Kärlekens fem språk

Det är underbart att ha vuxna barn som man kan prata med om precis vad som helst! Ibland är det då jag känner mig allra nöjdast som förälder, särskilt när barnen känner till en massa saker som jag inte själv vet något om. Julia och jag åkte 7 timmar bil tillsammans förra helgen och hann då prata om allt möjligt, bl a relationsskapande. Hon och jag har ju båda testat på dejting på internet med allt vad det innebär, och pratar öppet om många aspekter av kärlekslivet (dock inte alla - precis allt vill man inte veta om sin mamma eller dotter och vissa saker är ju helt privata i en relation). 
 
I lördags kom vi att prata om kärlekens fem språk - ett obekant begrepp för mig men Julia visste förstås - det baseras på en bok av Gary Chapman. Och jag har funderat mycket på det sen dess. Det handlar mycket om de förväntningar man har och hur man själv uttrycker kärlek. De fem språken är:
  • Komplimanger/bekräftelse
  • Göra varandra tjänster
  • Ta emot gåvor
  • Tid för varandra
  • Fysisk beröring (som inte är sexuell)

Själv har jag mycket svårt för att säga vilka som är viktigast för mig. Jag vill helst ha rubbet, hela tiden, men allra mest välgörande och efterlängtat är nog ändå den kravlösa beröringen. Jag vill gärna erbjuda alltihop också, både med partnern och med de andra som jag håller kära - barnen, syskonen, de riktigt nära vännerna. Genom att fundera lite över de där språken gör också att jag lättare kan förstå vad min partner helst vill ha från mig. Och det ger även perspektiv på det avslutade äktenskapet.

 
Förutom den intressanta diskussionen och tankarna sedan dess, lämnar det en liten sorg i mitt hjärta. Tänk att jag aldrig kunnat prata sådär öppet om starka känslor med mina föräldrar. Är det en generationsfråga eller har vi bara så olika personligheter?

Kärlek för medelålders

Ett av många kära minnen utspelade sig i Simrishamn
 
Det här inlägget har minsann fått mogna fram i huvudet under lång tid, och innehållet har tagit ny form flera gånger. Men jag tror att jag är redo nu.
 
Ingen människa ska tro att det här med kärlek blir lättare med åren. Men samtidigt som det är krångligt, är det också så uppenbart att nästan inget betyder så mycket som just kärleken. Den rymmer så mycket av lugn och glädje, liv och passion, förståelse och samhörighet. Klart att man inte vill vara utan allt det där!
 
Läser min årskrönika för 2015, 2015 som var stora dejtingåret för min del: "Får jag önska något för 2016 är det kärlek på riktigt men vete tusan om det är på dejtingsajter man får träff på den."
 
Besynnerligt nog, fick jag alltså chansen ändå, på kärlek på riktigt, och den kärlekshistorian har pågått sen i våras, med full intensitet. Inte kom den i den form jag hade väntat mig (vet inte heller vad jag hade väntat mig), kärleken och själsfränden. Jag vågar säga att jag genast visste att det klickade; jag var så tydlig i min förvissning att jag skrämde föremålet för känslorna rejält. Men han har hämtat sig sen dess och nog också gett mig rätt i den intution som jag lutade mig mot då. Som alltid var jag otålig och drivande, mer än vanligt, som om det gällde liv och död. Kanske att det var precis så viktigt?
 
Inget är komplikationsfritt, men just det hade jag inte väntat mig. Har dock aldrig känt mig så förstådd som nu. Det är på gott och ont, tjänar inget till att mörka något. Han är precis lika känslig för tonfall, minspel och nyanser som jag själv. Sen har jag heller aldrig intresserat mig för det komplikationsfria, jag vill ju både utmana och utmanas. Mycket skiljer oss åt; annat förenar. Båda vill träffas ofta och det lyckas vi fint med, så bor vi utsökt nog på promenadavstånd från varann också.
 
Vi har en lång väg kvar att vandra tillsammans, och jag ser fram emot det. Helt säkert finns det en del gropar att snubbla i, men med en välmenande hand som hjälper en upp ur gropen då. Det är såklart att utmana ödet att tro att vi ska dela vardag och fest, glädje och sorg lång tid framöver, men jag kan inte tro något annat.
 
 
Skyddar min sociala media-skygge vän genom att nästan helt skära bort honom från denna bild från Svarte, där det inte råder nån tvekan om hur glad jag är att vara vid hans sida
 

Lång helg i bild

Förra "helgen" började visst redan i torsdags, tidig revelj för att cykla till jobbet tillsammans med 100 kollegor för ett gott syfte. Selfie i ottan här hemma:
 
 
I mitt gäng cyklade även en fotograf. Här kommer vi in i St Lars-parken, nästan framme alltså.
 
 
Sen var det jobb som vanligt, iofs med avbrott för lite bjudsmoothies och utdelning av vattenflaskor och presentation av välgörenhetsprojekt som vi kan engagera oss i på vår dag som vi får varje år för att göra lite nytta utanför kontoret.
 
Efter jobbet, after work med yatzy, som jag höll i. Kul. Lite drygt att cykla hem.
 
Fredag, jobb, men sen direkt till Falsterbo för traditionell helg med tullarbrudarna. Drinkar, hämtmat att äta utomhus, snicksnack, nakenbad i havet, övernattning, frukost ute, allt var som vanligt och bra! 
 
Min insats för att komma i partymode:
 
 
 
 
Sen var det ju redan lördag! Hem och städa, bada i badkaret, ta en powernap. Fixa sig för Pippis födelsedagsfest.
 
 
 
Ja, det blev rentav till en ny fbprofilbild.
 
Kul fest med traditionella inslag, bl a tårta med spunnet socker, bara att vi (mest jag) spann själva.
 
 
Bröt upp innan midnatt, hem och sova. Sen upp vid 07 för att packa och fixa matsäck för kanotpaddling.
 
 
Listig som jag var, packade jag ett lite snyggt ombyte också.
 
 
Nu syns det att jag börjar bli trött...
 
Till Stockamöllan och sen följde div logistik innan vi paddlade iväg vid 11. Ömsom sol, ömsom, regn, ömsom stilla vatten, ömsom fors. Jättekul!
 
 
 
 
Allt drog ut på tiden, och jag som var hembjuden till en ny stjärna på söndagsmiddag fick förvarna om att jag skulle bli sen och anlända blöt, smutsig och svettig. Han tog det som en man och lät mig fräscha upp mig i hans badrum. Sen fick jag mat, vin, tända ljus, skön musik och både skratta och prata allvar. Vi har pratat mycket böcker så jag tog med mig några favoriter som gåbortspresent.
 
 
 Det blev taxi hem när kvällen tog slut, och då låg Malin i min säng och snusade. Det hade ju blivit min barnvecka.
 
 Härlig helg på många sätt. Men nu hade jag behövt vara ledig!
 

Jakten har börjat

 
Ja, nu börjas det, jakten på den perfekta dahlian och på den perfekta dahliabilden. Jag blir nästan galen av att ha dahlior; det är det första jag kollar in på morgonen, om det har kommit nya blommor och jag vattnar och håller på. Och fotograferar. Ett år fick jag underbara bilder på nyregnade dahlior, med vattendroppar på kronbladen. Och jag vill knappast resa hemifrån; det är ärligt så att jag grämer mig över att sticka härifrån en vecka eller så och lämna raringarna utan tillsyn.
 
Det här är nu bara det första exemplaret som blommar i min dahliadjungel. Jag har förväntningar på att detta året kommer att bli spektakulärt, då jag fått överta gamla stora knölar från en vän till mina föräldrar som inte orkar sköta sina mer. Den ena har nu blivit till en buske som når mig till bröstet, med massor av knoppar. Just den här har jag själv köpt på Bauhaus, innan jag visste om att jag skulle få överta de gamla knölarna.
 
Tidigare år har jag gamblat lite och inte alltid grävt upp knölarna på hösten, delvis för att vi inte hade något bra förvaringsställe i gamla huset. Vissa år (milda vintrar) kunde de klara sig. Men den tiden är förbi; det förstår jag. Och nu har jag ju ett utmärkt garage dessutom.
 
I nästa vecka bjuder jag damen som gett mig knölarna på kafferep, tillsammans med min mor och en annan pigg 80-åring.

Je ne regrette rien

Bredvid min yttertrappa blommar det!
 
Går och trallar på Edith Piaf. Och reflekterar.
 
Idag är nämligen dagen då det blivit avslut på riktigt, efter 6 månaders betänketid.
 
 
Jag hade väl tänkt klart redan då vi skickade in pappren första gången. 
 
Och vad mycket som hänt på 6 månader - det var inte så roligt precis innan och den första tiden, turbulent och oroligt, dålig nattsömn. Men nu har jag landat, tror jag, och känner ett lugn och tillförsikt.
 
Men ännu mer än på de 6 månaderna tänker jag på de 25 åren, drygt, vi hade tillsammans, Peter och jag. Och jag får säga att jag inte ångrar något, skulle inte vilja ha något ogjort. Vi hade många roliga år, en hel del trivsam vardag, och naturligtvis en del gnissel. Mest av allt fick vi ju tre fantastiska barn. Ibland saknar jag Peters sällskap, absolut, men det är ju inte heller så att han har försvunnit från jordens yta. Det går att ringa och prata med honom, till exempel.
 
Exakt allt blev inte som jag tänkte det, men nu, mitt i denna stunden, känner jag mig glad och tillfreds.
 
 
Tydligen tar det mer än 6 månader att omsätta hudceller - ringfinget skvallrar fortfarande om vigselringar:
 
 
Så, nu hoppas jag att du som läser, precis som jag, har anledning att sjunga med:
 

Alla hjärtans dag!

Ja nu sitter ni väl och tindrar med ögonen, alla ni kära? Själv sitter jag och tindrar med ögonen alldeles ensam och vantrivs inte det minsta.
 
Jag svängde in om Systemet på Emporia för att hämta en beställning, och där såg man fullt med män med blombuketter. Min egen exman tyckte att jag var sådär lustig när jag önskade honom Glad alla hjärtans dag i morse, i samband med avlämning av sportlovsfirande dotter.
 
Min beställning? Jag är ju en sucker för snygga förpackningar...
 
 
... och för gott vin...
 
 
... återstår att se vad denna lever upp till, ska testas redan i kväll!
 
 
Solo Passione - passar en dag som idag.
 
Här ett axplock av andra kärleksbilder från dagen:
 
 
 
Och ikväll lär köket invaderas av glada pizzabakande tonårstjejer; själv ser jag fram emot den där tv-serien, en ostbricka och det där vinet! Kanske går att öppna redan nu, rentav?
 

Jag älskar mitt jobb!

Alltså, jag vet att det är att ha hybris, verka oärlig och en massa annat, men jag kan inte nog tacka min lyckliga stjärna att jag bytte jobb för 2 1/2 år sen. Jag trivs så himla bra, med arbetsuppgifterna, med min chef, med kollegorna på avdelningen. På sistone (troligen för att folk tror att jag går igenom en jobbig period) har jag också fått många kramar helt spontant i korridorerna! Men undrar om jag inte är allra mest imponerad av det där med kärnvärden som verkligen betyder något, och det stora sociala ansvaret. Nog för att jag förstår att hålla på med välgörenhet och synas på rätt ställen kan betala sig, men hos oss är det mycket mer än så. 
 
Nästan alla engagerar sig, senast var det Movember så prostatacancer uppmärksammades och jag tror att vi blev sjätte företag i Sverige på att dra ihop pengar till det, t ex genom att köpa mustaschkakor. Hittar nu retsamt nog inte den roliga bilden.
 
Och just nu pågår Musikhjälpen då en av killarna bakar mängder av radiokakor, ställer ut i kylarna och arrangerar insamling som "betalning" för godsakerna, det ramlar in någon tusenlapp per dag.
 
Men det händer också roliga saker inom våra team. För ett par veckor sen skulle ett av mina team överraska konsulterna som skulle vidare till nya utmaningar - det blev en skogsutflykt med korvgrillning och promenad och fågelskådning, det fotades en del. Som avskedspresent till dem som slutade, ordnade en av grabbarna fina muggar med detta motiv:
 
 
 
Vi hade gemensamt samlat in till egna + presentmuggar, men så kom chefen och sa: Lämna kvittot till mig bara, det tar jag på teambuildingkontot. Nice!
 
Och häromdagen då, min kollega som hanterar översättningarna, fick en liten julklapp från den polska leverantören - mjuka pepparkakor med aprikosfyllning i en speciell burk som jag genast intresserade mig mycket för. Hon som fick presenten hade fått samma i fjol, så hon kunde tänka sig att avstå burken... deal, tänkte jag! Men så kom en annan kollega (som inte hört hur sugen jag var) och sa att en sån där burk ville hon gärna ha... då ordnades det lotteri, och det visade sig att det bara var jag och Maria som var på hugget. Då bestämde sig den snälla Maria för att avstå sin lott till min fördel och jag fick burken inslagen i ett fint paket!
 
Såhär fin är den, ännu finare i verkligheten!
 
 
 
Man ställer alltså ett ljus inuti och så speglar sig ljuset från alla små hålen i rummet. Så mysig!
 
Men trots att jag älskar jobbet och folket, är det nu jädrans skönt med helg! Lite tyst att vara barnlös, men jag är inte sysslolös...
 
Och jag längtar efter lite julledigt!
 

25 år senare...

Tänk om vi visste då, vad vi vet nu... det gäller både för oss två som för staden. Gör dig redo för ett långt inlägg, eller kom tillbaka en annan dag.
 
Peter och jag träffades på hösten 1987, och då bodde vi båda hemma. Aldrig tycktes det finnas tillräckligt med tid för bara oss två, så vi tänkte ut en listig idé - vi kunde åka på en resa tillsammans! Med ganska begränsade resurser bestämde vi oss för en bussresa till Berlin över påsk 1988. Varken Peter eller jag har så jättemycket minnen av Berlin; mest var det romantik på schemat, men vissa minnesbilder har vi, av vakter, ganska otäck stil i Östberlin, bussresan genom Östtyskland, det fina egyptiska museet, Checkpoint Charlie, Muren såklart. Så många gånger har vi pratat om guidens ord "Vem vet, kanske i vår livstid att vi får se muren falla..." Alla i bussen skakade på huvudet, det kunde vi bara inte föreställa oss. 
 
 
Men sen hände det grejor, inte så långt efteråt, och alla vet ju att muren verkligen föll 1989, och om återföreningen av Tyskland som följde på det. Vi har många gånger sagt att vi borde åka tillbaka till Berlin och se hur det är nu. Så när Peter fyllde år i februari överraskade jag honom med en resa dit. Det är också första gången vi åker på semester utan barnen (och vi har haft barn i snart 20 år nu) - vi tycker egentligen att den lilla lediga tid vi har, vill vi ha tillsammans med barnen. Men det skadar inte att vara på tu man hand någon gång! Lite spännande var det såklart också att lämna barnen hemma, passandes sig själva.
 
Jag måste säga att jag är ganska tagen av upplevelsen - hela staden andas så mycket historia och minnesmärken att man blir alldeles uppfylld. Jag förvånades över flera saker:
  • Hur mycket som ser gammalt ut fast det är återuppbyggt
  • Hur mycket öppna ytor det fortfarande finns
  • Hur mycket ful arkitektur det finns
  • Hur mycket fin arkitektur det finns
  • De flesta museer är gratis
  • Hur fult folk klär sig
 
Eftersom det var Peters present fick han bestämma mest över aktiviteterna. På fredagskvällen orkade vi bara gå ut och äta, och landade på ett fint italienskt ställe - Malatesta - vid Gendarmenmarkt. Sedan tillbaka till hotellet, Angleterre, strax intill Checkpoint Charlie.
 
På lördagen skulle det cyklas, till Wannsee, en sjö i utkanten av Berlin. Det var för övrigt på denna vackra plats som man 1942 bestämde sig för "den slutgiltiga lösningen" - judeutrotningen. Vi cyklade dit på hotellets hyrcyklar - stora däck, tunga cyklar utan växlar med sadeln långt bak och superbrett styre - nästan omöjligt att cykla i bredd - och på  intressanta cykelvägar - inte sådär super överallt. Men kul var det, och ett rejält motionspass! Lite vår i luften, så man kunde vara utan jacka mesta tiden. Här har vi bara kommit en halvmil eller så, fortfarande inne i Berlin:
 
 
Alla bilder från Berlin är tagna med min iPad - tala om att göra sig till åtlöje! Men ändå nöjd!
 
På väg tillbaka stannade vi på Mexikoplatz för en kopp kaffe och en smörgås - samtidigt pågick marknad - vilken blomsterprakt!
 
 
Turen tog över 5 timmar, så sedan fick vi vila lite middag, innan vidare sightseeing - vi gick till Topography of Terror - inom- och utomhusmuseum om underjordiska förhörsrum, massor med foton, intressanta berättelser. Peter la ner mycket mer tid på att läsa in sig än vad jag orkade med.
 
 
 
Efteråt tog vi tunnelbanan till Zoo, promenerade omkring en del, innan vi åt middag.
 
Nästa dag vaknade vi till ännu finare väder. Såhär bländad var jag över en kopp kaffe:
 
 
Vi hade bokat en guidad tur på cykel, på temat tredje riket och Nazityskland, med Fat Tire Bike Tours. Vilken bra upplevelse! Guiden var en ganska ung historieintresserad engelsman, och han gjorde en jättebra guidning. Ämnet var ju allvarligt, men han kunde ändå berätta på ett bra sätt, och med en del anekdoter om tyskar i allmänhet och galningar under andra världskriget i synnerhet. Hela turen gick genom östra Berlin, och rätt mycket i de judiska kvarteren. Här ett monument över en av de första deportationerna - av gamla judar som bodde på ålderdomshem. Bakom skulpturen - det som tidigare var judiska kyrkogården.
 
 
 
På samma gata - gripande - "det saknade huset" -  mellan tätt byggda hus en glugg där ett hus saknas - där man listat ut vem som bodde där innan de blev deporterade, och familjernas namn är inskrivna på husväggarna som gränsade till deras lägenheter. Detta "saknas" verkade så symboliskt. Man kan ana skyltarna med namnen och datumen på de vita fasaderna.
 
 
Vi var där alla judiska butiker förstördes på Kristallnatten - i tunnelbanenedgången intill finns namnet på varje butiksinnehavare och adress på trappstegen. Det är uppenbart att ingen tysk kommer att glömma landets mörka historia.
 
 
I de judiska kvarteren i Berlin och i andra städer finner man gatstenar av mässing, där man kan läsa vilken judisk person som bott där, och när och hur personen dog, inom ramen för förintelsen. Innan andra världskriget fanns 170 000 judar i Berlin, efter kriget ca 1400; nu omkring 30 000. Guiden hade också med sig bilder som han visade, av hur olika platser såg ut vid krigsslutet. Han sa, att ca 90% av all bebyggelse föll under kriget. Mycket har återuppbyggts liknande som det var innan, och ser faktiskt ganska gammalt ut, tack vare att man arbetat med sotade stenar och liknande för att ge sken av patina.
 
Turen gick på slutet genom Tiergarten - den fina parken - den klarade sig nästan oskadd genom kriget (inte lönt att bomba en park, liksom) men ironiskt nog blev den helt skövlad den iskalla vintern 1945 då man desperat fick hugga ner allt för att folk inte skulle frysa ihjäl. Men nu var den fin igen! 
 
Sen kom vi till Riksdagshuset där nu allt som tidigare sköttes i Bonn görs. På taket finns en glaskupol (som man får gå upp i) - förutom att man får en fin utsikt är även golvet av glas, så man kan se rakt ner i riksdagen. Nästan alla byggnaderna här har väldigt mycket glaspartier, för att påminna om transparens, och att viktiga beslut inte tas i mörka stängda rum. Faktiskt var det bara här vi såg tyska flaggor vaja.
 
 
Glas, transparens:
 
 
Det stora monumentet för att hedra offren för förintelsen. Man får själv tolka om de raka stenarna i böljande led ska föreställa tågvagnar på väg, gravstenar eller bara förvirring. Från utsidan passar det att sätta sig ner på stenblocken, och man kan överblicka dem. Men inne i mitten är man helt omgiven av dem, och då marken sjunker, är nu blocken mer än 4 meter höga.
 
 
 
Sista stoppet var på platsen för Hitlers bunker, där han också tog livet av sig. Bunkern är inte öppen för allmänheten, utan det är bara en ganska trist parkeringsplats intill några bostadshus.
 
Vi njöt av att vara ute så mycket i det fina vädret - guiden sa att under de första 3 månaderna i år, hade Berlin haft totalt 8 soltimmar, så det var efterlängtat även för dem. Det kunde man se, inte minst av alla blommor på balkonger överallt.
 
Vi fick se rätt mycket av Berlin; ändå finns det så mycket mer kvar att se. Kommer jag tillbaka, ska jag absolut anlita samma guider - perfekt att kunna ta sig runt ganska långt ganska snabbt, och ändå komma nära intill det man vill se. Platt var det också, lättcyklat.
 
Efter turen fick vi susa till tåget som skulle ta oss till flygplatsen, och vände hem igen till barnen. Borta bra, men hemma bäst, och allt det där!
 
 

19 år sedan

Man får vara tacksam att Peter inte läst på:

Varje årsdag har ett eget namn, och enligt tradition sägs att mannen denna dag ska ge sin hustru en gåva i just det materialet. Men i det moderna samhälle vi lever i idag, har det blivit allt vanligare att även kvinnan ger mannen en gåva.


19 år - Galonbröllop

Jag kan inte tänka ut en enda sak i galon som jag skulle bli glad för. Då var blomsteraffären ett säkrare kort.



Jag bidrog till feststämningen genom att hala fram 3 sorters glass/sorbet från Lilla Glassfabriken att avrunda middagen med!

Jag kan även nämna att jag inte ser fram emot 22, 28 eller 56 för den delen... inte vad gäller presenterna i alla fall!

Kärleksbrev

Nu har det blivit helt officiellt på jobbet att jag slutar, dvs det står på intranätet. Och Lycka till-hälsningarna börjar ramla in, en del kommer personligen och grattar, några ringer, andra mejlar. En del av mejlen är så rara att jag kallar dem kärleksbrev. Jag svarar genast på dem och tackar för de fina orden, och deleatar dem sedan snabbt som ögat - man vill inte frestas att sitta och lipa när dagen D närmar sig.

Men orden värmer mer än jag tror avsändarna kan ana. Vissa kommer också från oväntat håll.

Födelsedagsmiddag

Tack allihop för glada tillrop här på bloggen, på sms och på andra fina sätt! Så trevligt att ha en egen dag då man får precis som man vill!



Mest av allt hade jag önskat mig en middag med familjen på Olivera's i Lomma. Jag fullkomligt avgudar Oliviera själv! Det är hon som har försett oss med "julmat" (dvs underbart god medelhavsmat med en liten flirt mot det traditionella julbordet, typ lite saffran i någon sås) när hon fortfarande drev Vår tids mat i Malmö. Nu finns hon endast i Lomma. Jag tar även del av hennes charmiga nyhetsbrev.

Konstigt nog löd familjen - det kan man inte vara så säker på - och Peter bokade bord och laddade gps:en. Jag är ju helt insnöad på Frankrike med sommarens semester i Valbonne som en ljuvlig hägring. Just i mars har Olivera's fransk meny - perfekt!

Peter och jag tog 3-rätters - de andra nöjde sig med huvudrätt och efterrätt. Vi fick



fast jag bytte min efterrätt mot deras After dinner-paket, innehållandes en dubbel espresso, en 4:a calvados och en finfin tryffel. Jag vill aldrig ha någon annan dessert! Så perfekt!

Havet glittrade utanför och jag försökte tänka bort den hårda blåsten. Restaurangen var mysigt inredd i blått och orange och servitrisen utmärkt trevlig och väldigt informativ. Det spelades franska visor i bakgrunden och jag känner att jag nu haussat förväntningarna rejält inför i sommar.

Alla höll god min, beömde maten och bråkade endast minimalt.

En toppenfödelsedagsmiddag, alltså!

När vi kom hem hängde det en bukett rosor på dörrhandtaget, och tävlade med utomhuskrukan med penséer som jag fått av Mor och Far tillsammans med diverse fina ting. Finast av allt var nog en djup och ovanlig blå Blå Eld-skål ur Mors skåp.

Alla hjärtans dag

Visst, firandet av alla hjärtans dag är kommersiellt trams och den som inte blir firad eller är ensam känner sig ensammare än någonsin... men ändå - jag står för att jag tycker att det är bra att fira kärlek!

Såhär var det hemma hos oss i morse - lite presenter utspridda på köksbordet:



Som alltid är det jag som står för det mesta av uppvaktandet, men med åren har jag blivit allt mer för "Det är saligare att giva än att taga". Jag tycker faktiskt att det är roligast när de andra blir glada.

Malin fick inte öppna sin förrän hon hade ätit sin macka (det gick nu marginellt fortare än vanligt). I hennes låg ett halsband som jag hade köpt åt mig själv men som passar bättre på en flickhals, och Malin ÄLSKAR örhängena och ringen i samma serie (som jag behåller för mig själv). Symobliskt nog är det papegojor på, till en som tjattrar non stop.

Julia och Katarina fick dofter från Body Shop - White Musk resp. Vanilla. Endast Kata var vaken men blev glad. Detta är Julias:

white musk

Peter fick en varm funktionströja som kanske passar i skidbacken nästa vecka. Röd och fin, dagen till ära!



Samme Peter firar kvällen med jobbaktivitet som avslutas med hockeymatch på Arenan.

Roligast var diskussionen om Alla hjärtans dagspresenter vid lunchbordet där jag som enda kvinna placerades i facket kravställare med orimliga förväntningar, rare D som den som förstör för alla andra (män) genom att ha placerat en chokladask på hustruns huvudkudde (de sågs inte i morse då hon jobbat natt, så hon skulle mötas av uppvaktningen när hon kom hem) och arga arga E som inte ville ställa upp på presenthysterin, ändå hade hans sambo köpt något idiotiskt till honom. Vadå, undrade vi? "Jag vet inte, jag hann inte öppna det!" Men han var säker på att det var något idiotiskt i alla fall. Vi rådde honom att hålla tand för tunga när han kom hem.

Och jag då, jag fick minsann en present ändå av Malin på eftermiddagen! Ett handsytt filthjärta  Med påklistrade klistermärken)!




Förblindad av kärlek

Det finns ingen egobooster som går upp mot att ha barn!

Jag blev magsjuk i natt och har haft feber och frossa hela dagen - tog nu 2 alvedon och känner mig som "ny" (vet att det är övergående) och åt dessutom första maten för dagen - sällan har väl en rostad ostmacka smakat så bra?

Hur som - jag håller mig såklart undan för familjen och Malin som är mycket fysisk av sig tycker att det är jobbigt. Hon har ändå uppvaktat mig med teckningar och annat. Hon får bara stå på tröskeln till sovrummet och när hon hoppade in ändå, sa jag "Men Malin, håll dig utanför så att inte du blir smittad! Du vill väl inte få jätteont i magen och feber?" Hon svarar då "Nej, jag vill ju helst inte bli sjuk, men om jag hade blivit det, kunde vi ju vara det tillsammans!"

Nu till föblindningen: Jag ser verkligen förskräcklig ut med håret i feta stripor, glansiga ögon och blossande kinder - stort behov av ett bad som jag dock sparar tills i morgon. Över pyjamasen har jag en noppig gammal fleecetröja. Malin lägger huvudet på sned och säger ömt: "Mamma, du är FÖR gullig! När du inte vill ha den fleecen, kan jag få den då?"

Lite som julafton

Jag har som ni kanske vet en hel hög kusiner; sådär 15-20 st, men bara 3 som jag växt upp med och som känns riktigt nära - Tina, Nillan och Mimmi. Dessa tre ingår i en familj där man värdesätter traditioner och alla gillar matlagning. Någon gång kan jag känna mig en liten aning underlägsen som aldrig stoppat korv, stöpt egna ljus eller gjort sylta; för det mesta är jag nöjd med att kunna köpa saker i affärer istället. Och min moster brukar förse mig med hemstöpta ljus till adventslådan.

Och just till jul tycker jag att det är mysigt med hemgjort, och i år har jag varit särskilt dålig; nog för att det inte är för sent än för bättring!

Så gissa vad överraskad och lycklig jag blev när Mimmi skickade med Tina på Malmöbesök en fullmatad korg med hemgjorda läckerheter:



Mandelmusslor, kolor, kransekager, engelska julkakor och citronstjärnor + 2 sorters glögg.

Min moster spädde på med hallonsylt (som jag kommer att gömma för familjen) och svart vinbärssaft:



Tjusigast av allt - ett hemstöpt grenljus:

hemstöpt!

Jag blev såååå glad över alltihop! Barnen fick provsmaka allt de ville och allt fick högsta betyg, förstås! Det finns ändå massor kvar till jul.

Ljuset kommer att tändas vid ett särskilt tillfälle; frågan är bara när det infaller.

Mimmi skickade allt det här för att hon fått överta lite kläder som jag tröttnat på... och för att hon är en gullig, gullig kusin, förstås! Det följde också med ett kort med något om att temat för korgen var änglar och Mimmi anspelade på att jag skulle vara en sådan. *rodnar av smickret*


Fynd i brevlådan

så kul

Ibland är det roligare än annars att vittja brevlådan! Jag blev inte gladast för den iofs goda chokladbiten, utan för det där krysset. Det värmde.

Jag är inte säker på om raringen vill skylta med sin kväll på Arenan så jag sprutade över det. Men jag är nästan helt säker på att hon inte är här och läser.

Min dag

Idag är det min födelsedag och jag har blivit ordentligt firad trots att 41 är väldigt ojämnt.

vintergäck från Mor och Far

Helst ville jag ha frukost på sängen men det är en omöjlighet för Peter att tänka sig (samt att jag stiger upp först av alla) så det blev uppvaktning kring frukostbordet.

uppvaktare i pyjamas

Hela familjen för mig och hade presenter som jag fick öppna. Först ut var Malin med en kofta som hon varit med om att köpa; blommig. Julia hade köpt Amanda Jenssens andra skiva och Katarina en ljuvlig body lotion från Body Shop med mangodoft. Peter kom med 4 vackra tallrikar i Swedish Grace-serien men ny färg - Himmel.

Igår hade det kommit ett intressant skramlande kort från Pippi (ett gulligt halsband, fast hon redan uppvaktat med ett hekto Påskte i förväg) och Mor och Far hade varit över med vintergäck + ett paket + ett kort. I paketet fanns Kelpers Hypnotisören. Mor hade även klippt ut söta små bilder på mig som nyfödd i Mors resp. Fars fam och satt i kortet. Malin undrade varför fotona var så gråa... inte självklart med färgbilder då!

Här ser ni presenterna:

Morgonens skörd

Sen var det jobbet och det var full fart och roligt, faktiskt. Jag fick många grattis-sms - inom loppet av 5 minuter fick jag sms från var och en av tullartjejerna Marie, Yvonne och Tina.  Klockan 12 var jag bjuden på lunch hos trevliga konsulterna som har lokal på Mårtenstorget i Lund. Svårast var att parkera men så ringde jag John (konsulten) som mumlat något om att de kanske hade platser på gården. Fint nog fick jag stå där - nästan surrealistiskt att kunna parkera på en innergård i centrala Lund. Lunchen åts på Finn - gott och trevligt - och sen hade vi workshop. Jag var på gott humör och det var mycket skratt och skämt.

Mötet drog ut på tiden så jag var inte klar förrän 16. Hetsa till jobbet? Flanera på Nova Lund? Lätt val! Jag köpte 2 lyx-BH:ar + en cool skjorta. Sen hämtade jag Malin hos svärföräldrarna och vi körde hem. På vägen avtalade jag med familjen att vi kunde fira med pizzor från Vespa (just idag håller jag utmaningarna stången). Nåja, jag hann hem och skörda i brevlådan - 4 gratulationskort varav 2 hemgjorda. I ett fanns en peng till tulpaner.

fina kort

Just som jag tagit fotot dök nya gratulanter upp - Åsa med en vas med ljuvliga ranunkler eller smörbollar (vet inte vilket som är rätt) och Mor och Far med ytterligare en bok (Karin Fossums senaste som jag önskat mig) + en blomstergrupp till trappan.

Nytt foto alltså:

ännu mera!

Sen, iväg och hämta Kata på träningen och pizzorna på Limhamn. Pizzabagaren undrade om vi skulle ha fest (kanske ovanligt med 4 lyxpizzor en onsdag?) så jag berättade glatt att det var min födelsedag. Han bjöd då på en extra glass men jag märkte att det var något han ville säga och tittade uppmanade på honom. "Får man fråga?" sa han lite blygt, "Så gärna", sa jag, "41!"

Hur kunde jag missa att fota pizzorna?? Det var iaf Parma Ruccola, någon med grillade paparikor och salami, någon med skinka och stora oliver mm. Hela bilen doftade som Italien.

Nu lägger Peter Malin och frågade om det var OK att gå på hockey. Det var det. Jag hoppas att stortjejerna vill se ett avsnitt Grey's Anatomy med mig!

Blommor från mor och far

Min enda lilla anmärkning mot dagen är faktiskt att inte en blek vårsol kunde titta fram och lysa upp. Kanske i morgon?

Ingrid, extra tack för kärleksfull kommentar som värmde i hjärtat!

Att vara en idol

Idag hade vi som vanligt Bäst och sämst vid middagsbordet (alla berättar om dagens bästa/sämsta stund), men Malin ville inte nöja sig med det, utan det blev också att var och en fick säga sin älsklingsmat, älsklingsdryck, älsklingslek och avslutningsvis älsklingsfärg. Malin deklarerade "Ljusgrönt, rosa, gult och ljusblått" och funderade en liten stund, klappade sen mig ömt på skjortärmen och sa "ja, precis alla de färgerna som Mamma har på sig". Jag påpekade inte att min rutiga skjorta går i rött, orange, svart på offwhite botten, utan slickade i mig kärleksförklaringen.

Strumpor från Amsterdam

Ibland är jag extra glad att jag har en storebror som Mats. Ni tror kanske att det är när han tar hand om mig eller skyddar mig mot andras äldre syskon? Nä, så har vi faktiskt aldrig haft det.

Nuförtiden får Mats mig att känna mig väldigt kompetent, när han ringer mig och ber mig fixa saker. Särskilt intensivt var det inför vår resa till USA då jag såklart kunde ta med mig viktiga svenska varor till honom ( t ex Tepe tandborstar i vissa färger, och Resteröds kalsonger i gubbmodell).

Just nu är det strumpor från Amsterdam som gäller. Det gäller 8 par herrstrumpor i en särskild kvalitet (93% bomull, 6% polyamid och 1% lycra), och i pastellfärger som ljusgröna, ljuslila, orange. Mats har 46 i skor så det går inte an att handla på damavdelningen heller. Jag har kammat Internet efter motsvarande strumpor utan resultat, så det verkar som att det är varuhuset Bijendorf i Amsterdam som gäller.

Av någon anledning kan inte Mats ringa upp betalnumret till kundtjänst från USA. Jag tror att det är för att han ringer med Skype.

Jag lyckades iaf komma fram till kundtjänst, efter att först ha talat med Bröllopsservice. Jag fick försöka klicka på rätt val bland de holländska alternativen (hörde att "Pressa 1" var något med "oepettijder", att "2" var något med "mejdlemskarte" och "3" lät som annan information). Det var lång väntetid till val nr 3 (för blott 0,15 Euro/minut). Jag rabblade upp allt med strumpkvalitet, färger etc och skulle själv bli uppringd inom en timme. Den är snart till ända.

Nu har jag fått Mats kreditkortsuppgifter på tel (tack för att jag slipper lägga ut pengar).

Några problem kvarstår:
Varuhuset förmedlar inte via webshop och skickar inte heller paket utomlands. Mats har dock någon bekant som kan hämta paketet och posta det.
Troligen går det bra att betala med kreditkort, men hur ska Mats ersätta den som hämtar upp paketet och lägger ut för porto? Och kanske ge honom något för besväret? Jag föreslog att köpa ett presentkort på varuhuset.
Jag grämer mig att inte förfrågan kom innan Fanstastiska Franz-familgen åkte till Amsterdam i förra veckan. Kanske hade jag kunnat övertala Ingrid till inköpen.

Men går allt i lås vet jag att Mats kommer att tänka på snälla tankar om mig varje gång han tar på sig strumporna. Jag förvånas bara lite av att han nöjer sig med 8 par...

Julafton - Peter på skämthumör

Peter har stunder av riktigt skämthumör och på julafton var det jag som var i skottlinjen.

Först fick jag ett stort och tungt paket, i en tjusig Iittala-påse. Till saken hör att jag samlar på saker, ibland till överdrift, och bland saker jag inte kan kasta är vackra påsar av god kvalitet, helst med tygsnören som handtag. Dessutom avskyr jag silvertejp, och även att handla på Biltema. Den tjusiga påsen var försluten, dels med häftapparaten (lämnar fula märken), dels med tjocka lager silvertejp. Iittala-märket var övertejpat med silvertejp där Peter klottrat "Biltema". Presenten väckte såklart misstankar, och Peter flinade och påpekade att detta var till Bilägaren Karin - det står nämligen 2 Passater registrerade på mig (eftersom vi köpt dem på mitt jobb) och Peter är i bilregistret lycklig ägare till en äldre Fiat Uno. När jag dyrkat upp tejpen fick jag 3 liter motorolja (som om jag någonsin fyllt på olja), en snöborste (bra att ha) samt en varningstriangel (måste man ju ha och saknades i bilen). Jag höll ganska god min för det var ju ändå praktiska klappar.

Sedan hade jag önskat mig en vacker skärbräda från Iittala:
Iittalas smakfulla skärbräda i massiv ek.
Peter hade gjort stor affär av att det var onödigt att köpa en så dyr bräda när man lika gärna kunde tillverka något själv, och ville gärna använda en vacker Aalto-vas att såga efter. Och man får erkänna att han tillbringat långa stunder i tomteverkstan.

Mitt andra paket innehöll en hemgjord skärbräda, särskilt imponerande; det inbrända märket:
Handyman Peter behöver minsann inte Martin Timell eller Ernst - bra karl reder sig själv.
Peter tindrade med ögonen, må jag säga.

Till slut fick jag ändå den riktiga skärbrädan, tur nog.

Och allra sist, en julmugg från Mumindalen:
Vackrare än någonsin?
Jag samlar även på julmuggarna, och är så förtjust i dem att jag nu har dem längst bak i skåpet för att inte slita onödigt på dem. Ganska dumt, egentligen.

Reflektion: Är det kanhända ett uttryck för kärlek? Eller har jag bara övertagit min svärmors roll som den som är roligast att driva med?

RSS 2.0