Han är tillbaka

 
Jag fick ett boktips av en god vän och köpte genast ett ex till mig själv och ett par att ge bort i julklapp. Boken handlar om Hitler som vaknar upp på en parkbänk i Berlin 2011 - det sista han minns är bunkern med Eva Braun. Ganska snabbt anpassar han sig till en ny tid och... ja, resten är en tragisk och skrämmande påminnelse om hur vi är snabba att glömma vår historia. Snart är ögonvittnena borta för alltid och historieomskrivarna får fritt fram.
 
Jag lät mig roas - det var faktiskt riktigt kul att läsa hur Hitler närmade sig fenomen som YouTube och PC (stavas fonetiskt i boken också, som ett extra plus) men också oroas på ett riktigt obehagligt sätt.
 
Såhär skriver Sydsvenskan och Svenska Dagbladet. Finns i pocket och är väl värd att läsas. Jag lämnade mitt ex i mitt hotells lilla bibliotek på Isla de mujeres.

5. Hepp! Dagens boktips! #2

Jag var så till mig över Sally Jones att jag glömde vilka böcker jag egentligen tänkt ta upp idag. Tur att dagen inte är slut, då!!
 
 
De här har jag klickat hem från RFSU med tonåringen i åtanke. Men först läste jag dem själv. Snacka om att man har mycket kvar att lära. Spännande konstnärliga bilder också, snarare än anatomiska skisser (även om det fanns sådana också). 
 
Så, om det finns fler än jag som är vetgiriga, så är detta ett finfint tips!
 

5. Hepp! Dagens boktips!

När jag läste om Augustnomineringarna, blev jag genast sugen på att läsa Mördarens apa tillsammans med Malin. Hon har läst själv länge nu, men ibland saknar jag högläsning. Malin är dock mycket stor vän av ordning, och att läsa del 2 av något innan man läst del 1, är ju bara så fel.
 
Så jag fick klicka hem ettan också, Legenden om Sally Jones. Vilken bok! Låt dig inte förledas av att den ser ut som en bilderbok! Den är både spännande, full av fakta och innehåller en massa svåra ord. Malin insisterar på att jag ska förklara vartenda ett.
 
 
Både jag och Malin tycker hemskt synd om Sally Jones som bara råkar ut för otäcka människor men vi hoppas att det ska bättra sig till slut. Å andra sidan verkar utgången lite osäker med tanke på titeln på nästa bok, Mördarens apa. Den lär vi kunna roa oss med ett tag, för den har 617 tättskrivna sidor och bara bilder här och var...
 

Jungfruturen

Äntligen har jag fått det avklarat; nästan lika efterlängtat och med likaledes blandade känslor som att bli av med oskulden... typ; Var det inte mer än så här? och Skönt att ha det gjort men behöver inte bli nån vana. Men sen: Men ganska kul ändå.
 
Ja, det handlar såklart om den nya fina cykeln, Bianchin som jag vann (genom att ha köpt en bok om Tour de France för 231 kr och sen skickat in orderbekräftelsen till Adlibris. Boken var för övrigt jättefin men jag har gett bort den till min kompis Pippi som älskar det loppet).
 
Såhär pinsamt var det. Och roligt. Om vartannat.
 
Först tog det en god stund innan jag hittade hur man växlar. Ett tag trodde jag att det kanske var en sån där cykel som bara har en växel men jag såg ju på bakhjulet att det fanns kammar (?). Till slut hittade jag en liten löjlig spak på varje sida, liksom gömd i handbromsen. 
 
Pedalerna. De är ju gjorda för att man ska klicka i sina cykelskor och är mer som små klossar (dock inte minsta värsta sorten) men det var iaf inte direkt bekvämt att balansera på dem med vanliga skor.
 
Men så "svingade" jag mig upp på cykeln (inte träningsklädd heller utan i chinos, barfota i röda mockaskor och hoodie, tog upp lite fart och använde de där växlarna. Det var uppenbart att de där små spakarna bara hade ett syfte: att växla upp. Så jag befann mig i det trögaste och kunde omöjligt växla ner.
 
Det var som att jag hade lite för korta fingrar för att nå fram till handbromsarna. 
 
Just då träffade jag en av mina bästa vänner, ute på hundrunda. Hon uppmuntrade mig, beundrade cykeln, men kunde naturligtvis inte hjälpa till med växlarna.
 
Det gick jädrans fort när man bara tog i lite lite. Kul, men jag är farträdd (hade förstås inte hjälm heller, lite värdighet ville jag ju ha kvar).
 
Däcken var löjligt smala. 2 cm breda, max. Jag var jätterädd för att cykla på minsta sten (och det är "en del" makadam på gatorna här, eftersom det grävs ner fiber i varenda gata häromkring) och få punktering. Och varje liten sten jag ändå cyklade över fortplantade sig genom cykeln.
 
Cykeln väger INGENTING. Men så har den inte lås, skärmar, lampor, ringklocka, cykelkorg eller något annat som normala cyklar har.
 
Tjejerna på Malins fotbollsträning superbeundrade mig och cykeln när jag nådde målet, att hämta henne. "Är den verkligen din?" 
 
En av papporna som även tränar tjejerna är proffscyklist (typ). Men jag tog mod till mig och frågade hur man växlade. Han visade mig utan att skratta elakt. (Man vickar på hela handbromsen för att växla ner). Han klämde även lite på däcken och sa åt mig att pumpa upp dem till typ 7 bar. (Tills för en vecka sen trodde jag inte att man kunde mäta cykeldäck i annat än "punka", "sumpigt" eller "hårt och nypumpat". Men nu vet jag bättre förstås. Har t o m köpt en pump som ska klara sportventiler.)
 
Det kostade inte någon svett (mer än lite nervositetshandsvett då) att cykla omkring på den. Borde bara rendera halva poängen i FunBeat, t ex, jämfört med vanliga cykeln.
 
Summa summarum: kul att bli beundrad, men bortsett från det, nä, jag är nog ingen racercyklist. Det som talar mest emot är ju att jag är rädd för hög fart. Och Celeste, vad är det för en ful färg egentligen?
 
 
Såhär glad var jag när jag fick den hemlevererad av en riktig kändis (för oss kulturradiolyssnare, då), dock, diskretion är en hederssak!

Lässugen!

Hösten är ju böckernas tid och jag har redan sett två som jag vill lägga vantarna på så snabbt som möjligt! Två av mina absoluta favoriter har släppt nya böcker!
 
 
 
 
Fast just nu har jag fullt upp med den här trevliga boken:
 
 

Utsuddade spår

 
 
Lite på impuls köpte jag Utsuddade spår av Dror Mishani, och det var kul att läsa en deckare som utspelade sig i Israel. Det är anmärkningsvärt hur olika och lika varann vi är i olika kulturer. Svårast med boken var namnen; jag märker hur viktigt det är att veta om en person är man eller kvinna, och här får jag väldigt lite vägledning.
 
Boken lämnar mig med ett obehag. Kanske var inte upplösningen den rätta?
 
Dn:s recension
 
Jag har också hunnit med en bok i en helt annan genre: Alla mina vänner är superhjältar.
 
Knasig men rolig!

Solviken

 
 
Liksom Victoria har jag fått hem mitt paket med sommarläsning, och jag har också tjuvstartat... Eller vadå tjuvstartat, det är ju sommar även om det inte är semester än.
 
 
Jag började med Solviken, en perfekt sommarbok med lite kärlek, svartsjuka, relationer, vänskap, vardag och drömmar. Jag tyckte nog att intrigen var rätt mycket lånad från Viveca Stens tema med överraskande ärvt sommarhus. Inte så lite tantsnusk heller! Nu har boken fått sin plats i vår sommarstuga, till någon annas lata dagar.

The Buddha in the Attic / Vi kom över havet

 
 
Vilken annorlunda bok. Och jag skäms över att den täcker ett stycke historia som jag aldrig innan hört talas om - japanska ungmör som efter första världskriget exporterades till San Francisco för att gifta sig. Och deras liv blev inte så fina, de kom som gratis arbetskraft och få blev lyckliga.
 
Trots att boken konsekvent har ett annorlunda "vi"-berättartilltal, framträder de olika ödena starkt. 
 
Jag läste på engelska men boken finns också i svensk översättning i pocket, och heter då lite konstigt Vi kom över havet.
 
 

Jag heter inte Miriam

 
Majgull Axelsson är utan tvekan en av mina favoritförfattare, tror inte att några böcker gjort djupare intryck på mig än hennes Rosario är död och Långt borta från Nifelheim.
 
Den här senaste handlar om 85-åriga Miriam som är på vippen att avslöja sin livslögn, att hon inte alls var judinna som överlevde både Auschwitz och Ravensbruck, utan romsk, och att hon fick identiteten till skänks genom att stjäla en död flickas klänning.
 
Kulturnytts recensent tyckte att hon fördjupade sig för mycket i koncentrationslägernas grymhet, men jag får säga att jag tror att vi ska vara rädda om dem som fortfarande berättar. Ögonvittnena är ju inte så många längre.
 
Men Majgull skriver också så jädrans bra om hur det är att vara människa, hur det är att vara barn och förälder, man och hustru, om skam och skuld, hur minnen och fantasier kan bli mer verkliga än verkligheten, och en massa annat, med samma skärpa. Här ett utdrag som jag tror att många kan känna igen sig i, hur man inte alls känner sig vuxen fast man är det:
 
 

Österlen i bästa sällskap

Vitsippspremiär!
 
Vilken helg! Fantastiskt fint inprickat väder och härligt sällskap.
 
Det stod husmorsweekend och bokklubb på agendan, trots att jag tog semester på fredagen låg jag back på de andra som startade (från Sigtuna) redan kvällen innan. Men de satt snällt och åt frukost när jag kom vid 10-tiden på fredagen efter en härlig biltur genom vårSkåne. 
 
Först och främst, för den händelse att man hade haft fördomar om Sigtunafolk, så kom de på skam! Mer ärliga, öppenhjärtiga och rejäla kvinnor får man leta efter! Själv var jag aldrig orolig, eftersom jag vet vad vår värdinna är för slags människa. Dessutom var åtminstone två av tjejerna norrlänningar i själen, och värdinnan är från självaste Kalmar. Nu kände de andra varandra, men för en nykomling var det en ynnest att bjudas med i alla skratten, i några fällda tårar och i inte så diplomatiska diskussioner alltid. Jag kunde också hitta själsfränder i någon som valt att stå utanför Facebook och någon som älskar att spela Wordfeud. Jag visste väl att jag inte var ensam!
 
Fredagen gick i shoppingens tecken; vår värdinna hade genom noggrann kartläggning tagit fram en rutt som fyllde behov hos alla. Hör bara vad vi avverkade: 3Magasin, Kabusa, Olof Viktors, Vilhelmsdal, Keramika Fantasia, fiskrökeriet i Simrishamn, Systembolaget, ICA. Kanske glömde jag något. Dessutom klarade värdinnan av Mellbybagaren och Raskarums fågel med bara delar av truppen. Det var faktiskt många dråpliga stunder redan under shoppingturen, vi fick t ex den stängda keramikateljén att öppna bara för oss, vi fick se en manlig bröstvårta på närmare håll än vi egentligen önskade, den enda som inte varit i Skåne förut försjönk i kartorna i sin iPhone hellre än att spana efter glador och Glimmingehus, en av brudarna utbrast på väntat 08-sätt: Faan vad najs om några pittoreska korsvirkesfasader.
 
Jag handlade modest endast en sjal, ett armband och två onödiga keramiksaker (alltihop var faktiskt onödigt men väckte habegär).
 
På utvärdering, om detta är bästa fönsterkarmen för keramiken
 
 
Sjal till vardags, armband till party
 
På kvällen kom vi till svepskälet för syftet med internatet - diskussionen om boken, Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Diskussionen pågick länge - vi tyckte ganska olika! För egen del var domen hård - jag uppfattar hela boken som pretentiös och på jakt efter priser (lyckades hon med). Största överraskningen: Den om verklighetens Hugo Rask.
 
Nästa dag höll vi oss på promenadavstånd från stugan. Det var långpromenad till havet, vid Stenshuvud, lång fika i solen med underhållning i form av surfande karlar som lekte i vågorna. Havet var så vackert att man nästan ville gråta. Badsugen var jag också men höll igen.
 
 
Vi gick in kapellet vid Knäbäckshusen och spanade. När vi kom tillbaka till stugan skulle hurtbullarna (dvs alla utom jag) ut genast och springa eller powerwalka. Jag offrade mig på att passa huset, liggandes på altanen med en bok. Sedan droppade brudarna in efter hand och vi ägnade oss åt öldricking en riktigt god stund i eftermiddagssolen. Häpnadsväckande många öl gick åt trots att de flesta uppgav sig inte gilla öl. Nästa lilla äventyr var bastu - finns förnämligt nog på tomten.
 
Inne i dimman!
 
På kvällen åt vi massor av mat; mest anmärkningsvärt var granbarksosten - en bit ost som var inträngd i en ring av bark, som man värmde i ugnen tills den smält, och sedan doppade brödbitar i. 
 
 
Vi respekterade Earth Hour, förstås. Och så dracks det en del rödvin. Till slut var vi så mätta att vi blev tvungna att gå på promenad under stjärnsmäckad himmel. Visserligen blev man något bländad av starka pannlampor som norrlandspinglorna hade på sig, men vackert var det ändå. Lite fnissigt kanske.
 
Söndagsmorgonen kändes något dyster med avresan i åtanke. Men vi bättrade på humöret med en promenix till Kortelshuvud. Där kunde vi lyssna till väldigt många fågelläten och fick se lite av den lokala faunan: Citronfjäril, rådjur och skogsmus.
 
När jag körde tillbaka hem, kände jag tydligt hur de kala träden stod beredda att explodera i ljusgrönt. Det dröjer nog inte länge nu.

28. Kolla! Här är en bok jag vill o-tipsa om.

 
Lätt!
 
Jag tror att det här är den allra sämsta bok jag läst. Kasst innehåll, kasst språk, kass korrekturläsning. Och det var sista chansen jag gav Ranelid. Och det känns skönt att vara klar över det!

Låt vargarna komma

 
 
Jag älskar ungdomsböcker, vet att jag berättat om det förut, att jag tror att en stor del av den känslan går ut på att jag är glad att inte vara tonåring längre. Lika orolig är jag inför mina egna barns tonårstid - Kata är ju mitt i sin, Malin har sin framför sig, och såhär i efterhand tror jag att Julia fick kämpa på med ett och annat medan hon var tonåring.

Det får även June i Låt vargarna komma, kämpa alltså. Även den perfekta och pouplära systern Greta, ska det visa sig. Upptakten är tt June har en skojig och annorlunda konstnärsmorbror som hon avgudar, han har aids och dör. Efter begravningen blir hon uppsökt av morbroderns hemlige vän. Det utspelar sig 1987, i min egen tonårstid.
 
Mycket mer vill jag inte berätta. Men läser du inte, kommer du att ångra dig.

6. Hepp! Dagens boktips.

Alldeles nyutläst och jättebra!
 
 
 
allt jag önskar mig handlar om en halvnöjd, medelålders kvinna som övertalas att spela på Lotto och kammar hem storvinsten. Hon drar sig för att hämta ut den, för hon är inte säker på att den kommer att bringa henne lycka...
 
Jag fick den av min mor i julklapp.
 
”Grégoire Delacourt vecklar ut en galen historia baserad på kärleken och slumpen. En ljus historia som lockar oss att omvärdera allt vi önskar oss.”
MARIE CLAIRE
 
 

I farans riktning

 
 
Viveca Sten kan sitt jobb - jag blir aldrig besviken på en Sandhamnsdeckare! Det är ett trevligt persongalleri som man lärt känna efter några böcker och storyn känns någorlunda trovärdig. Miljöerna är fint tecknade och det känns tydligt att Viveca Sten har varit där, i Stockholms skärgård mycket, och att hon tycker om platserna.
 
I farans riktning köpte jag av Malins kompis Gustav; jultidningsförsäljare, så det kändes bra på det sättet också.
 

Min mormor hälsar och säger förlåt

 
Fredrik Backman... han överraskar igen. Jag var verkligen fascinerad av En man som heter Ove; även om jag gillar Backmanland, hade boken så mycket mer att ge. Skratt, jo det får man på bloggen också, men gråten, det finurliga språket och igenkänningen...

Och nu har det hänt igen, med Min mormor hälsar och säger förlåt. Den går rakt in i hjärtat, och mitt i skratten kommer det tårar. Och Elsas fantasivärld och Landet-nästan-vaken öppnar sig för mig också. Jag har haft lyxen att lyssna till den, behövde inte ens vända bladen själv. Man kan lyssna gratis en hel månad i Adlibris Mondo - passa på, säger jag bara!
 
Nu har jag inte ens kommit till slutet men jag vet redan att det är en favorit.

Du gamla, du fria

Jag har haft det riktigt trögt med läsandet på sistone, säkert sista halvåret. Nu är det mycket annat som har snurrat, och jag har också haft fullt upp med allt möjligt inför flytt och separation.

Men för att få igång mig själv igen, skaffade jag ett säkert kort - en Liza Marklund-deckare, men inte ens det hjälpte! Det tog också en himla tid att plöja hälften. Men plötsligt släppte det, och nu är den utläst och jag har kommit en bra bit på nästa bok. Jag har en hel liten radda böcker på oläst-plats i hyllan.
 
Du gamla, du fria, då...
 
 
Det var en överraskande bra bok och det märktes att Liza Marklund känner väl till vad hon berättar om, hela den industri som finns kring att kidnappa västerlänningar och kräva lösen för att släppa dem, för att finansiera militära grupper. I boken är det Annika Bengtssons man Thomas som kidnappas i Nairobi, och hans fasansfulla upplevelser varvas med Annikas i Stockholm. Och så är det några mord på hemmaplan, lite förbjuden kärlek, lite bråk med gamla kompisar, allt som brukar vara ingredienser i Liza Marklunds böcker. Det var längesen jag läste något av henne.

Konsten att vara Kvinna

 
Jag ÄLSKAR den här boken! Den stärker mig väldigt i min under ytan feministiska läggning och jag har fått många skratt och dito uppenbarelser. Den är smart och rolig.
 
Jag ska nöja mig med två citat - du kommer genast förstå att du måste köpa ett eget exemplar. Och nej, du kan inte låna mitt, för först ska Julia läsa den och sen ska jag skicka den till min kompis Gunilla. Eller kanske att jag köper ett gäng av den och ger bort till alla jag tror ska gilla den (alla normala kvinnor alltså).
 
Caitlin Moran berättar om sin väg från överviktig olycklig tonåring, via kroppsbehåring och mens, sexism, osmarta beslut, en massa supande, rökande, drogande, till 35-årsåldern med både man, barn och jobb, abort och den här boken. Hon bjuder på feministiska och andra iakttagelser genom hela boken.
 
Ur kapitlet Jag är feminist!
 
Nu frågar ni er kanske: "Men är jag feminist? Jag kanske inte är det. Jag vet inte! Jag vet fortfarande inte vad det innebär! Jag är för trött och förvirrad för att kunna reda ut det. Den där gardinstången har fortfarande inte kommit upp! Jag har inte tid att ta reda på om jag är kvinnosakskvinna. Det verkar så jobbigt. VAD BETYDER DET?"
 
Jag förstår.
 
Och därför kommer här ett snabbtest. Stick ner handen i byxorna.
 
a) Har du slida? och 
b) Vill du bestämma över den själv?
 
Om svaret på båda dessa frågor är ja: Grattis! Du är feminist.
 
 
Saxat ur kapitlet Jag blir modeintresserad:
 
Hur kan vi då inbilla oss att högklackade skor är ett krav för den som vill vara kvinna på riktigt, trots att vi vet att det inte funkar?
// ... //
Är de högklackade skornas enda syfte att dra till sig männens blickar så att man får ligga? Nej, givetvis inte. Kvinnor går i högklackat för att de inbillar sig att bene ser smalare ut då, punkt slut. De tror att de genom att gå på tå slimmar ner benen från storlek 40 till 36. Fast så funkar det ju inte. Kan ni komma på nån mer som också har fläskiga ben som smalnar av till en smal spets? Just det: grisen.
 
En recension.

Svarta korpar över Villette

 
 
Äntligen en riktigt bra deckare! Jag läser gärna deckare som tidsfördriv, men det här var något extra! Strålande personporträtt, intressanta miljöer (Belgien + Island) och mycket bra språk. Det känns som en ny favoritförfattare!
 
Boken handlar bl a om den ekonomiska krisen på Island, men också om toppmodeller, vänskap och människor som formats av sin barndom. Rekommenderas varmt!
 
Jag läste på Letton (dvs gratis från biblioteket). Tipset fick jag från Sydsvenskans deckarspecial.
 
En bra recension

Dans på glödande kol

 
Jag tycker att Anna Jansson skriver spännande, och har ett bra flyt i språket. Jag gillar personporträtten, inte minst av Maria Wern, och särskilt i de första böckerna var det så underbart skrivet om Gotland. Men den här, Dans på glödande kol, vad ska jag säga? Det märks att det är 14:e boken i en serie och själva gåtan kändes väldigt konstruerad. Vem som hade gjort det kunde man gissa sig till ganska tidigt (och det är OK för det var just en gissning) men summan av allt blev lite väl osannolik.

Fast, det kan mycket väl hända att jag plockar upp en oläst Anna Jansson vid ett annat tillfälle; helst när man kan ladda ner den gratis från biblioteket till Letton!

En tiger för en ängel

 
 
Jag har läst Anne B Ragdes En tiger för en ängel. Det är en riktig barndomsskildring och jag kunde känna igen min egen nioårings slutledningsförmåga i Lottes ibland, hur Lottes fantasi arbetar med mönster i träet som blir till ansikten, och djur som Lotte kommunicerar med på olika sätt.
 
Lottes föräldrar håller på att skiljas och föräldrarna är unga och ganska omogna i sitt sätt att hantera situationen. Jag tror att boken utspelar sig på 60-talet - mycket är som från en annan tid; bland annat är det skamligt med skilsmässan.
 
Varje sommar åker Lotte till Farmor i vackra Perlevik, och det är en helt annan miljö än Trondheim där nu mamman mest sitter och gråter. I Perlevik finns plats för kramar och ett långsamt liv, där Lotte är viktig och älskad.
 
Jag både ogillar och gillar hur allting skildras väldigt sakligt genom Lottes ögon - det är nästan som en rapport utan känslor, men ändå förstår man ju precis hur det känns. Jag lyssnade till boken och uppskattade Marie Richardssons uppläsning. Jag tror att jag hade kunnat tappa tråden om jag hade läst istället.

Tidigare inlägg
RSS 2.0