Ringsjön Runt 2017

 
Jag har cyklat både runt Ringsjön och Vombsjön många gånger, och varje gång kommer jag hem nykär i vårt vackra Skåne!
 
Dessutom är det en ren fröjd att delta i volontärskötta arrangemang - de som ställer upp som volontärer i olika sammanhang, år efter år, är ofta de trevligaste och gladaste människorna man kan tänka sig.
 
Oftast har jag haft sällskap till de här loppen, av olika personer. För tillfället (och det har hållit i sig ganska länge!) är Teresa min trognaste lekkamrat och träningskompis. Ingenting är svårt eller trist ihop med henne!
 
 
Och här ett ärligt foto, i halvtid. Backigt som tusan och ganska matt och svettig. Men glad!
 
Slipper hjälm tack vare Hövding! Skönt!
 
I år hade jag dessutom med en egen chaufför/vinflasksöppnare/materialare som snällt väntade vid målfållan efter 3 1/2 timmes trampande. Inte dåligt alls!
 

Sköna söndag

 
3 veckor har gått sedan operation med förhållningsregler att inte lyfta eller träna på just 3 veckor, och efter moget övervägande (och för att doktorn svarade just så när jag frågade), har jag även avstått från yoga.
 
Alltså var nu glädjen stor när jag lät vänligaste människan någonsin, Daniela, guida mig igenom en timmes snäll yoga (på dvd). Bilden är tagen en magisk stund på Skiathos i september, när Daniela snart skulle hålla i ett pass för oss.
 
Stora glädjen, ja. Den gäller hur bra det kändes både att sträcka ut och komprimera magen när jag gjorde några solhälsningar. Tror minsann att jag är återställd! Gick fint att ligga på mage och utöva yoga också. Firade genast med att boka in mig på ett morgonpass yoga gentle på My yoga room på Limhamn på fredag morgon, då jag råkar ha semester. 
 
 

Promenader och snö

 
En envis förkylning och halt underlag har gjort att jag inte kunnat springa på ett tag, känner lite oro för att kanske ha legat av mig. Under tiden avser jag att i alla fall få ihop 10000 dagliga steg. Men vad det tar emot!
 
Lunchpromenaden på jobbet är inga problem, den händer nästan av sig själv, oftast i sällskap men går ensam också. Men på kvällen, även när jag har anledning att plocka upp nåt på posten, så tar det evigheter för mig att byta om, fixar en massa grejor hemma  Sen när jag väl kommer ut, brukar det ta max 10 minuter, så känner jag hur friden börjar infinna sig. All oro och anspänning viker, jag njuter verkligen och kan tänka klart. Varför ska jag då kämpa emot så?
 
Särskilt välgörande är det nu när det knarrar under skorna och allt är vackert och vitt. Jag går genom kyrkogården flera gånger i veckan, tittar till svärfar och blir påmind om livets förgänglighet. Inte fel det heller.
 
Angående stegen tänker jag också på att det var ett år sen jag fick mitt FitBit-armband och jag kom igång med att gå, sedan att springa. Tänker också på att jag under 100 dagar snittade på över 15000 steg om dagen. Hur kan det då vara svårt att få ihop 10000? Många springer ju på gymmet men det lockar inte det minsta. Har nya löparskor och tillhörande strumpor som tigger om uppmärksamhet.
 
Bilden är från trettondagspromenaden på Måkläppen. Då blev det många steg i alla fall!
 
 

Rosa hoppet

Det var andra gången det här loppet gick, och andra gången jag var med, med mitt lilla lag från jobbet. Det roligaste med loppet är absolut alla som dyker upp i rosa, helst killar då, helst i sina tjejers figursydda funktionströjor. 
 
 
 
I år var dock den finaste klädseln, enligt mig, en kille i rosarandig buttondown-skjorta, cykelbyxor och utanpå dessa, rosa kalsonger. Tydligen fångades han av någon efter målgång.
 
https://www.facebook.com/nellieu2/videos/10208013339555846/
 
För egen del... Klart att jag var i rosa. Jag valde att köra 60 km, eller att försöka köra 60 km. Efter ca 40 fick jag punktering och fick användning av min lilla pump. Då blev det såhär: pumpa, pumpa, pumpa med den lilla usla pumpen, kasta mig upp på cykeln, cykla det fortaste jag kunde medan jag hade luft (ca 2 min), sen, med mjölksyra både här och där, pumpa, pumpa, pumpa, resa mig snabbt upp så att jag nästan svimmade, cykla det fortaste jag kunde... Om och om igen. Det kan vara så att jag faktiskt fick lite armmuskler på köpet. Till slut gav jag upp och gick till torget i Lomma, givetvis via omväg eftersom alla funktionärer var borta och jag släppt iväg mina kompanjoner (med lokalsinne).
 
När jag kom till depån i Lomma (andra gången), hade jag en bild av kaffe, kanelbulle, undsättning på näthinnan. Möttes av öde öde torg.
 
 
Efter ganska många samtal och om och men kom en raring från Sportson och hämtade mig och min cykel. Då var jag ganska trött, blöt, kall. Jag vill inte säga gråtfärdig, för det vore mesigt. Cykeln ramlade nästan av bilen men sen kom vi på hur man säkrade fästet. Vi körde lite vilse till Lund men sen lät han mig gå och byta till torra kläder, basta lite, äta lite medan han bytte slangen.
 
slutet gott, allting gott. Inkl cyklingen till och från tågstationer fick jag ändå 55 km i låren, så är nöjd.
 

100 dagar senare

 
 
 
Ja, vi gick i mål i stegtävlingen till slut... Det har faktiskt varit en resa, inte bara genom GCC, Global corporate challenge, som mitt jobb var med i och som servade med statistik, upplägg och utmaningar, utan även för mig personligen. Vem hade trott att jag skulle bli en löpare? Eller att jag nästan utan att märka det, skulle gå ner 10 kg? 
 
Lite skönt att lägga fitbit åt sidan några dagar, men snart ska jag nog på det igen!
 
Men visst svindlar tanken på en och en halv miljon steg på 100 dagar!
 
En höjdpunkt, Vårruset:
 
 
Mer statistik:
 
 
 
 
 
 
 
 

Kalkbrottet

Min nya, tja, inte så jätteny, kanske, promenad- och löpslinga är runt kalkbrottet. Kalkbrottet har ju alltid så länge jag kan minnas funnits där, men var förr lite otillgängligt. Nu finns det en fin grusväg runt hela och den mäter 4 km. Förutom att det är spännande, nästan som ett månlandskap med själva brottet, är det häftigt hur nära man är Limhamn, Öresundsbron och Hammars park medan man går runt där. 
 
Men det händer nästan alltid något anmärkningsvärt också. Man ser alltid jättestora harar galoppera över fälten. En gång stod en gammal stor Rolls Royce vid startpunkten, perfekt skick och med inredning i blankt trä. Igår, en tjusig regnbåge. En dag såg jag en stor herrelös hund, trodde jag, intill staketet till de branta stupen ner i brottet. Men när jag kom närmare, såg jag att det var ett rådjur som snabbt sprang in bland den höga säden när jag kom. En annan gång kom en man med två lösa, stora schäfrar. De fick syn på mig och ville rusa fram och nosa. Men då flyttade hussen kopplet han hade löst hängande runt sin hals till sin hand, det var signalen och båda hundarna smet in på hans insida, tätt klistrade mot hans ben. När de hade passerat mig, flyttade han tillbaka halsbandet och hundarna sprang fritt igen.
 
Och så finns det alltid något att vila ögonen på förstås. Många som går och springer och vi småler och uppmuntrar varann till lätta spänstiga steg. Den man möter tidigt på sin runda, träffar man nästan alltid ett halvt varv senare igen.
 
Men man får bli tidigare och tidigare nu när mörkret faller för det finns ingen belysning. 

Hög? På löpning??

Något händer här, det är helt klart, något jag aldrig hade trott...
 
Det började i februari, då jag gick minst 10 000 steg per dag, undantagslöst. Ibland kostade det nattsömn, när jag borde gå och lägga mig men gick ut och samlade steg. Tror att jag ändå byggde upp vanan att röra lite mer på mig.
 
Sen 1 mars började jag följa Mirjas löpprogram för nybörjare, först var det springa en minut, gå en minut 10 ggr. Undan för undan har jag trappat upp, skapat Spotifylistor för att hålla reda på tiden och få njuta av musik samtidigt. Det har blivit 3 ggr/v. Ett höjdarknep jag har är att ta live-låtar för löpintervallerna, det betyder att jag alltid får applåder på upploppet. På sistone har jag sprungit 5 min, gått 3 min x 3. Och det inleds alltid med 5 min PW + 45 sek springa med höga knän. Det passet blir knappt 4 km på en halvtimme.
 
Så idag då, har suttit på flyg, tåg, taxi, sovit dåligt och inte på topp. Tänkte ändå få ihop mina steg och se hur det skulle gå att springa. PW + höga knän, redan lite matt, men joggade snällt iväg. När 5 min hade gått och min 3 minuters gåmusik började, kände jag att det nog gick att springa lite till. Så sprang jag de 3 också = 8 min löpning. Sen gick jag 3, sprang 8, gick 3, sprang 8, gick 5. Det blev då 24 min löpning och 16 min gång. Ingen är mer överraskad än jag. Jag var inte ens helt slut när jag kom hem.
 
Min kollega Janina mumlar nåt om Runner's high. Det är nog där jag befinner mig. Men jag tackar och tar emot, byxorna sitter lösare och jag är mycket glad. Rätt mycket går min väg just nu, faktiskt, energi fylls på från olika håll. 

Så pinsamt det hade kunnat vara

Tänk om man hade varit en sån där som har noll i koordination, som verkligen inte kan hålla takten eller dansa... samt inte hade varit i nån vidare bra form utan faktiskt ganska tjock. Tänk om man ändå hade fått för sig att gå på ett träningspass som heter Latin Dance Mix. Tänk om det hade funnits vältränade pensionärstanter där som kunde alla rörelserna, och dessutom en bekant som är superfit och knappt blev blöt i pannan ens när man själv lämnade en pöl efter sig, och om man dessutom hade blivit placerad längst fram eftersom man var ny. Tänk så pinsamt det hade varit!!
 
Tänk om man hade varit tvungen att skaka på rumpan och bopparna i en spegelsal, shit, jag smäller av så pinsamt!
 
Tänk om man hade varit en sån som tog hela första terminen på aerobics (på 90-talet) för att lära sig benrörelserna, och först på andra terminen kunde lägga till armarna. Undrar hur det då hade känts när den gullige kubanska instruktören sa när passet var slut "Nästa vecka - allting annorlunda!"
 
Tja, den som lever får se!
 
 

Fitbit

 
 
På jobbkonferensen fick alla som ville ett Fitbit-armband, grönt såklart, mot att man lovade ett litet bidrag till våra välgörenhetsinitiativ. Dessutom skulle man skapa lag om 7 personer. Vi har inte fått så mycket info om tävlingen än - har den börjat?
 
För tillfället trimmar vi utrustningen och kopplar ihop oss på sajten. Jag har blivit med i ett mycket trevligt lag med en Captain som har föreslagit någon rolig aktivitet varje månad. Jag får säga, att det där att stegen synkas mot appen av sig självt är väldigt trevligt! Och så kan man kolla in läget i appen eller på websidan. På webben får man mer info och bättre överblick. Jag fick resetta min mejladress, var nog lite trött när jag reggade mig första gången, men sedan dess har jag nått upp i snitt 10000 steg som är målet. Vi får väl se hur det fortsätter.
 
Kolla vilken bra dag! Jag är visst Champ på lite av varje! Jag hade fått ännu bättre poäng på kaloriförbrukning om jag hade fyllt i min verkliga vikt; men nån måtta får det vara! 
 
Spontant tycker jag att man får fler steg gratis än med traditionell stegräknare i skärpet; jag minns att det 5 första stegen inte brukade räknas då, så att gå mellan spisen och kylen inte gav utslag. Här tror jag att t ex putsa fönster skulle ge steg, och det är kanske inte rätt, å andra sidan inte fel heller - man är ju mer igång när man putsar fönster än när man sitter i soffan, typ.
 
Till min förtjusning har också Julia ett Fitbitarmband, så även hon är vän med mig där.
 
I alla fall, något av det mest intressanta, tycker jag, är annars sömnmönstret. Jag tror inte att det är helt pålitligt men inte helt fel heller.
 
I natt, tar som ofta igen sömn på helgen, finfint att jag somnade på 6 min ju! Och jag vet säkert att jag vaknade till ett par gånger, särsiilt minns jag den vid 7 när jag hade kunnat stiga upp men lyckades somna om en stund:
 
 
Natten innan, Kata var på fest i Ystad och skulle komma hem med sista tåget. Jag var helt slut efter jetlagveckan och la mig tidigt. Jag sover alltid lite dåligt när jag väntar hennes sms (som hon alltid skickar när hon är på hemväg). Men hon missade såklart sista tåget och ringde mig i stället vid 01. Då vaknade jag såklart till ordentligt, passade även på att gå up och dricka och kissa.
 
 
Och natten innan dess, en vanlig vardag, rätt nöjd med allt över 7 timmar:
 
 
Jodå, tabellbitaren kommer att få sitt med den här leksaken och appen! Det går såklart också att se hur man hävdar sig mot sina vänner och lagmedlemmar. Jag kan redan nu säga att en av tjejerna är träningsfanatikerfantast, så henne kommer ingen att komma i närheten av!
 
Nu då, solen skiner! Dags att samla steg, tror jag bestämt :-)
 
 
 

Bunkeflo strandängar

 
 
 
Tveksamt om detta var den allra vackraste av cykelturer, eller om jag bara var extra mottaglig med öppna sinnen.
 
Jag blev i alla fall nästan tårögd över hur tjusigt det var nere vid Bunkeflo strandängar. Cyklade hemifrån i dagsljus, men innan solen brutit genom molnen. Det var helt vindstilla och havet låg som en spegel. Öresundsbron försvann in i ett blårosa töcken. 
 
Allt var ungefär tio gånger vackrare i verkligheten än på mobilbilderna.
 
 
 
Sen en blev det frukost, utomhus, på EH i Västra hamnen och sen hem närmaste vägen. Jag hade med badkläder i väskan men det var i kallaste laget ändå.
 
Fast jag nu är lite trött i kroppen, och nybadad, insmord, fönad i håret, är jag nästan sugen att sätta mig på cykeln igen och göra om turen. Så fin var den.
 
 

Jungfruturen

Äntligen har jag fått det avklarat; nästan lika efterlängtat och med likaledes blandade känslor som att bli av med oskulden... typ; Var det inte mer än så här? och Skönt att ha det gjort men behöver inte bli nån vana. Men sen: Men ganska kul ändå.
 
Ja, det handlar såklart om den nya fina cykeln, Bianchin som jag vann (genom att ha köpt en bok om Tour de France för 231 kr och sen skickat in orderbekräftelsen till Adlibris. Boken var för övrigt jättefin men jag har gett bort den till min kompis Pippi som älskar det loppet).
 
Såhär pinsamt var det. Och roligt. Om vartannat.
 
Först tog det en god stund innan jag hittade hur man växlar. Ett tag trodde jag att det kanske var en sån där cykel som bara har en växel men jag såg ju på bakhjulet att det fanns kammar (?). Till slut hittade jag en liten löjlig spak på varje sida, liksom gömd i handbromsen. 
 
Pedalerna. De är ju gjorda för att man ska klicka i sina cykelskor och är mer som små klossar (dock inte minsta värsta sorten) men det var iaf inte direkt bekvämt att balansera på dem med vanliga skor.
 
Men så "svingade" jag mig upp på cykeln (inte träningsklädd heller utan i chinos, barfota i röda mockaskor och hoodie, tog upp lite fart och använde de där växlarna. Det var uppenbart att de där små spakarna bara hade ett syfte: att växla upp. Så jag befann mig i det trögaste och kunde omöjligt växla ner.
 
Det var som att jag hade lite för korta fingrar för att nå fram till handbromsarna. 
 
Just då träffade jag en av mina bästa vänner, ute på hundrunda. Hon uppmuntrade mig, beundrade cykeln, men kunde naturligtvis inte hjälpa till med växlarna.
 
Det gick jädrans fort när man bara tog i lite lite. Kul, men jag är farträdd (hade förstås inte hjälm heller, lite värdighet ville jag ju ha kvar).
 
Däcken var löjligt smala. 2 cm breda, max. Jag var jätterädd för att cykla på minsta sten (och det är "en del" makadam på gatorna här, eftersom det grävs ner fiber i varenda gata häromkring) och få punktering. Och varje liten sten jag ändå cyklade över fortplantade sig genom cykeln.
 
Cykeln väger INGENTING. Men så har den inte lås, skärmar, lampor, ringklocka, cykelkorg eller något annat som normala cyklar har.
 
Tjejerna på Malins fotbollsträning superbeundrade mig och cykeln när jag nådde målet, att hämta henne. "Är den verkligen din?" 
 
En av papporna som även tränar tjejerna är proffscyklist (typ). Men jag tog mod till mig och frågade hur man växlade. Han visade mig utan att skratta elakt. (Man vickar på hela handbromsen för att växla ner). Han klämde även lite på däcken och sa åt mig att pumpa upp dem till typ 7 bar. (Tills för en vecka sen trodde jag inte att man kunde mäta cykeldäck i annat än "punka", "sumpigt" eller "hårt och nypumpat". Men nu vet jag bättre förstås. Har t o m köpt en pump som ska klara sportventiler.)
 
Det kostade inte någon svett (mer än lite nervositetshandsvett då) att cykla omkring på den. Borde bara rendera halva poängen i FunBeat, t ex, jämfört med vanliga cykeln.
 
Summa summarum: kul att bli beundrad, men bortsett från det, nä, jag är nog ingen racercyklist. Det som talar mest emot är ju att jag är rädd för hög fart. Och Celeste, vad är det för en ful färg egentligen?
 
 
Såhär glad var jag när jag fick den hemlevererad av en riktig kändis (för oss kulturradiolyssnare, då), dock, diskretion är en hederssak!

Vombsjön Runt

Allén innan depån med blåbärssoppa och bulle, vid Övedskloster, bild från arrangörssajten
 
 
Ja, jag håller med arrangörerna om att Vombsjön Runt är "Den vänliga cykelrundan". Så mycket fin service vi fick med allt vårt krångel med föranmälan av företagsgrupp, sätta upp vårt eget tält mm. Vacker är den också, rundan! Vi var ca 15 från jobbet och så hade vi vårt tält med lite info om vårt vägörenhetsprojekt. Mycket praktiskt med ett tält att samlas i före och efter. Vi hade representanter i alla rundor, 35, 65 och 110 km.
 
Här en något slagen hjälte med svaga ben och svett som rinner ner i ögonen efter 65 km på 2:45:
 
Firade namnsdag gjorde jag också!
 
 
Såhär fint skrev Sydsvenskan om loppet.
 
 

Juni

Slutet på maj och början på juni har gått i högt tempo, både på jobbet och privat. Fint då, att det är lite som i min dagbok:

 
Ja, den där dagboken, det går sådär med nyårslöftet. Den första tiden räckte sidorna nästan inte till, nu får man vara glad om det finns en nerkrafsad anteckning varannan vecka...
 
Men jag känner mig alltså pigg och energifylld, trots (eller tack vare) slitet och stressen, och känner också att jag håvar in en del bekräftelse som också ger energi. Människor omkring mig är för tillfället väldigt rara och generösa, vet inte om jag har förtjänat det, men hoppas att det är så.
 
Jag har kommit igång med lite cykling igen också, och det känns härligt. Havet ligger där och lockar som en ständig möjlig belöning. 
 
Men idag fick jag sällskap av en med rejält mycket mer energi än jag! Jag håller i att jobbet ska cykla Vombsjön runt i augusti och har bjudit in till ett par uppvärmningsrundor, min egen "vanliga runda" på ca 30 km via Bunkeflostrand och sen utmed kusten via brofästet, Sibbarp, Ribban, Västra hamnen. Tänkte att det kunde vara kul för lundabor att se Malmö från cykelbanan. Intresset har varit sådär med lite avhopp, idag blev det bara jag och en till kvar. Men han kom snällt, hade tränat ett pass (kampsport?) på morgonen, cyklat från Lund till Limhamn, sen med på min runda, för att därefter cykla tillbaka till Lund. Det var hur trevligt som helst och jag känner nu att ryktet går för som alltid stöter jag ju på lite bekanta när jag är ute och cyklar, plus att han hämtade mig här vid huset. Man missar nämligen inte denna kollega, vältränad, med ett stort kritvitt smil i ett mörkbrunt ansikte, hur charmig och trevlig som helst... (lyckligt gift blivande 3-barnsfar, för den som tror sig läsa något mellan raderna). Likadana cykelhandskar hade vi också!
 
 
Framtagna för jobbets Vätternrundateam men det fanns över att köpa till förmån för våra välgörenhetsprojekt.
 
 

Because I'm worth it

 
 
Ja, nu skiner solen på min vinterass och kanske lurar jag någon med att jag sippar på ett glas päronsaft. I själva verket är det en Dagens - häften vitt vin och hälften mineralvatten, som gamla skojiga kollegan Sofia lärde mig.
 
Och värd det, sol, vin, mat, det får jag väl vara efter den fantastiskt senkomna cykla-till-jobbet-premiären idag. Det råkade nu vara en dag utan tider att passa och utan barn att skicka iväg, men nästan vindstilla och ett rejält cykelsug. Lite öm i rumpan och i händerna, men annars känns det bra. Jag inser hur mycket naturens skiftningar jag gått miste om - rapsen är nästan överblommad och i vägrenen stod gräset redan midjehögt.
 
Och det hade hänt grejor på vägen - en av de jobbiga korsningarna vid Lillemans MC hade blivit en perfekt cykelöverfart, diagonalt över korsningen, och så en massa nya hus på gång! Vid Erikshjälpen i Åkarp, en nybyggd villa med torn! Och vi Lundavägen vid Kirseberg, helt färdiga nya lägenhetshus. Vid Hjärup, nybyggnation på gång, liksom vid Lund Södra.
 
Och jag blev också belönad med uppmärksamhet på jobbet, bara "lite" besvärande att tänka på att folk såg mig i de knallröda, superkorta, übertajta blöjcykelbyxorna. Men vad gör det? Det var första lundaturen på nya fina cykeln också, tror jag. Och det vill till att vi vänjer oss vid varann, det finns en del turer redan inplanerade. Bl a håller jag i Vombsjön Runt med jobbet, och innan dess får vi såklart ha ett par trevliga uppvärmningsrundor.

Om man går vilse...

... vet man inte var man hamnar...
 
 
Jag passar mig för källarplan några år till.
 

Yoga - fysiska delen

Här har det visst varit lite tomt på sistone. Det har det dock inte i det andra livet, det som pågår för fullt hela tiden. Kanske tog Lisas lista musten ur mig, när jag producerade ett inlägg varje dag.
 
Men ämnet för dagen - Yoga - det tröttnar jag inte på! Jag får nog dela upp på några olika inlägg.
 
Jag har nu gått 5 gånger, en gång i veckan under en månads tid. Varje pass är knappt 2 timmar så man hinner med en del. Det är först fysiska övningar, sedan andningsövningar och till sist meditation och djupavslappning. Jag kan inte säga vilken del som är bäst eller viktigast; bara att alla har påverkat mig rätt rejält.
 
Det fysiska har vissa ganska svåra inslag men det mesta är som all träning, vad man gör det till. Det är meningen att man ska spänna magen i en viss position; låter man bli, blir det såklart enklare. Man får förhöjd puls men blir inte genomsvettig. Såhär ser några av övningarna ut (och vi gör inte exakt alla dessa heller):
 
 
En av mina favoritövningar, för att det får mig att känna mig atletisk, är att man börjar med att sitta på huk, med benen brett isär, fötterna pekar snett utåt. Hela fotsulan i golvet. Sedan kopplar man ett stadigt grepp om vardera foten, fingrarna under foten, tummarna uppe på, och så sträcker man på benen utan att släppa taget om fötterna, dvs rumpan pekar upp i luften och huvudet ner, hela fotsulan i golvet fortfarande. Givetvis i rätt slags andning - utandning på slutpositionen, och så gör man det i takt med andningen.
 
Det är extremt skönt att sträcka ut musklerna och hålla i slutpositionen. Vissa av övningarna, när man rullar från sida till sida på golvet med uppdragna knän, är som ett slags egenmassage av ryggen.
 
En övning som jag alltid bävar lite för är solhälsningen - det är en räcka övningar som följer på varann under totalt 5 andetag - det är det svåra - att hinna med allt i takt med andningen, helst om man blir lite andfådd, som i alla fall jag kan bli. Det svåraste momentet är att från Berget (turkost på bilden), kasta fram ena benet mellan händerna (blå på bilden).
 
 
Effekten jag upplever: Direkt efter passet är jag betydligt smidigare och mindre stel. Första gången kände jag mig upplåst i ryggen, som att jag skulle kunna vrida mig 360° (kunde jag förstås inte, men känslan av att inget tog emot - jag som normalt är stel i ryggslutet). I vanliga livet kommer jag på mig själv med att jag vill sitta rakt och inte som en hösäck, och att jag känner att jag tar rörelser mycket mer kontrollerat. Jag har fått höra på massagen ibland att jag pga att jag är stel i ryggen, tar för stora rörelser med armarna (sträcker mig istället för att med ryggstyrka hjälpa till och vrida ryggen). Det upplever jag förbättring på nu (utan att jag anstränger mig).
 
Målsättningen är att jag ska göra lite yogaövningar hemma, åtminstone balansövningarna. Kanske att det börjar redan nästa vecka :-)
 

Yoga - oj!

Jag är nästan lite i chock. Vet inte vad jag hade förväntat mig, men det här var verkligen extra allt.
 
Det var mycket jobbigare än jag hade trott, räknar med träningsvärk i morgon.
 
Jag kände mig oändligt klumpig i vissa moment. Det gjorde dessutom ont, inte av rörelserna men av ovana att balansera på en fot, t ex.
 
Det var väldigt seriöst - inte minsta inslag av flams och trams.
 
Andningsövningarna och avslappningsövningarna var väldigt givande. Instruktören uppmanade oss nästan hela tiden att vara medveten om hur allt kändes, hördes, luktade - man fick inte gå in i det sköna ingenstanslandet som jag annars gått snabbt in i när jag testat yoga på något spa eller på LC.
 
Meditationsstunden var spännande - det undermedvetna gjorde sig påmint och nu en stund efter kommer jag inte ihåg vad jag tänkte på - ungefär som med en dröm - man tänker "det här kommer jag att minnas länge" och så vips är det borta.
 
Men mest fascinerande och tacksamt - när jag gick därifrån så kändes det nästan som att någon låst upp min rygg. I ryggslutet där jag brukar vara stel, kunde jag plötsligt böja i alla tänkbara riktningar. Oj, vad jag hoppas att det håller i sig, för det här kan jag absolut vänja mig vid.
 
Jag kände mig rätt novis - kunde inte några av uttrycken som vissa andra verkade ha koll på.
 
Det ska bli mycket spännande att se var detta leder.

I'm still standing!

Nja, kanske inte precis nu, men i min lilla fyrklöver på jobbet pågår en "tävling" (osäkert om de andra vet att det är tävling) om vem som kan stå och jobba längst, och idag använde jag inte min kontorsstol alls, och vann förstås! Det känner jag mig mycket nöjd med, och bara en liten aning sliten. Jag brukar stå ett par timmar på måndagar, onsdagar och fredagar, och sitta tisdag och torsdag, men detta var alltså första heldagen. Jag satt bara på förmiddagsfikan, lunchen och på ett möte 15-16. Sedan hade jag 2 stand-up möten också men då står jag ju såklart. Jag medger att det var extra skönt att gå på toaletten idag, dock.
 
I sociala medier snackas det en del om Sitting is the new smoking - dvs att man hittar fler med hjärt- och kärlsjukdomar hos dem som sitter ner hela dagarna, än hos dem som står eller rör sig. Själv tolkar jag "smoking" som något ohälsosamt och något som outbildade gör (sorry, ev. rökande bloggläsare), dessutom ofräscht, och det är snarare det som motiverar mig. Under rätt många år jobbade jag i skoaffär, och då stod jag ju jämt.
 
Man får väl se om detta håller i sig, eller är något övergående. Att omblogga det, ökar chanserna för kontinuitet.
 
Lite inspiration...
 
Jag gillar särskilt detta:

Side Effects:

  • Negative: Sitting for more than 2 hours at a time is now mildly uncomfortable.
  • Positive: I get less frustrated when standing in lines or on the subway. I bet half the frustration of standing in line is caused by the fatigue of standing. I have none of that now.

Hurtbullen - Latmasken: 1-0

Jag är definitivt mer njutningsmänniska än pliktmänniska - blir mycket motiverad av det som är skönt och gott, än av det som är nyttigt. Jag vet också med mig att jag mår bra av att röra på mig, att få lite hög puls och sedan skön paus efter det. Ändå är latmasken där och pockar.
 
Så i morse när jag vaknade och jag visste att solen sken redan innan jag dragit upp persiennen, var jag sugen på att komma ut och röra lite på mig, men framför allt på en tur till Sibbarps Kallbadhus. Följande konversation utspelade sig då:
 
Hurtbullen: Shit vilken fin dag, solen skiner, perfekt för en cykeltur och sedan ett dopp i havet!
Latmasken: Det blåser rätt rejält! Skönare att ta bilen, så kan man handla på vägen hem också.
H: Äh, lägg av, cykling blir det! 
L: OK, men man kan ju cykla direkt till Sibbarp utan onödig omväg, går ju lite snabbare också.
H: Mmm, kanske det, men vem vet när man får chansen nästa gång?
L: Men var finns träningskläderna? Och tänk på förfrysningsskadorna på låren vid en annan vintercykling! Och däcken är nog sumpiga.
H: Vet precis var träningskläderna finns, köpte ju nya med windstopper på låren! Har en cykelpump!
 
Och så där hölls det på.
 
Men jag bytte om och kände mig rätt skön i träningskläderna, packade badgrejorna och gav mig ut. Då börjades det igen:
 
L: Oj, vilken motvind! Kanske bättre att ta motionen efteråt i så fall?
H: Eh, efter bastun och badet? Tror inte det!
L: Det känns i låren efter bara 5 minuter! Hur ska detta gå?
H: Det går över...
 
Och så cyklade jag till Bunkeflostrand (i motvind) men sen när jag svängde ner vid ängarna vid havet: Det var som att ta värsta halsblosset - jag blev nästan yr så vackert det var med havet, blek sol och vågor! Och så fick jag vind i ryggen en stund. Ett lyckorus!
 
L: I rest my case.
 
Jag medger att det var lite tungt uppför Lernacken och att jag flåsade när jag parkerade cykeln.
 
Kallbadhuset fick sig en rejäl smäll av Ivar, och har t o m haft stängt ett tag, men är så sakta på väg igång igen. Så det ser inte riktigt ut såhär just nu, men snart, tror jag:
 
 
 
Svetten bara rann av mig i bastun - den var ju igång redan efter cyklingen, och när jag kom ut, barfota (klantigt att inte ha badtofflorna med), slog brasdoften mot mig - det är ju vedeldat på Sibbarp - så gott det luktade! Havet var ljuvligt (4° stod det med utropstecken på tavlan så det var nog värmerekord), och det var trevligt att växla några ord med andra damer i bastun och på bryggan.
 
Sen cyklade jag i sakta mak hem, efter en kopp kaffe och en grov ostmacka i fiket.
 

Crescent Rissa

 
Så, nu har jag fått hem den nya cykeln! Jag medger att jag är barnsligt upprymd över den!
 
När min hovleverantör av cyklar, Bikemasters i Limhamn, sa att 2014:s cyklar kommer i katalog i september och att de nya cyklarna kan börja komma från och med då, trodde jag knappast att jag skulle ha turen att få min redan innan månaden var slut - tror att det var i deras första leverans av nykomlingarna!
 
I själva verket är cykeln lite mer orange än på bilderna, och matt, väldigt snygg, faktiskt. Den är lite av en premiummodell med 7 växlar, punkteringsfria däck, lite bättre bromsar etc, och eftersom jag fick halva priset på valfri ny cykel då den förra pajat efter blott 3 år, tänkte jag att det var roligare att ta en lite finare. Jag fick dem snällt att sätta på en fast korg också - ett "måste" för mig - det förtar den annars något sportigare stilen lite.
 
 
Nu hoppas jag på många sköna (och snabba!) mil tillsammans!
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0