gav mig den här boxen när jag fylle år senast. Och jag har verkligen dragit ut på nöjet; det har varit som att krypa in under en varm filt och bara njuta. Nu har jag sett sista avsnittet och saknar den redan.
 
Serien handlar om 4 gamla killkompisar, nu i 30-årsåldern, som alla brottas med olika utmaningar, kärlek främst, men även jobb, barn, sjukdom, livets många ups and downs. De träffas regelbundet och lagar mat till varann.
 
Och när "David", i sina randiga halsdukar och blommiga skjortor, ser "mig" rakt in i ögonen genom tv-rutan, är det inte utan att jag önskar jag att jag var Marie Richardsson!
 
 
Ser nu att den finns på svtplay också.

The fault in our stars

 
Ikväll var det bio, förhandsvisning av Förr eller senare exploderar jag som den heter på svenska. Jag hade fått fribiljetter av Adlibris, och då Kata hade träning, fick jag gå med Julia. Båda tjejerna har läst boken och tyckte att den var jättebra. Vi hörde att man också kunde ha fått fribiljetter av Veckorevyn, och innan filmen roade vi oss med att försöka gissa vem som fått av Adlibris och vem som fått av VR. Ganska lätt att gissa.
 
Filmen handlar om två cancersjuka ungdomar som blir kära i varann, kunde varit sliskigt, men blev mycket bra. Sorgligt, förstås. Salongen var till 75% full av stortjutande tonåringar... Och många hade läst boken, märkte man, av att de började böla bara av att telefonen ringde, då de visste vad som skulle komma. Ja, jag fick lipat själv också.
 
Kul att se Willem Dafoe som den sarkastiske författaren, längesen han syntes till.
 
Efteråt tog vi några tapas på davidshall, och jag skördade frukterna av dotter med körkort.

Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla

 
 
Håkan Nesser har ett par riktigt långa boktitlar som blivit film, både Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och nu Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. De två böckerna och filmerna har en del gemensamt, 60-tal, snygga svenska sommarmiljöer, ung omöjlig kärlek, våldsamma män, tjusiga kvinnor. Det är utan tvekan boken om Kim Novak som är bäst, en riktig favorit, men jag gillar även denna. Och så såg jag då filmen igår, premiärkväll på Spegeln med max 8 personer i salongen...
 
Sydsvenskan gav ganska syrlig kritik, och jag håller med till viss del - det fanns flera ologiskheter som jag retar mig på när jag ser film, t ex den mördade mannen, Signhilds pappa, som i pressen beskrevs som tvåbarnsfar. Då måste det andra barnet ha varit väldigt osynligt (eller utfluget). 
 
Men jag förlorar mig i miljörerna, barndomssverige, då allt var lite tystare och lugnare än nu. Att se ungdomarna utan mobil i hand kändes också befriande. Jag gillade ljuset, t ex en morgon när Mauritz kom hem innan solen gått upp, det gråa ljuset som bara finns på sommaren.
 
Det var på det hela taget ganska tragiskt men fängslande. Och jag gillade att se nya skådespelare, nya ansikten.
 
Kvällens biopremiär avslutades med en annan premiär - sitta ute på Lilla Torg, sippa på ett glas vitt och spana på folk och snicksnacka. Till skillnad från i biosalongen var det ganska fullsmockat... Lustigt nog var det varmare vid gasolvärmarna på torget - jacka av - än inne i biosalongen.

Tvillingsystrar

 
En riktigt fascinerande dokumentär, om ett par kinesiska flickor som adopterades 2004; en till Sacramento i California, en till en liten by i Norge. Det skulle visa sig att de var tvillingar.
 
Finns på SvtPlay!

Philomena

Jag var på bio igår, och jag misstänker att det var typ sista minuten för att hinna se Philomena. Salongen var dock i det närmaste full, och jag tror att varenda en både skrattade och grät.
 
Pojken på väg från barnhemmet med sina adoptivföräldrar
 
Söta Sophie Kennedy Clark från Single Father som den unga Philomena
 
Det var verkligen en gripande film, strålande spelad av Judi Dench och Steve Coogan, och ännu mer gripande - den verkliga berättelsen som boken baserar sig på - The lost child of Philomena Lee - om en ung katolsk flicka som blir med barn, satt i kloster för att föda och arbeta, får träffa barnet en timme om dagen, tills han en dag bortadopteras och flickan slipper ut ur klostret. Vad som händer under de kommande 45 åren får man veta ganska lite om, men Philomena har i alla fall en vuxen dotter. Hon har aldrig slutat fundera över vad som hände med pojken, hur han var när han växte upp och hur han blev som vuxen man. En dag får en desillusionerad reporter uppdraget att undersöka, och spåren leder till USA och en mycket framgångsrik jurist.
 
 
Och bland trailers såg jag att det finns mer att se på bio framöver... t ex The Lunchbox och Boktjuven. Och i kväll kommer säsong 2 av Lilyhammer på TV!
 

18. Hepp! Dagens filmtips.

Nu tar jag chansen att göra reklam för en film som kanske inte alla känner till men som borde kommer att gå till historien!
 
Harold and Maude.
 
 
 
Du som inte har sett filmen, kan skatta dig lycklig, för då har du en upplevelse kvar framför dig. Jag har sett den "ganska" många gånger, tror att det var min storebror Mats som introducerade den till mig.
 
Harold is 20 years old, rich, obsessed with death, and reigned over by a dominant mother whom he tries in vain to prompt towards some show of emotion through his attempts at suicide. He has no interest in girls his age. Free-spirited Maude is 79, obsessed with crazy ideas, and is glad to be in the world because she knows that nothing and no one lasts forever. They both share a passion for visiting funerals for the therapeutic value it has for them – although for completely different reasons. And it is at one such funeral that they first meet and forge a peculiar romantic relationship over the coffins of strangers, united in their desire to rebel against the sundry and inane superstitions associated with youth, age, death, and sex. Hal Ashby’s black comedy is a provocative and entirely unsentimental love story that not only outraged conservative moviegoers at the beginning of the 1970s but rebellious youth as well. The film took on radical positions with original humour and an original concept of the world, defying all norms and ideologies.

Mitt liv med Liberace

Ah, andra halvdokumentära 70-talsfilmen på en vecka! I denna fick man se Michael Douglas i kanske sitt livs roll, otroligt underhållande och intensiv som den fåfänga Liberace, förtjust i töntiga små hundar, bling och unga pojkar. Det var skojigt men också tragiskt.
 
 
Om man gillade bögkalasen i Torka aldrig tårar utan handskar, så får man sitt lystmäte i filmen. Den baserar sig på en självbiografi av en av LiberaceS unga älskare, Scott Thorson. Jag tyckte att den var jättebra, handlade också om kärlek, svek och svartsjuka, så som vi alla kan känna igen oss i.
 
 
En recension: http://www.svd.se/kultur/film/oerhort-underhallande-och-en-tankestallare_8468326.svd
 
 
Riktiga Liberace, tror jag
 
Bloggar från iPad, går sådär med det layoutaktiga...

Rush

 
Vad ska man göra i sin ensamhet en fredagkväll, när man egentligen inte orkar hitta på något? Jag slöbläddrade Sydsvenskan på morgonen och såg att Rush släppts på DVD - plötsligt hade jag en plan.
 
Jag blev aldrig färdig att se filmen på bio (liksom The Butler och Philomena) men hyrfilm går ju också. Jag var överraskad över hur mycket folk det fanns i videobutiken.
 
Det var en riktigt fascinerande historia, som berättar om de verkliga rivalerna James Hunt och Niki Lauda som var i rampljuset på 70-talet. Niki var en perfektionist och tog racerkörandet på stort allvar. James Hunt, däremot, var en riktig playboy, men så charmig att man inte kan låta bli att tycka om honom.
 
 
Jag gillade filmen, njöt av de skickligt återgivna miljöerna och av dramat både på banan och på det privata planet. Det var fint gjort att Niki Laudas berättarröst kom in i början och i slutet.
 
Niki på väg att räddas ur kraschen
 
Den riktige Hunt
 

Syskonen Baudelaires olycksaliga liv

 
Härlig och välgjord film att förfasas till! Både Jim Carrey och Meryl Streep gör utmärkta insatser, och hela historien andas fasa och otur, men man får också skratta. På engelska heter den A Series of Unfortunate Events. Jag kommer ihåg att Julia och Katarina också gillade den här, själv tror jag inte att jag har sett den innan.

Filmen börjar med att man får de de tre välmående syskonen i hemmiljö; en av dem kan uppfinna, en är förlorad i böckernas värld, och lillasystern är en baddare på att bitas. Strax slår katastrofen till och barnens föräldrar omkommer i en häftig brand. En avlägsen men girig släkting avser att ta hand om varnen för att kunna lägga vantarna på familjeförmögenheten, och sen börjas det... 
 
Peter tyckte att historian var lite för hemsk för Malin, men jag tror att hon gillade den! Lite rädd blev hon förstås. Idag har hon som kompensation sett beskedliga LasseMaja-filmen på bio med en kompis.
 
 
 
 

von Svenssons kläder

 
Igår började en ny tv-serie, i samma sköna stil som t ex Värsta språket och Historieätarna - svenskproducerat, klipskt, allmänbildande och underhållande! Reklamfritt dessutom.
 
Bäst av allt - när man blir överraskad - bland alla politiker som passerat revy, finns det en som jag särskilt mycket dömt ut som tönt och tråkmåns: Håkan Juholt. Som jag fick ändra mig igår!
 
Så har du en halvtimme att slå ihjäl, rekommenderar jag ett besök på svt.play. Själv längtar jag redan till nästa onsdag.

The slap / Örfilen

 
 
Ännu en snabbkonsumerad serie... det gick snabbt att konsumera för man ville bara se nästa avsnitt, och nästa, men desto längre tid tar det att sluta fundera på serien... Det var Åsa som med träffsäkerhet tipsade.
 
Det var ett inledande avsnitt där örfilen välfötjänt (?) utdelades (du ser själv, jag svävar på målet - var det rätt eller fel att den odrägliga ungen fick sig en lusing?), och sedan 8 avsnitt där olika personer stod i fokus. Minsann var det inte många man kunde känna sympatier för till slut - alla var som riktiga människor med skavanker i karaktären, men också med anledningar till att agera som de gjorde. Eftersom det handlar om folk i min egen ålder, med div medelålderskriser och existensiella funderingar, gick serien rakt in i mig. Igenkänning på många plan (fast nej, jag tar inte droger i smyg när familjefesterna känns tama; men minns hur vissa mammor för sådär 10-15 år sen alltid skulle gå ut och titta på förrådet smygröka medan småbarn fick välling).
 
Här lånar jag från svt:s beskrivning - serien finns inte på svtPlay för tillfället, men går att köpa på dvd för en hundring eller två:
 
På ytan verkar allt vara perfekt. Hector ska fylla 40 och släkt och nära vänner samlas för en avslappnad grillfest i familjens trädgård.
 

Vinet flödar och stämningen är på topp. Allt tar dock en plötslig vändning när de närvarande barnens lek urartar och Hectors kusin Harry utdelar en örfil.

 

Örfilen är en provokativ och hyllad australiensisk dramaserie i åtta delar, där de inblandade medelklassfamiljernas värderingar sätts i gungning efter den utdelade örfilen. Reaktionerna är starka och mannen som slog ställs inför rätta. Detta splittrar vänkretsen och vännerna tvingas att välja sida i konflikten.

 

Tittarna får sedan följa händelseförloppet genom åtta personer. Deras olika historier komplicerar intrigen än mer och samtliga vi följer påverkas på ett eller annat sätt av örfilen. De inblandade tvingas också göra upp med sina egna tillkortakommanden, som drogberoende, skilsmässor och otrohet.

 

Serien undersöker vad som är gångbart bland medelålders människor. Har man rätt att lägga sig i andra människors liv och barnuppfostran? Och vilka värderingar är acceptabla i ett modernt samhälle? Programmet baseras på Christos Tsiolkas succéroman med samma titel. Örfilen är flerfaldigt prisbelönad, bland annat vid tv-festivalerna i Monte Carlo och Banff.

 

I rollerna: Jonathan LaPaglia, Sophie Okonedo, Alex Dimitriades, Essie Davis m.fl.


Tidigare inlägg
RSS 2.0