Skottland - Camera Obscura

Malins huvud serverat på ett fat!
 
Nej, varje litet ögonblick på vår Skottlandstur ska inte få ett eget blogginlägg, bara lugn! Men det finns några highlights som inte får glömmas, och då sparar jag dem här i mitt bästa arkiv - min blogg.
 
Edinburgh var fantastiskt vackert, och det fanns så mycket att se på så kort tid. Vi fick helt enklet välja bara ett par små saker. Vi hade förstått att mycket sevärdheter låg utmed the Royal Mile, och vi fick tipset att börja vid slottet som ligger högst upp i ena änden, för att på så vis också få nerförsbacke. Smart. Men vi gick inte värst långt på den - första, bästa och mest utmattande stoppet var på Camera Obscura. Det var ett torn med 5 våningar av olika optiska illusioner som jättekaleidoskop, hologram, värmekamera, kikare mm, och det mesta kunde man testa på sig själv. Mycket kul! Huvudattraktionen var dock den 160 år gamla Camera Obscura, en liten spegel som var finurligt placerad högt uppe i tornet, och som fångade solljuset på ett sätt så att det gick att projicera bilden på ett urgröpt träbord i en alldeles mörk salong där kanske 40 personer åt gången släpptes in (på en tid som man fick redan i entrén). Guiden var mycket underhållande och kunde genom att dra i ett snöre flytta spegeln så att vi fick se 360° av Edinburgh. Det kändes bara litegrann som smygfilmning av stadens människor...
 
 
På toppen av tornet fanns också kikare där man kunde se ut över hela Edinburgh, eller bara ta foton:
 
Det var så läckert att se havet vid stadens slut.
 
Edinburgh castle

Skottland - budgetvalen

Vår resa till Skottland innehöll en mix av extravagans och budgetval. Det jag kunde styra hemifrån blav såklart lite snålare, men det var jag nöjd med, med tanke på hur mycket pengar som rullade när vi väl var på plats.
 
Vi reste med EasyJet, ett val jag var rädd att jag skulle ångra, men det flöt på hur fint som helst och vi landande rentav en halvtimme före beräknad tid. För flygbiljetterna (3 pers) betalade jag 2858 DKK (3490 SEK). Det tycker jag var helt OK, helst under den attraktiva påsklovsveckan. Fast, får erkänna att det var pris utan incheckat bagage. Sedan ångrade jag mig och la till 2 väskor för 588 DKK totalt.
 
Hotellet - jag bokade oss på ett PremierInn - enkelt boende med noll charm, men rent och fräscht och 24 h service i "receptionen" (2 bemannade servicedatorer). De kunde dock t ex boka taxi åt oss. Vi hade 2 rum bokade i 4 nätter och jag betalade 268 GBP för det (knappt 3000 SEK) - det tycker jag var ett fynd! Men då fick man betala extra för WiFi (10 GBP för 7 dagar), och frukost ingick inte, men fick att fås i den likaledes fantasilösa familjerestaurangen typ Jensens Böfhus intill. Vi bodde i Leith, norra delen av Edinburgh, lite off, men helt OK. Det är för övrigt där som J. K. Rowling bodde när hon skrev de första Harry Potter-böckerna. Med bussen var man i centrum på en kvart (och det kostade 1.50 för vuxna och 0.70 för barn). Bussen hade fritt WiFi också.
 
På tal om Harry Potter: vid flera tillfällen passerade vi Fettes College, som stått som inspriation for Hogwarts, en privatskola där även Tony Blair gått. Man kan säga att taxichaufförer och andra hellre skröt om J. K. Rowling än om Blair...
 
Extravagansen ska jag berätta om lite senare. Har inte vågat logga in på banken men ska göra det alldeles strax!

Skottland - The Royal Yacht Brittania

 
Litegrann önskar jag att detta inlägg skulle handla om hur härligt det var att besöka den kungliga familjens lyxyacht, numera muesum, precis intill vårt hotell in Edinburgh. Men både tid och reskassa höll på att ta slut, så vi fick nöja oss med att se henne från utsidan samt att besöka shoppen.
 
Det nöjet skulle dock inte underskattas. Shoppen var jättefin och rätt dyr, bl a fanns tjusiga seglarkläder samt massor av fint porslin för att uppmärksamma olika jubileum som drottningens 60 år på tronen. Jag var lite sugen både på temuggar och kökshanddukar men la band på mig. Malin, däremot, kunde inte motstå världens sötaste hund. Hon valde i en evighet och jag småpratade med den paranta damen i kassan under tiden (det fanns naturligtvis också en yngre manlig expedit i rutiga brallor). När Malin väl bestämt sig, kastade jag obetänksamt ur mig en fråga om att det kanske fanns någon kunglighet som hade en sån hund? Damen drog efter andan, och sa  inte så lite förebrående: "Yes, dear, the Queen." Lång paus. "She has two corgies, named Holly and Willow."
 
 
 
Vill du du veta mer? 
 
Det är lite lustigt att skottarna som i stor utsträckning hatar England, verkar älska kungahuset. Men kärleken är nog besvarad - visst har ni sett prins Charles i kilt? Och kungliga semestrar tillbringas med fördel i Skottland.

Skottland - ett vykort

 
Så himla fint det är i Edinburgh!
 
 

Skottland - dåligt med bloggtid

 
Vi har det kul men ganska intensivt här. Mest överraskande är vädret, mest sol och hittills inte en enda droppe regn. Idag har vi bestämt träff i receptionen kl 10 med avsikt att turista i Edinburgh, ska bli intressant.

Skottland - lamm och får

 
Oj, vad mycket får och små söta lamm vi fick se igår! Vi åkte rätt mycket upp och ner för berg och guiden påpekade att ju högre upp man kommer, desto senare föds lammen pga av att det är kallare. Vi fick också se vårblomning i olika stadier på samma vis - magnoliorna nästan förbi i Edinburgh, men på väg upp, gullvivsfält, vitsippebackar, och påskliljor precis överallt. Tidig vår och sen vår på samma dag, alltså.
 
Ja, man får ge honom rätt, närmre Edinburgh var det gott om lamm, men inte uppe på platåerna i highlands. Men var då för blyg för att fråga, ville ju inte visa vilket slags storstadsbo med noll erfarenhet av boskap jag är, har inte lamningen att göra med när tackan blev dräktig?
 
Enligt samma pålästa och pratglada guide finns det 8 miljoner får i Skottland och 5 miljoner människor. Skottarna själva är inga stora fårätare men tar vara på ullen för allt sitt ylle. Köttet går oftast på export till England. 
 
Frågan är hur jag ska kunna njuta av lamm framöver efter att ha sett dessa små ulliga tussar i gröngräset? De allra minsta låg bara i gräset och vilade, de lite större pinnade efter sin mamma på spinkiga små ben.

Konferens Dominikanska Republiken

Hotellentrén
 
Det tar ett tag att smälta den där årliga konferensen - visst är det underbart med bad och sol, med ett helt hotell brandat för oss, möjlighet till party varje kväll... 
 
En av våra Q-bars utanför konferenslokalerna; ja det är grönt som är vår färg
 
 
 Beachparty uppdukat...
 
...men mesta tiden handlar det om konferens och att stärka vår kultur, fokusera på våra kärnvärden, prata om våra välgörenhetsinitiativ och blicka framåt mot gemensamma mål. Det är svårt att sätta fingret på det, men det finns mycket som verkligen berör mig under de här dagarna. Jag är så glad och tacksam över att ha landat på det här företaget.
 
Det är imponerande när 1700 personer får plaströr i olika färger - varje färg har en särskild "ton" - och lär sig olika rytmer baserat på färg och sedan spelar tillsammans så att det låter rikitgt härligt. 
 
Det var fuktigt i mångas ögon när vår CSR-samarbetspartner Medair berättade om sina insatser. Medair specialicerar sig på områden som är extremt utsatta och svårtillgängliga, dit mycket annat bistånd inte når, och där det allra mest grundläggande saknas. Medair kan få stora bidrag från myndigheter under förutsättning att de får in 20% på annat håll. Det innebär att varje skänkt krona blir till fem i bistånd. En grupp från jobbet hade fått följa med Medair till Haiti där fattigdomen är svår, en grym konstrast mot lyxen på vår resort, ändå var det geografiskt inte långt borta - t o m på samma ö. Den här bilden från Syrien fastnade på min näthinna, har inte försvunnit sedan dess. Även här blir konstrasten stor när jag tänker på våra egna barns vardag i soffan med iPad i högsta hugg.
 
 
En dag fick vi en föreläsning av Nido Qubein, en minst sagt fascinerande och karismatisk person. Ett smakprov:
 
 
Han pratade en del om att man borde ha en to-be-list istället för en to-do-list. Och för att bli någon annorlunda krävs snarare att man slutar göra vissa saker än att man bockar av från to-do-listan. Mmm, så är det nog. Och något han sa, som fastnade:
 
Always give without remembering - always receive without forgetting.
 
Jag ska nog scanna YouTube efter fler snuttar med honom.
 
Jag tar med mig ett annat citat från konferensen också, det håller på och maler där inne i huvudet på mig... Jag tror att det var vår nya personalansvariga som sa det:
 
People don't care how much you know, until they know how much you care.
 
Så sant i så många sammanhang.
 
Här en artikel om hur vår VD förklarar varför det är värt den stora kostnaden för vår konferens (från i fjol).

Strandliv i januari

 
Det här är en kollegas bild, från hans morgonlöptur, vore juste att hänvisa till honom, men vill helst inte leda in jobbarkompisarna här...
 
Åh, vad skönt det var! Jag badade nästan varje morgon efter frukost, innan konferensen som började prick 8. Det var lugnt värt tidig uppstigning!
 
Havet var häftigt, alldeles turkost, över 25 grader, mycket finkornig sand, höga vågor och på gränsen till otäckt sug, det var röd flagg mest hela tiden.
 
 
Sen hade vi en ledig halvdag samt hemresedagen då jag inte behövde lämna hotellet förrän halv fem på eftermiddagen. Efter en förmiddag på stranden, och utcheckning, testade jag även en av hotellets 17 pooler, ett ljuvligt litet gömställe med hängmattor och breda soffor att ligga på och en helt härlig pool att simma längder i. Jag både simmade och låg och gungade i skuggan, och åt i serveringen, Club sandwich och en iskall öl.
 
Mysiga lilla poolen
 
 Soluppgång på en annan kollegas foto
 
Det blåste rätt mycket så jag ville inte ta med min iPad = kameran till stranden... ytterligare en anledning att låna de andras bilder.
 
Ja, jag kommer gärna tillbaka tll Dominikanska Republiken! Dock får jag säga att det knappt kan räknas som att jag varit där... lämnade aldrig hotellområdet.
 
I ett annat inlägg ska jag berätta om några av höjdpunkterna från konferensen. Ska bara fiska fram lite fler bilder först!
 

Det finns altaner...

... Och så finns det altaner.
 
 
 
 
 
Jag tackar Kata för uppdateringen, och min lyckliga stjärna för en chans på det andra.

Ändå längtar jag hem lite grann, efter nämnd dotter och hennes lillasyster...


Hard rock hotel

Vilket ställe! Har inte hunnit utforska området fullt ut, men vet att det finns 17 barer, 12 pooler och, utforskat, en underbar strand med ett turkost hav med stora vågor. Istället för att dela rum som planerat, fick ganska många egna rum, bl a jag, och rummet är fantastiskt. Funderar på att testa jacuzzin innan frukost för att bli av med resdammet. Jacuzzin finns nedsänkt vid fontändan på sängen, sen finns det dessutom ett badrum som består av 3 olika rum, där allt är i marmor eller kanske kalksten: en salong med handfat, speglar, bänkar, sen en duschavdelning med 2 duschar, och förstås en toa. Mitt rum går i mörkt trä, guld, med orange detaljer och vintageaktiga bilder på rockstjärnor.
 
Jag bor i en av byggnaderna allra närmast havet, nice, och var man än kliver ut, finns det en pool. Det går små bussar runt området, men det går faktiskt nästan enklare att gå till fots, trevligare också. Bara att jag som alltid yrar går lite vilse.

Igår var det välkomstmiddag, skulle ha varit på stranden, men det blåste upp, och hotade med en skur, så hölls utomhus men under stora segeldukar, så högt uppe att det ändå kändes som att sitta under bar himmel. Det blev ingen sen kväll, med tanke på uppstigning halv fyra på morgonen och sen 2+10 timmar på flyget.
 
men så är jag nu istället vaken klockan 5... Vilket är lite tidigt men inte helt fel, för första sessionen börjar 8 och den är man inte sen till.
 
Och jag kan nästan inte ta in hur påkostat det är, att vi alla, nästan 1700 pers, blir bjudna på allt. Detta är min tredje resa, första, i Mexico, var vi runt 1000, och jag tyckte att det var otroligt stort...
 
 
 
 
 
 
 
 
 

På spaning i Glasgow

Hemma igen, efter ett kort men intensivt möte med Skottland. Det väckte mersmak - hoppas att få tillfälle att åka tillbaka om inte allt för länge igen, mest för att få träffa Julia förstås, men gärna lite turer i det vackra landskapet som jag bara sett på bild och från flygplansstolen.
 
Som vanligt kan jag inte låta bli att lägga märke till ovanliga saker när jag reser någonstans. Efter Glasgow-dagarna kan jag rapportera:
 
  • Det är oftast små tunna servetter, typ Kleenex, på toaletten istället för toapapper på rulle. Man måste rafsa till sig flera stycken för att få samma torkeffekt som ett stycke toapapper.

  • ALLA bär paraply oavsett klädsel i övrigt, och det gör de helt rätt i! Oftast små hopfällbara som ryms i en vanlig jackficka (men som inte tål så mycket blåst). Vi konstaterade att Julia har rätt frisyr för att vistas i ständigt fuktig luft - hennes hår blir lite lockigt och gulligt. Jag som behöver blåsa håret med mousse för att det ska se normalt ut, konstaterar att 10 minuter i Glasgow-luft gjorde jobbet förgäves. Goretex-fodrade skor torde också vara populärt.

  • Man såg inte många hundar, men de som har hund, plockar inte upp lorten. Den ligger kvar till allmän uttrampning och sedan tar nederbörden hand om resten.

  • Det var otroligt billigt att handla mat och husgeråd. På fredagen besökte jag och Julia ett "närliggande" Tesco (nära och bra om man hade haft bil, rätt långt att gå, särskilt med kassar) och köpte ett startpaket av porslin, glas, bestick, ett stekjärn, klädhängare och lite olika husgeråd, div schampo, diskmedel etc, samt mat som skulle räcka ett tag för en fattig student. Notan slutade på 1000 kr; tror att det skulle vara det dubbla om man handlade här hemma.

  • Möbleringen, t ex i vår frukostmatsal, var typisk engelsk. Skotskrutiga (vad annars?) heltäckningsmattor, klumpiga stolar i mörkt trä till för små bord, jättestora bestick till jättesmå tallrikar.

  • Väldigt trevliga människor i hotell, restauranger och butiker. Detta förvånas jag ofta av när jag är på nya platser, så ofta att jag nu misstänker att det är det svenska servicefolket som är avvikande i sin surhet...

Rutigt värre - lite uppdaterat

 
 
 
Det är mycket charmigt, och rutigt här. Varje rum på vårt mysiga hotell är inrett med en viss klans mönster.  Vi bor i Mac Rae-klanens mönster, och hotellet heter Argyll. De organiserar även murder mystery nights, men tyvärr inte just denna helgen. http://www.argyllhotelglasgow.co.uk/. Priset är budget men inte upplevelsen. Jag betalade 2800 kr för flyg ToR inkl 2 hotellnätter m frukost. På plats la jag till en femhundring för att uppgradera till ett double  med plats för Julia. andra natten tänker vi oss att hon sover i sitt studentrum, men man vet ju aldrig.
 
I kväll har vi strosat runt kring Kelvingrove Park, där vi bor, och ätit på en riktigt trevlig italiensk restaurang, Panevino. http://www.panevino.co.uk/ och som vanligt, för mig, kan jag i efterhand instämma i Tripadvisor... http://www.tripadvisor.co.uk/Restaurant_Review-g186534-d3511858-Reviews-Panevino-Glasgow_Scotland.html
 
Det var lite fegt att nobba lokal mat som haggis, men vi tittade på dem på Tesco och förskräcktes av innehållsförteckningen.
 
imorgon hoppas jag att få se någon i kilt!
 
inte helt smidigtatt infoga länkar på iPad men kanske fixar till hemmavid.

Amalfikusten i bilder

Snabbt tillbaka i vardagen... inte minst sedan det känns som höst där ute, kan inte nog känna tacksamhet över det fina vädret vi fick på Julias student.

Här visar jag nu några favoritbilder från semesterveckan i Maiori med omnejd (några bilder har synts i tidigare inlägg), efter att ha samlat in foton från olika kameror och mobiltelefoner. Förutom att det var andlöst vackert, upplevde vi all lokalbefolkning och servicepersonal som otroligt vänliga och genuint intresserade av oss. Stor skillnad från Frankrike och från norra Italien! Något som inte syns på bilderna var de otroliga mängderna citroner som växte (odlades) överallt - jättelika citroner hängde i klasar från träden. Vi förundrades över terasserna som byggs på bergen där citroner och vin odlades. Husen verkade klamra sig fast på sluttningarna.

 
Vår frukostmatsal - under segeldukar på takterassen med utsikt över hela havet... ljuvligt! Just vid det här tillfället var det dock välkomstdrink och inte frukost:
 
 
Amalfi (åkte dit med en sån där röd turistbuss utan tak, väldigt glada att vi inte körde med egen bil med tanke på hur svåra och smala vägarna var):
 
 
På väg till Capri (ja, jag var noga med solkrämen!):
 
Kata och Peter:
 
Otroligt blått vatten:
 
Maiori där vi bodde:
 
 
 
Torre Normanna i Maiori från havet, vi åt sedan middag i restaurangen där, på Malins födelsedag:
 
 
Lyxigt värre med levande humrar som man kunde peka ut till middag... vi valde lite mindre exklusiv mat men fick ändå överraskningar (en liten soppa som entré och sedan friterade squashblommor), och Malin som inte gillade sin handgjorda pasta fick en hel tallrik full med de finaste mandelbiscotti.
 
 

Siesta

 
Medan ni andra gör er redo för dans kring stång, eller kanske mumsar på sill o nypotatis:
 
 
Vi har siesta, t o m poolen nedanför balkongen stänger ett par timmar (respekteras inte precis av alla), och vissa av oss läser, andra sover, någon diskar och ett par pysslar med sin padda...
 
Glad midsommarafton på er!
 
Förresten, Katas bilder från middagen på Malins födelsedag:
 
http://katarinadahlgren.blogg.se/2013/june/torre-norrmanna.html#comment
 
så himla härligt ställe!
 

Malin 9 år

 
 
Idag fyller Malin 9 år, och vi hade inte med en enda present från Sverige. Dock köpte vi ett vykort:

 
 
 
 
nutella till frukost har det iofs varit varje dag...
 
Vi hyrde trampbåt, med rutschkana. För vissa (mig) var det närmast omöjligt att ta sig upp igen efter bad. Andra klängde glatt upp och ner hela tiden.
 
 
 
 
Det var jättefina vyer upp för de branta kullarna där det växer vin och citroner överallt. Däremot var det svårt att fota i den gungande båten utan att blöta ner kameran allt för mycket..
 
 
Här vill vi gärna äta middag i kväll:
 
 
Glass, såklart
 
 
 Och poolbadet pågår sedan timmar tillbaka, endast jag har gett upp och njutit av en dusch.
 
 Malin överväger om det kanske inte är bättre att åka trampbåt än att få paket. Bra om man kan nå sådana insikter redan som nioåring!
 
 
 

Maiori

 
 
Ger upp resdagboken i år, och inte är det mycket bevänt med bloggandet heller, trots helt ok wifi... Men skönt är det, och väldigt syditalienskt. Mycket billigare än Frankrike de två senaste åren. Här några paddbilder.

Vår frukostmatsal:

 
Vår balkongutikst:
 
 
Tvärs över gatan:
 
 
 
Det vore synd att klaga!
 
 

25 år senare...

Tänk om vi visste då, vad vi vet nu... det gäller både för oss två som för staden. Gör dig redo för ett långt inlägg, eller kom tillbaka en annan dag.
 
Peter och jag träffades på hösten 1987, och då bodde vi båda hemma. Aldrig tycktes det finnas tillräckligt med tid för bara oss två, så vi tänkte ut en listig idé - vi kunde åka på en resa tillsammans! Med ganska begränsade resurser bestämde vi oss för en bussresa till Berlin över påsk 1988. Varken Peter eller jag har så jättemycket minnen av Berlin; mest var det romantik på schemat, men vissa minnesbilder har vi, av vakter, ganska otäck stil i Östberlin, bussresan genom Östtyskland, det fina egyptiska museet, Checkpoint Charlie, Muren såklart. Så många gånger har vi pratat om guidens ord "Vem vet, kanske i vår livstid att vi får se muren falla..." Alla i bussen skakade på huvudet, det kunde vi bara inte föreställa oss. 
 
 
Men sen hände det grejor, inte så långt efteråt, och alla vet ju att muren verkligen föll 1989, och om återföreningen av Tyskland som följde på det. Vi har många gånger sagt att vi borde åka tillbaka till Berlin och se hur det är nu. Så när Peter fyllde år i februari överraskade jag honom med en resa dit. Det är också första gången vi åker på semester utan barnen (och vi har haft barn i snart 20 år nu) - vi tycker egentligen att den lilla lediga tid vi har, vill vi ha tillsammans med barnen. Men det skadar inte att vara på tu man hand någon gång! Lite spännande var det såklart också att lämna barnen hemma, passandes sig själva.
 
Jag måste säga att jag är ganska tagen av upplevelsen - hela staden andas så mycket historia och minnesmärken att man blir alldeles uppfylld. Jag förvånades över flera saker:
  • Hur mycket som ser gammalt ut fast det är återuppbyggt
  • Hur mycket öppna ytor det fortfarande finns
  • Hur mycket ful arkitektur det finns
  • Hur mycket fin arkitektur det finns
  • De flesta museer är gratis
  • Hur fult folk klär sig
 
Eftersom det var Peters present fick han bestämma mest över aktiviteterna. På fredagskvällen orkade vi bara gå ut och äta, och landade på ett fint italienskt ställe - Malatesta - vid Gendarmenmarkt. Sedan tillbaka till hotellet, Angleterre, strax intill Checkpoint Charlie.
 
På lördagen skulle det cyklas, till Wannsee, en sjö i utkanten av Berlin. Det var för övrigt på denna vackra plats som man 1942 bestämde sig för "den slutgiltiga lösningen" - judeutrotningen. Vi cyklade dit på hotellets hyrcyklar - stora däck, tunga cyklar utan växlar med sadeln långt bak och superbrett styre - nästan omöjligt att cykla i bredd - och på  intressanta cykelvägar - inte sådär super överallt. Men kul var det, och ett rejält motionspass! Lite vår i luften, så man kunde vara utan jacka mesta tiden. Här har vi bara kommit en halvmil eller så, fortfarande inne i Berlin:
 
 
Alla bilder från Berlin är tagna med min iPad - tala om att göra sig till åtlöje! Men ändå nöjd!
 
På väg tillbaka stannade vi på Mexikoplatz för en kopp kaffe och en smörgås - samtidigt pågick marknad - vilken blomsterprakt!
 
 
Turen tog över 5 timmar, så sedan fick vi vila lite middag, innan vidare sightseeing - vi gick till Topography of Terror - inom- och utomhusmuseum om underjordiska förhörsrum, massor med foton, intressanta berättelser. Peter la ner mycket mer tid på att läsa in sig än vad jag orkade med.
 
 
 
Efteråt tog vi tunnelbanan till Zoo, promenerade omkring en del, innan vi åt middag.
 
Nästa dag vaknade vi till ännu finare väder. Såhär bländad var jag över en kopp kaffe:
 
 
Vi hade bokat en guidad tur på cykel, på temat tredje riket och Nazityskland, med Fat Tire Bike Tours. Vilken bra upplevelse! Guiden var en ganska ung historieintresserad engelsman, och han gjorde en jättebra guidning. Ämnet var ju allvarligt, men han kunde ändå berätta på ett bra sätt, och med en del anekdoter om tyskar i allmänhet och galningar under andra världskriget i synnerhet. Hela turen gick genom östra Berlin, och rätt mycket i de judiska kvarteren. Här ett monument över en av de första deportationerna - av gamla judar som bodde på ålderdomshem. Bakom skulpturen - det som tidigare var judiska kyrkogården.
 
 
 
På samma gata - gripande - "det saknade huset" -  mellan tätt byggda hus en glugg där ett hus saknas - där man listat ut vem som bodde där innan de blev deporterade, och familjernas namn är inskrivna på husväggarna som gränsade till deras lägenheter. Detta "saknas" verkade så symboliskt. Man kan ana skyltarna med namnen och datumen på de vita fasaderna.
 
 
Vi var där alla judiska butiker förstördes på Kristallnatten - i tunnelbanenedgången intill finns namnet på varje butiksinnehavare och adress på trappstegen. Det är uppenbart att ingen tysk kommer att glömma landets mörka historia.
 
 
I de judiska kvarteren i Berlin och i andra städer finner man gatstenar av mässing, där man kan läsa vilken judisk person som bott där, och när och hur personen dog, inom ramen för förintelsen. Innan andra världskriget fanns 170 000 judar i Berlin, efter kriget ca 1400; nu omkring 30 000. Guiden hade också med sig bilder som han visade, av hur olika platser såg ut vid krigsslutet. Han sa, att ca 90% av all bebyggelse föll under kriget. Mycket har återuppbyggts liknande som det var innan, och ser faktiskt ganska gammalt ut, tack vare att man arbetat med sotade stenar och liknande för att ge sken av patina.
 
Turen gick på slutet genom Tiergarten - den fina parken - den klarade sig nästan oskadd genom kriget (inte lönt att bomba en park, liksom) men ironiskt nog blev den helt skövlad den iskalla vintern 1945 då man desperat fick hugga ner allt för att folk inte skulle frysa ihjäl. Men nu var den fin igen! 
 
Sen kom vi till Riksdagshuset där nu allt som tidigare sköttes i Bonn görs. På taket finns en glaskupol (som man får gå upp i) - förutom att man får en fin utsikt är även golvet av glas, så man kan se rakt ner i riksdagen. Nästan alla byggnaderna här har väldigt mycket glaspartier, för att påminna om transparens, och att viktiga beslut inte tas i mörka stängda rum. Faktiskt var det bara här vi såg tyska flaggor vaja.
 
 
Glas, transparens:
 
 
Det stora monumentet för att hedra offren för förintelsen. Man får själv tolka om de raka stenarna i böljande led ska föreställa tågvagnar på väg, gravstenar eller bara förvirring. Från utsidan passar det att sätta sig ner på stenblocken, och man kan överblicka dem. Men inne i mitten är man helt omgiven av dem, och då marken sjunker, är nu blocken mer än 4 meter höga.
 
 
 
Sista stoppet var på platsen för Hitlers bunker, där han också tog livet av sig. Bunkern är inte öppen för allmänheten, utan det är bara en ganska trist parkeringsplats intill några bostadshus.
 
Vi njöt av att vara ute så mycket i det fina vädret - guiden sa att under de första 3 månaderna i år, hade Berlin haft totalt 8 soltimmar, så det var efterlängtat även för dem. Det kunde man se, inte minst av alla blommor på balkonger överallt.
 
Vi fick se rätt mycket av Berlin; ändå finns det så mycket mer kvar att se. Kommer jag tillbaka, ska jag absolut anlita samma guider - perfekt att kunna ta sig runt ganska långt ganska snabbt, och ändå komma nära intill det man vill se. Platt var det också, lättcyklat.
 
Efter turen fick vi susa till tåget som skulle ta oss till flygplatsen, och vände hem igen till barnen. Borta bra, men hemma bäst, och allt det där!
 
 

London - avslutningsinlägget

Piccadilly Circus på kvällen
 
Jag har egentligen rätt mycket mer som jag vill skriva om London, men för att inte matta ut någon, eller dra ut på det i evighet, samlar jag nu det sista i ett enda lite längre inlägg. Som vanligt är det Katarina som har fotat.
 
Spaningen: Det var mycket svenskar i London samtidigt som vi var där; allra mest tonårstjejer; ibland i sällskap med sina mammor - anledningen stavas sportlov+OneDirection, och även YouTube-fenomenet The Janoskians var i Hyde Park denna helg - vi skymtade folksamlingen på avstånd. Men vad är det med svenskar och märkeskläder - det är närapå patetiskt hur man på långt håll kände igen svenskarna på kläderna och på frisyrerna - Katarina smälter förstås också fint in i denna spaning. När jag väntade på Kata på Selfridges, såg jag fötterna på 3 tonårstjejer - en i Converse, en i Uggs och en i Hunterstövlar - redan innan jag hörde dem tala, visste jag att de var från Sverige. Samtidigt trängdes också svenskarna på Primark - billighetsbutiken framför andra.
 
Fördom som kom på skam: Jag trodde att vi skulle få ganska trist engelsk mat men alla frukostarna åts på riktigt bra italienska frukostfik - bl a Nero och Paul's - kedjor men utmärkta!
 
 
Och på flyget till London slöläste jag i en Femina - fick tipset om Patty & Bun, ett hamburgerställe ett stenkast från Oxford Street. Vi gick dit - det var trångt, varmt, bullrigt, och Kata påpekade diskret att när jag steg in där, steg även medelåldern ett snäpp. Hamburgarna var handgjorda och löjligt goda. Och en dag åt vi i hotellets restaurang - jättegott kycklingbröst och en creme brulee som bara kan beskrivas som perfekt.
 
Gratisnöje: (Gratis och gratis - vi hade ju köpt heldagsbiljetter till bussar och tunnelbana) - hoppa på lokalbussen till Notting Hill - ta sittplatser där uppe - fin utsikt och man skonade fötterna en stund. Sedan tog vi en härlig promenad i tjusiga kritvita Notting Hill - tyvärr inga foton från det - man tror nästan att man kommit in i ljusterapi - så vitt var det!
 
Gott om hyrcyklar för den som vill cykla!
 
Förhoppning som kom på skam: Trodde att det skulle vara lite mera som vår i London... men icke! Precis lika kallt som hemma och en och annan snöflinga som singlade ner. Men när man kikar in i Hyde Park kan man föreställa sig hur fint det blir om någon månad:
 
 
Men när vi satte oss ner på en bänk, bröt en blek vintersol plötsligt fram!
 
 Jag studerar ihärdigt vår fickkarta - det hade underlättat att ha Julia eller Peter med lokalsinnen med... fast de hade inte stått ut med shoppingen!
 
 Det var verkligen en trevlig och fullspäckad helg! Jättekul att bara vara med ett barn också - det blir så sällan tid till det. Vi var i massor av affärer och Katarina hade en hel lista att bocka av  - lyckades med det mesta. Jag gillade särskilt fina teaffäern Wittards och bokhandeln Waterstones. Ja, Ingrid, nu har du nog en tår i ögat av längtan - ser att du läser mina andra Londoninlägg medan jag skriver här :-)
 

London - afternoon tea på The Langham

 
Katarina har fotat
 
Det finns vanliga dagar och det finns särskilt minnesvärda stunder...

Sista dagen i London hade jag bokat in mig och Katarina på afternoon tea på Palm Court at The Langham. Nog för att det såg fint ut i beskrivningen på internet... men var ännu tjusigare i verkligheten!
 
Salongen som vi satt i var rymlig, högt i tak, massor av speglar och stuckatur, men ändå väldigt personligt och mysigt t ex hade alla bord olika porslin. Det spelades fin bakgrundsmusik från en flygel.
 
Vi var ju riktiga noviser som inte visste riktigt hur det gick till, men personalen hade gott om tålamod och hjälpte oss att välja teer och förklarade vad alla smörgåsarna och efterrätterna var. Lite konfunderad blev jag över att bli erbjuden champagne till teet, men tackade nej. Det var jag ganska ensam om - det glittrade av bubblor i glasen, Prada-väskor och diamanter runtomkring oss.
 
Först fick vi in 5 små snittar; vaktelägg, gåslever, skaldjur etc. Mycket festligt tyckte jag, men Kata tyckte sådär. Hon fick fina glutenfria alternativ i alla fall.
 
Sedan kom ljuvliga nybakade små scones - naturella, med russin och med mörk choklad.
 
Hela tiden kom det en flicka och fyllde på i våra tekoppar - kanske lite oförsiktigt att sätta i sig sådana mängder te innan flygresan...
 
Och till sist då, efterrättsbuffén! Det var små söta bakelser, och verkligen goda! Men det var nästan synd att äta upp dem, så vackra som de var!
 
Mina efterrätter...
 
... och Katarinas (glutenfria)
 
Jo, det var dyrt, men verkligen värt det. Dessutom sponsrade Mor/Mormor oss.
 
Nu har jag kört lite Kata-style och berättat om olika delar av Londonvistelsen i flera inlägg... gissar att vissa kanske börjar bli lite utmattade. Men jag har åtminstone ett bildreportage och en spaning kvar, en annan dag.

Phantom of the Opera

 
Vilken härlig upplevelse! Teatern, Her Majesty's Theatre, har funnits (under olika namn) sedan 1705. Lokalen var fantastisk och perfekt för föreställningen, som ju skildrar teatern i Paris. Den har gått på Her Majesty's sedan 1986...
 
 
Katarina och jag hade finfina platser nära scenen (fått av mina föräldrar i julklapp), och hela teatern kändes väldigt intim och mysig.
 
Storyn är att en vanställd man gömmer sig under operan, och utsätter dem han inte gillar för hemska spratt, ensembeln tror att det spökar på operan. Han förälskar sig i den tankspridda Christine, spelad av Sofia Escobar, med en helt fantastisk stämma. Hon får sin musik av fantomen. Christine uppvaktas även av Raoul.
 
 
Jag har sett Fantomen på operan i Köpenhamn för ganska många år sen, och tyckte om både föreställningen och musiken, men det här var av en helt annan klass - väldigt påkostat, och jag tror inte att en enda detalj var i plast eller syntet - allt såg äkta ut.
 
Eftersom storyn utspelar sig på en gammal teater, fick man också se smakprov ur olika föreställningar, bl a balett. Fotat ur programmet:
 
 
Det var verkligen en härlig upplevelse, och jag tror inte att någon kan bli missnöjd med den! Jag undrar om man hade kunnat få tag i billiga biljetter i sista minuten?
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0