Stockholmsdotter

Kata låser upp till portvaktsbostaden; lite avskild från övriga hyresgäster...
 
Flera av er som är här och läser är i likhet med mig föräldrar, men många av er har något yngre barn än jag, så det jag nu ska beräta kan möjligen komma som en överraskning.
 
Länge trodde jag att mina stoltaste ögonblick var när jag fick visa upp ett nyfött barn för omvärlden, eller kanske när barnet började gå, eller lärde sig läsa eller cykla. Och lite senare har jag fått uppleva studentexamen x 2; även dessa stora och starka ögonblick.
 
Men nu kommer avslöjandet! Stoltaste ögonblicket är när man får vara gäst i barnets hem, där hon är chef och har koll på allt! Ännu härligare när hon tar kommandot och guidar sin mor till det ena och det andra. Jag har redan provat på detta hos Julia i Skottland, men i helgen var det dags att hälsa på Katarina i Stockholm. Kata har redan bott på en annan stockholmsadress, i ett möblerat rum längst ut på Gröna Linjen, Hässelby strand, men det ser vi som en parentes. Nu är det underbara Östermalm, närmare bestämt Karlaplan. Kata har helt utan inblandning från oss föräldrar skaffat (andrahands)hyreskontraktet, flyttlass, målning, turer till IKEA och även hemkörning därifrån. Denna lila vistelse om en natt i lilla lyan får mig att känna mig så otroligt tillfreds och stolt. Vilken kompetent dotter jag har! (Det gäller förstås även Julia, men det har jag ju redan smält).
 
Nu följer ett bildreportage!
 
Högt i tak, vackra fönster. Soffan som jag sov i.
 
Katas lilla sovalkov skymtar bakom hyllan
 
Allt i lyan är très petite, t ex hela köksbänken som syns här och toaletten där jag bara precis kunde stänga dörren om mig, eller tamburen som jag gissar mäter ca 50 cm från ytterdörr till mellandörr
 
 
Tjusiga magasin som direktreklam - är det någon i min familj som platsar på Östermalm, så är det just Katarina
 
Är man portvakt, så är man! Syns på ytterdörren.
 

Katarina 18 år

 
 
 
Vem kunde tro detta? Att min lilla guldlockiga unge med de mjuka kinderna och de varma händerna skulle fylla 18 och bli myndig en dag?
 
Det har tjatats rätt mycket om storheten i att just fylla 18, om uppvaktning, förväntningar och fest. Häromdagen råkade jag himla lite med ögonen när dagen kom på tal, och då sa Kata: "Men mamma, är det inte åtminstone lite sentimentalt för dig också att jag blir 18?"
 
Jag är bra på att hålla masken, tydligen.
 
Älskade vän, jag kan nästan inte titta på min present till dig utan att få tårar i ögonen. Precis så är det. 
 
 
Och inuti ljuslyktan ryms precis en andra present.
 
 
Ja, jag har själv byggt ihop det! Och ja, presenten är lika mycket en present till mig... Off we go, om en vecka, 18-åringen och jag!
 
En annan nästan tvungen present...
 
 

På topp

 
Det går Katas väg för tillfället, och det är så välförtjänt. Barnskryt, en av mina favoritgrenar!
 
Lite oväntat tog hennes cheerleadinglag RM-guld i Kr Him-helgen. Men nu är säsongen slut och alla får testa in till nya nivåer, laget splittras. Kata har gjort en bitterljuv video på temat, hämtat från hennes blogg. 
 
Hon hoppade upp ett snäpp tillsammans med de flesta ur laget till nästa termin.
 
Och så så idag kom det efterlängtade kuvertet med betygen i posten. A i allt utom gympa, där hon fick B. Mycket bra!
 
och med vänster hand svänger hon ihop en middag till oss andra. Uppskattas också!
 

Katarina 17 år

  
Idag är det fina Katarina som fyller 17 år! Bilden har jag hämtat från hennes blogg, det är en kompis som har fotat häromdagen.
 
I familjen brukar vi skoja om att det alltid är något med Katarina - när hon var liten var hon faktiskt inte helt lätt att handskas med. Och man är inte direkt förvånad över att just hon är både gluten- och laktosintolerant, t ex. Why be ordinary, liksom? Nu medger jag att hon är betydligt lättare och mildare till humöret också, trots att hon är tonåring.
 
Men det är också alltid något positivt med Katarina - hon är snäll, duktig och tacksam, t ex tycker hon nästan alltid om maten som man lagar. Och hon kan laga mat själv! För varje år blir hon förstås lite klokare och förståndigare; dessutom är hon driftig och målmedveten. Och vacker förstås, även om hon alltid varit söt (det märks att det är en mamma som skriver). Klickar man på Katarinas kategori här på bloggen kan man bläddra sig ända ner till 12-årsdagen, och på vägen se massa tjusiga konståkningsbilder och annat.
 
Här bjuder jag på allra första bilden på denna söta lilla tjej, bara några minuter gammal, för precis 17 år sedan:
 
 
Och så här gullig var hon sommaren efter att hon fyllt 2:
 
 
Precis som på bilderna - stolt mamma! Så här känns det att vara Katarinas mamma, för hur stor och vuxen hon än kan se ut, är hon mitt lilla barn:
 
 

Katarina 16 år

 
Ett år går så fort! Tyckte nyss att Katarina fyllde 15, men redan är det dags igen!
 
Det är en väldigt händelserik tid i Katas liv just nu, det är mycket med cheerleading, snart är nian slut, i sommar ska hon en hel månad på egen hand (med språkresearrangör visserligen, men utan oss) till San Diego, och det verkar hon inte det minsta nervös för. Och till hösten är det gymnasiedags; även om slutbetygen inte kommit är jag villig att sätta en hundring på att det blir Procivitas. Katarina överraskar oss, och sig själv, med finfina provresultat och betygslöften.
 
Katarina är fortsatt cool och klok, snäll och kreativ, målmedveten och hjälpsam - en massa fina och väldigt olika egenskaper i ett och samma paket. Vi är stolta över henne varje dag!
 
Och det här vädret ska hon få på sin dag, passar bra med att hon beställt grillat till middag...

Cheerleading

Så har jag avverkat en tävling i en ny disciplin: cheerleading.
 
När Kata slutade med konståkningen, började hon genast med cheerleading, tur nog - efter att ha tränat flera gånger i veckan skulle det inte vara bra att bara dega på rummet... Och ganska snart gick hon från träningsgrupp till ett tävlingslag. 
 
När nu DM skulle gå i Borås, föreslog min kusin, vars familj bor där, att jag kanske skulle följa med och heja på Kata och samtidigt umgås lite med släkten. Sagt och gjort - jag skaffade tågbiljetter till mig och Malin - dit tidigt på lördagen; hem söndag eftermiddag.
 
Arrangemanget var riktigt trevligt och effektivt - inte en massa onödig väntan. Det var lite skönare att tillbringa timmarna i idrottshall än i ishall. Nästan 600 tjejer (och en handfull killar) tävlade i olika klasser. Ett viktigt inslag i cheerleading är "spirit", och det tycker jag att de allra flesta uppvisade. Förutom Malin fick jag sällskap av en av mina kusiner och hennes son.
 
Katarina och hennes lag kom på bronsplats. Föreningen hade ordnat biljetter till alla oss som hörde till Malmö på en särskild sektion - det var riktigt kul att sitta tillsammans och heja ihop.
 
Här är Katarinas lag med sina medaljer:
 
 
Och på kvällen (när Kata åkte hem med laget) blev det jättefin och mysig middag med moster, morbror, kusin, kusinbarn och kusinmake. Efter det njöt vi av Earth hour tillsammans.
 
Cheer-Kata själv:
 
 
 

Nedräkning, nu också för mig

Sedan Katarina fick sin julklapp - att hon och jag skulle åka till London tillsammans - har jag nästan varje morgon fått veta hur många dagar det är kvar... men nu när det är 5 dagar kvar är även jag otålig.
 
På Katarinas agenda står shopping, shopping, shopping, och jag har lovat att följa med; dock inte i egenskap av plånbok.
 
På min agenda, och Kata har lovat att följa med, står Fantomen på operan, afternoon tea och kvalitetstid med mellanbarnet.
 
 
 
Här ska vi bo, Club Quarters St Paul's, precis intill St Paul's cathedral:
 
Jag har fått beröm av Kata för att jag valde ett centralt hotel med fritt WiFi - inte självklart överallt. Vi reser ut tidigt fredag morgon och kommer hem vid midnatt på söndagen. En maxad helg alltså! Nu ska jag bara gå på jobbet i 4 dagar först.
 
Det känns fantastiskt lyxigt att ha så stora barn att man faktiskt kan göra det man själv helst vill i sällskap med dem! 

Utvecklingssamtal

Igår var jag med Kata på utvecklingssamtal - hon går i nian och verkar sköta skolan hur bra som helst. Varken jag eller Peter kan smickra oss med att ha bidragit till resultaten - vi är verkligen dåliga läxläsare men hoppas att vi ändå gör barnen en tjänst när de märker att de klarar sig på egen hand (eller är det bara en undanflykt?)

I alla fall - alla lärare hade fyllt i utlåtanden och mest är det förtryckta omdömen som "Koncentrerad", "Intresserad", "Självständig" och så finns utrymme för t ex "Fortsätt på samma sätt", någon har redogjort för vilka områden man har gått igenom under terminen etc.
 
Men så kommer hemkunskapslärarens slutkläm:
 
 
Dessa livstips går väl inte av för hackor, va? Dock förstod vi att samma tips gick till alla elever, så det är inte specifikt råd till Katarina...
 

Konfirmation

Igår var det Katarinas konfirmationsdag! Det var en fin dag och en mycket bra gudstjänst, där man förstod att ungdomarna verkligen på djupet pratat igenom de stora frågorna i livet. Konfirmationsgruppen var uppdelad på två; en kl 11 och en kl 14 - vi hade 14 och det passade fint för att bjuda på tårtkalas efteråt. Alla konfirmanderna uppträdde på något vis och Katarina sjöng duett med en annan flicka. Prästen sa många kloka saker om kärleken och påminde ungdomarna om att oavsett vad som händer, skulle de veta att de alltid var älskade av dem där hemma och av Gud.
 
14-15-årsåldern är ju härlig med fantastiskt vackra ungdomar som bara precis börjat nosa på vuxenlivet.
 
Mest är det Julia som har fotograferat nedan!
 
Vår söta Katarina i kyrkan
 
 
Utanför med farmor och pappa
 
Hemma bytte Katarina om till sina nya höga skor. Lägg märke till var hennes knän och midja är jämfört med Peters!
 
 Såhär ser skorna ut på Katarinas hylla
 
Svärfar, Julia, Far, Mor, Katarina (i de höga skorna), jag, Malin och svärmor - roligt att alla vara samlade!
 
Collage från påföljande kafferep
 
 
Vi hade köpt 2 mindre konstglas som present - var nog inte helt mitt i prick, tyvärr... själv tycker jag att de är superläckra

Vår fina tjej



Idag är det Katarina som blir 15 år! Jag har roat mig med att titta tillbaka på 12-, 13- och 14-årsdagarna som också finns här på bloggen. Som tiden går!

Kata har vuxit mycket under det sista året, både på längden och på insidan. Det är verkligen en dotter att vara stolt över - hon kan så mycket och tänker så klokt.

Firandet är uppdelat på 3 dagar - igår av mor- och farföräldrar, idag av oss här hemma och på lördag blir det tjejmiddag.

Fredagen den trettonde

När jag var i tonåren, var det alltid jag och tre kompisar som träffades in en av tjejernas källare och såg på film - först en skräckfilm, sedan något man kunde skratta till, och oftast sov vi över.

Tydligen har vanan gått i arv utan att jag berättat om den... i kväll har vi 8 fjortonåringar framför tv:n däruppe, och de njuter av att gallskrika var tionde minut.

Nedräkning pågår annars, i minuter tills man får gå och lägga sig (väntar på en tvätt i maskinen), i dagar tills man är på väg till Mexico!

Min egen isprinsessa

Som så många gånger förr, hyllar jag mammaskryt! Självklart är det barnen jag är stoltast över, i alla lägen! Igår tävlade Katarina och jag kände riktigt hur mammakänslorna tog överhanden, för jag tyckte verkligen att hon var vackrast och duktigast av alla åkarna! Att hon kom elva av sjutton förändrar inte saken!

Här några finfina bilder (Kata har själv publicerat sina kompisar på sin blogg, så jag gör det också utan att skämmas):

Bielman

Kompisarna från MKK

"Allt ljus på mig!"

Konståkningsavslutning

Igår var det traditionsenlig avslutning på konståkningsklubben och Katarina var först medhjälpare till småttingarna som hon tränar, och sen var hon med i ett shownummer på slutet. Lite coolare än många ljuvliga konståkningsnummer som jag sett...



Katarina är längst fram (längst från kameran) till vänster i början och på slutet längst fram till höger. Hon är bland de längsta, med långt ljust hår och en väldigt silvrig lite för stor top (min), om ni vill försöka se henne. Numret gjorde sig förstås bättre live, men ändå väldigt kul att någon Ninas pappa Jan filmade!

Star for life


Katarina och hennes klass, och en massa andra tonåringar; totalt 700 (!) uppträdde på Malmö Arena med Star for Life i kväll.

Det är ett projekt jobbar med att bekämpa spridning av HIV/Aids i Sydafrika och Namibia (15-20% av befolkningen beräknas vara smittade!).

Bland andra Triple & Touch har varit med och jobbat med Star for Life ända sen starten, och de ledde kvällens konsert. Litet smakprov på musiken nedan (låt er inte avskräckas av den trista startbilden):


I kväll fick vi även se Calaisa, Claes Malmberg (som var roligare än förväntat), Muhammed Ali (två rappare), Sara Varga m fl, där flera ställer upp gratis för en god sak.

Det var enkel men effektfull koreografi med de 700 ungdomarna i t-shirts i gult, grönt, rött, blått och svart som ett hav bakom scenen, där sydafrikanska ungdomar uppträdde mesta tiden. Rösterna från bara de 10 tonåringarna på scenen hade kunnat lyfta taket på arenan... och sen, när de dansade, tror jag att en del i publiken, som trodde att de kunde något om afrikansk dans efter en timme zumba i veckan, rodnade... snacka om pli på kropparna och närmast elastiskt sätt att röra sig!

Coolaste ögonblicket var när kören fick det attt låta som att det blåste upp (gned händerna mot varann), började duggregna (knäppte med fingrarna), stora regndroppar (klickade med munnarna), hårt regn (slog på låren), åska (hoppade upp och stampade i golvet), och sen tillbaka samma väg. Jag var helt säker på att det var ljudeffekter också, men Kata sa att de själva gjorde hela ljudet.

Vårkonsert

Igår var det konsert i Katarinas musikklass (och 3 andra klasser - skolår 6 - 9) på Palladium. De repade hela dagen samt gav en konsert för skolkamraterna vid halv två; innan dess skulle de serveras hamburgermeal och jag hade tagit på mig att beställa etc. Som det nu slumpade sig inföll konserten på en av mina lediga dagar så jag erbjöd mig att hjälpa till lite kring serveringen.

Det mesta gick bra, även om pappmuggarna tog slut (vi hällde själva upp cola) och en del av specialmaten åts upp av sådana som inte anmält specialmat och det blev ganska skräpigt... En otroligt serviceminded restaurangchef, Micke, på Max hamburgerrestaurang på Stortorget hjälpte oss på alla tänkbara sätt! Förutom ett bra pris på burgarna, ordnade han dit dem med taxi, bar till stor del själv in grejorna och dessutom var han tillgänglig på mobil när som helst, ringde och dubbelkollade beställningen med mig etc. Dock var miljön med ett litet pentry där 115 tonåringar skulle hämta sin mat ganska jobbig, trångt, varmt, pommes frites-osande. Det var en befrielse att efteråt cykla hem i regnet.

Sen på kvällen var det dags för konserten för betalande åhörare - niorna får ta stor plats eftersom det är deras sista konsert, och det blir mycket ensemblespel. Nu tror ni kanske att det handlar om flöjter, stråkar och Vårvindar friska? Absolut inte! Mest var det helt aktuell musik, en del hårdrock, något Michael Jackson/Beatles etc.

Hur som, det roligaste är att höra allas omdömen - varje gång det har varit konsert, tycker alla att detta var den bästa någonsin! Superlativen tar aldrig slut! För mig är det mest spännande att följa ungdomarna - vissa har man sett sen de var lågstadiebarn - och nu är de så stora och modiga och självständiga - står på scen, pratar och skojar i micen som om de aldrig gjort något annat!

Katarina 14 år



Ett passande kort som jag köpte i London...

Katarina hade beställt uppvaktning kl 09 vilket vi såklart ställde upp på - Julia något yrvaken. Kata hade önskat sig en uppsjö av förfärliga skor - tänk Bratz-dockorna, men skulle istället få ett par Converse (tema amerikanska flaggan), som tyvärr inte hunnit fram i tid, så det blev som ett presentkort i ett, i mitt tycke, mycket skojigt kuvert:



Efter skönsången blev det en snabb shoppingtur till Mobilia där Kata fick en bikini av mig och handlade lite annat för egna pengar; samtidigt släppte vi Malin och Mormor som skulle på bussen till Falsterbo där släkten är.

Kl 12 var det samling av tonårstjejer på stranden och Peter och jag assisterade med att grilla korv. När vi cyklade hemåt igen i motvinden stannade de kvar och kalasade på jordgubbar. Nu pustar vi en liten stund innan det är dags att fortsätta fira.

Vårruset i allt annat än vårväder

Jag tror knappt att det har regnat i Malmö under hela april, och så passar det på att vräka ner precis när jag lotsat 6 tonåringar till Bloggruset, en liten klick inom Vårruset... och inte bara regnade det, utan även haglade.

Men på vanligt kvinnovis trängde vi ihop oss under ett litet sponsortält och alla småsnackade lite med varann. Jag har själv sprungit Vårruset rätt många gånger och saknade oväntat helt plötsligt att vara del av hela grejen...

Jag hann bli rejält trött på Peter Siepen som av outgrundlig anledning värvats till speaker. Tonåringarna undrade: "Vem är den där konstiga typen med smink i hela huvudet!?" och tanterna (merparten av deltagarna) tyckte att han var dryg. En och annan i min ålder lät sig imponeras av hans sixpack på magen som han visade upp för alla som ville se och föreviga. Kvällens roligaste stund var när en av löparna som han intervjuade bad honom lägga av med att prata om att gå ner i vikt hela tiden, då Vårruset handlar om att ha roligt tillsammans och inte om att banta. (Han missionerade träningstips varvat med reklam för sponsorerna)

Lagom tills tjejerna skulle gå till start lättade det lite, och det var rätt OK att vänta de 40 minuter det tog för dem att komma runt. Efteråt fikade de ur sin picnickasse som de hade fått och beundrade innehållet i sina goodiebags. Då sken faktiskt solen igen och området började fyllas av MFF-supporters; intressant nog var det hemmamatch samma kväll som Vårruset.

Och häxan/vakthunden/hönsmamman hade tydligen gjort intryck ändå, för av 6 tjejer som jag cyklade dit med, hade 5 cykelhjälm.

Lag Kitty



Fina varor i picnickorgen

Luciakonsert

Igår var det luciakonsert med Limhamns musikprofilklasser, ca 15 ungdomar från fyran till nian, som sjöng Lucia- och julsånger på Malmö Opera. Det var så fint och stämningsfullt! Peter var med för första gången och även min svärfar. Min mor var där med 2 väninnor och för övrigt kände man ju halva publiken.

Bilderna har inte publicerats än men det var lika tjusigt som alltid. I fjol stod jag på scenen och vaktade på om någon skulle ta eld eller svimma men slapp agera. I år satt jag skönt i fåtöljen och såg ca 10 ungar ledas ut efter att ha blivit yra/svimmat etc.

Som en liten uppföljning på gårdagen blev jag bjuden på lunch på Operagrillen idag av min charmigaste leverantör som jag varit kompis med i rätt många år nu. Det serverades en härlig spätta med kapris, rödbetor, skirat smör.

Tills vidare visar jag en bild på hemmets stolthet - en tjusig amaryllis:

vitt är vackert

Vitt är vackert i juletid och i år har Katarina anhållit om att få pynta granen endast i vitt och silver... vi får väl se hur det blir med det.

Snart slut med gluten

Gluten i olika former

På torsdag ska vi träffa dietisten i Lund och efter det ska Katarina börja leva glutenfritt, utan undantag, resten av livet. Det låter stort när man säger så, men tänker man lite till så finns det så många bra alternativ till det mesta.

I morgon kväll ska vi dock ha lite "fest" och Katarina ska få äta sin favoritglass, Ben&Jerry Cookie dough, för sista gången.

Jag har förstås funderat mycket kring det här med gluten och Katarina - ett tag åt hon så mycket smörgåsar (alltid Äntligen, rostade, med skinka eller marmelad) men sista halvåret/året äter hon nästan bara fil&flingor till frukost såväl som mellanmål. Och flingorna, förr åt hon Kellogs K Special, nu endast Corn Flakes (som ju är glutenfria). Är det så att kroppen säger ifrån? Hon brukar säga att hon inte blir mätt av smörgåsar, men det blir hon av fil. Är det för att kroppen inte tar upp näringen rätt?

Många frågor, som ni hör.

Jag har beställt två kokböcker - en om matlagning utan gluten och en om bakning utan gluten - inte så mycket för att jag inte tror att jag själv kan lista ut vad man ska byta vetemjöl och pasta mot, utan för att det ska kännas lite kul för Katarina.

En ny tid börjar...

Idag fick vi svaret på Katarinas gastroskopi, och som jag misstänkt, var svaret "positivt" - det vill säga - hon är glutenintolerant. Hon hade en del tarmludd kvar vilket tyder på att hon inte haft det så länger och hon har heller inga särskilda symptom - klart att hon har ont i magen någon gång men det har väl alla. Men det är jättebra att få diagnosen innan hon fått svåra besvär för sjukdomen kan ge t ex besvär med benbrott, muskelvärk, depression.

Och av alla sjukdomar man kan drabbas av är detta en bra sjukdom som inte kräver några mediciner med biverkningar utan bara att lägga om kosten.

Vi har ganska mycket glutenintolerans i släkten på min sida och det finns en ärftlighetsfaktor... så kanske läge att testa tunnisen Malin (hon ser ju mer ut som en klassisk glutenintolerant person) och kanske Julia, kanske rentav mig själv... min Far har det och några av hans syskon, och (minst) en av mina bröder.

Vi ska bli kallade till dietist om ett par veckor och fram tills dess ska hon leva som vanligt. Jag har många bekanta som har det i familjen så jag ska intervjua dem om bra recept och annat. Men t ex pasta kan man ju byta mot ris och potatis, och bland flingor äter hon ändå helst corn flakes.

Såhär skriver Kata själv.

Tidigare inlägg
RSS 2.0