Yogaresan 2015

 
Det känns helt rätt att nämna årtalet i rubriken, för just nu känns det högst sannolikt att det blir repris nästa år. Vilken vecka!! Detta blir ett långt inlägg!
 
Programmet:
 
Nästan alla dagar var lika, en härlig mix av yoga, mat och lättja:
 
 
Sällskapet:
 
Jag åkte till Skiathos med mina kompisar Gunilla och Pernilla, och med Pernillas kompis Karin A. På kursen fanns 19 deltagare, idel kvinnor. Vårt lilla gäng höll ihop mest hela tiden, även med vår nya kompis Liisa som hade det tredje rummet i vår villa. Här hade vi just varit med på eldceremoni och fått röda märken i pannorna:
 
 
Vi lärde känna flera av de andra, det var trevliga kvinnor allihop med ganska skiftande bakgrund. Ett gäng var flygvärdinnor (liksom yogafröken), trots att de var närmre 60 flera av dem, var de otroligt fräscha.
 
 
Boendet:
 
Vi inkvarterades i fina dubbelrum i en villa - rummen var i källarplan så de var svala och sköna och det fanns också AC. I markplan fanns kök, matbord, soffor och utgång till terass. I vår lilla trädgård fanns ett stort fikonträd och en utgång till stranden via en liten stig.
 
 
 
Vi i Skånegänget utmärkte oss nog som partygänget också, lyckades klämma in ett glas vin innan maten allt som oftast. Till maten var det vatten och efter det, örtte.
 
Underbart goda fikon:
 
 
 
 
Yogan:
 
Yogan var oftast på altanen till vårt hus, under bar himmel eller under flätat tak. Men ibland på stranden. Övningarna var bekanta från min yogakurs, ett fysiskt pass, andningsövningar och meditation/djupavslappning.
 
 
 
Yogafröken hade ett under av tålamod med allas frågor och behov. 
 
Frukosten:
 
Frukosten förtjänar egentligen ett helt eget blogginlägg, så härlig som den var!! En fest för båge öga och gom.
 
 
 
 
Utmaningar:
 
Det svåraste var utan tvekan Mauna - tystnad - som påbjöds 21.15-09. Fungerade endast undantagsvis i vårt hus. 
 
Helst skulle vi avstå kaffe och omvärlden (internet). Gick inget vidare men vi använde mindre än vanligt av båda.
 
Man får fortfarande inte spola ner toapapper!
 
Vi sjöng lite väl många mantran vid vissa tillfällen, t ex vid eldceremonin... då var det också lite väl mycket hokus pokus för min smak.
 
 
 
Nässköljning! Det var överraskande befriande och vi gjorde det flera gånger. Här Gunilla in action.
 
 
Vi åt vegetariskt även på kvällen, och väldigt lite sött - jag saknade inget under veckan, men idag när jag var och handlade slank det ner både fläsksvålar och färdigt pulled pork i vagnen och jag har varit sjukt sötsakssugen.
 
 
Upplevelser utöver det vanliga:
 
Nattliga nakenbad under kolsvart himmel, fullsmockad med stjärnor och hela Vintergatan tydligt synlig. Havet var fullt med mareld som lös magiskt.
 
Trots att vi skojade mycket om Mauna, mantran etc, så hände något på det andliga planet också. För personligt för att rapportera här och nu. Men många upplevde starka känslor.
 
Lalariastranden som vi åkte till en dag (båtutflykt hela dagen). Hela stranden var mjuka stenar, vattnet så klart och turkost att man inte trodde att det var på riktigt.
 
 
 
 
Lunch på stranden:
 
 
 
På båtutflykten hann vi också besöka två högt belägna kapell. Vackert men slitsamt.
 
 
 
 
 
 
 
Stadsutflykt:
 
Sista dagen åkte vi in till stan, det var faktiskt lite omtumlande med så mycket folk och intryck efter lunget på hotellet. Vi fick en guidad tur som var kul.
 
 
 
 
Dags att åka hem igen; vi ser glada ut trots allt:
 
 
Jag är rentav sugen på att åka till Skiathos med barnen nästa sommar...
 

Mitt horoskop 22/6-12/7

Så, kände att det var hög tid att anlita ett etablerat medium för att få lite prognos inför semestern. Här kommer resultatet!
 
Arbete
Du är lyckligt befriad från kontorsarbete, var bara noga med att inte frestas att tjuvkika på mejlen i din smartphone. I stället kan du ägna dig åt försköningsarbete på hög höjd (sommarhus) och hårt fysiskt arbete (den egna trädgården).
 
Hälsa
Perioden har god potential att bli en av de hälsosammaste på länge, vad gäller motion! Tänk bara på ditt steglag där förväntningarna är höga. Varva mellan olika motionsslag. Kosten kunde få sig en genomgång, det går inte att leva på mozzarella, turkisk yoghurt och vin allena. Sömnen verkar äntligen ha rättat till sig, för att det ska fortsätta... följ råden under Kärlek nedan.
 
Kärlek
Efter taffliga försök att finna Den rätte står nu Saturnus snett emot Venus och det betyder att du kan vara nöjd precis där du är. Håll dig från dejtingsajter, skicka inga suktande sms, stäng rentav av mobilen och sluta drömma om en vacker mörk man. 
 
Övrigt
En spännande resa västerut hägrar. Spännande inte minst då flera generationer ska delta! Nästan helt mansbefriat dessutom. Njut av raringar som du har blodsband med. Många vänner vill gärna träffas! Hala fram brädspel, badkläder, picnickorg och bara njut. Du är lyckligt lottad som kan välja och vraka.
 
Vädret
Även ett väletablerat medium har vissa tabun. Ett är att förutspå väder. Det blir ändå som det blir.

Alldeles, alldeles varm i hjärtat

Som jag vill hålla kvar den här känslan!

Jag kommer från infomötet kring julfirandet med de hemlösa, där jag ska vara med som volontär.
 
Åh, vad fint de berättade om hur man möter människor med respekt, åh, vilken underbar glöd i deras ögon, de som varit med förut. Åh, vad fantastiskt att det inte kostat en krona att få en av Malmös finaste lokaler, fantastisk mat lagad av riktiga kockar, julklappar, artister, massörer, frisörer mm. Åh, vad jag är glad att det är dit jag ska på årets speciellaste dag.
 
En av arrangörerna sa något som jag tror fullt och fast på, att tar man väl det här steget, finns det ingen återvändo. Sedan kommer man aldrig att inte kunna se de där skuggorna till hemlösa under broar och i trappuppgångar. Det känns bra, men skrämmer. Kanske hjärtat brister.
 
Vill du också vara med men kanske har andra planer på julafton? Kolla här!
 
 
 
I bilen hem lyssnade jag på den radiokanal som bara spelar julmusik hela december och det kändes så rätt med Hallelujah med Leonard Cohen... ungefär såhär då.
 
 
Känns bara lite knasigt att lämna det här för att ta fram jobbdatorn en stund. Men har man lovat, så har man!

Kunde inte sagt det bättre själv

Men så är jag ju inte skribent, eller åtminstone inte den sortens skribent som har en egen spalt i morgontidningen.

Idag skrev i alla fall Lena Rosendahl i Sydsvenskan exakt det jag känner, när jag inte så sällan uppmanas att gå med i t ex Facebook.
 
Läs själv, om du har tillgång till nätsydsvenskan, eller slå upp sidan B39 idag. Klistrar in ett stycke nedan om du varken har det ena eller det andra. Lyckligtvis kan jag se fram emot den sortens äkta möten både måndag, onsdag och fredag den här veckan. Fredag är väl mer av ett party men de andra två träffarna kan bli den där sortens anknytning som gör att jag vet att jag lever och varför.
 
 
 

Bunkeflo strandängar

 
 
 
Tveksamt om detta var den allra vackraste av cykelturer, eller om jag bara var extra mottaglig med öppna sinnen.
 
Jag blev i alla fall nästan tårögd över hur tjusigt det var nere vid Bunkeflo strandängar. Cyklade hemifrån i dagsljus, men innan solen brutit genom molnen. Det var helt vindstilla och havet låg som en spegel. Öresundsbron försvann in i ett blårosa töcken. 
 
Allt var ungefär tio gånger vackrare i verkligheten än på mobilbilderna.
 
 
 
Sen en blev det frukost, utomhus, på EH i Västra hamnen och sen hem närmaste vägen. Jag hade med badkläder i väskan men det var i kallaste laget ändå.
 
Fast jag nu är lite trött i kroppen, och nybadad, insmord, fönad i håret, är jag nästan sugen att sätta mig på cykeln igen och göra om turen. Så fin var den.
 
 

Livsnjutarna och jag

I morse tog jag en promenad ner till Sibbarp för att se om vattnet fortfarande var skönt. Det var det, föga överraskande.
 
På vägen möttes jag av rätt  många gamlingar iförda badkläder och handduk eller badkappa, oftast på cykel, våta i håret. Vissa med kaffekorg, andra med tygpåsar med kanin- eller blomtryck, alla med ett leende till övers och många hejade t o m på mig trots att vi inte känner varann.
 
Jag tänkte då, att sådär vill jag också bli när jag blir gammal, om jag nu får bli gammal. Cykla ner för mogondopp, strunta i att borsta håret eller ta på smink, packa det jag tycker om i fikakorgen, sitta på en bänk och språka med likasinnade.
 
Sen tänkte jag lite till. Om jag följer normen ska jag jobba 20 år till. Ska jag verkligen vänta med livsnjuteriet tills dess? Skulle inte tro det. Det är bara att välja, redan idag, vad som är livskvalitet för mig. Och jag är ju en god bit på väg, jag var dock vid havet, osminkad, med tygväska, och jag bytte några ord med tanten som gick upp ur vattnet när jag gick i.
 
Och inte var det så konstigt att tanken på Ann Heberleins krönika från i morse poppade upp i huvudet på mig.

Juni

Slutet på maj och början på juni har gått i högt tempo, både på jobbet och privat. Fint då, att det är lite som i min dagbok:

 
Ja, den där dagboken, det går sådär med nyårslöftet. Den första tiden räckte sidorna nästan inte till, nu får man vara glad om det finns en nerkrafsad anteckning varannan vecka...
 
Men jag känner mig alltså pigg och energifylld, trots (eller tack vare) slitet och stressen, och känner också att jag håvar in en del bekräftelse som också ger energi. Människor omkring mig är för tillfället väldigt rara och generösa, vet inte om jag har förtjänat det, men hoppas att det är så.
 
Jag har kommit igång med lite cykling igen också, och det känns härligt. Havet ligger där och lockar som en ständig möjlig belöning. 
 
Men idag fick jag sällskap av en med rejält mycket mer energi än jag! Jag håller i att jobbet ska cykla Vombsjön runt i augusti och har bjudit in till ett par uppvärmningsrundor, min egen "vanliga runda" på ca 30 km via Bunkeflostrand och sen utmed kusten via brofästet, Sibbarp, Ribban, Västra hamnen. Tänkte att det kunde vara kul för lundabor att se Malmö från cykelbanan. Intresset har varit sådär med lite avhopp, idag blev det bara jag och en till kvar. Men han kom snällt, hade tränat ett pass (kampsport?) på morgonen, cyklat från Lund till Limhamn, sen med på min runda, för att därefter cykla tillbaka till Lund. Det var hur trevligt som helst och jag känner nu att ryktet går för som alltid stöter jag ju på lite bekanta när jag är ute och cyklar, plus att han hämtade mig här vid huset. Man missar nämligen inte denna kollega, vältränad, med ett stort kritvitt smil i ett mörkbrunt ansikte, hur charmig och trevlig som helst... (lyckligt gift blivande 3-barnsfar, för den som tror sig läsa något mellan raderna). Likadana cykelhandskar hade vi också!
 
 
Framtagna för jobbets Vätternrundateam men det fanns över att köpa till förmån för våra välgörenhetsprojekt.
 
 

Yoga - avslappning och meditation

Sista delen på varje yogapass innehåller djupavslappning och meditation.
 
Jag har väldigt lätt att försätta mig i ett annat medvetandestadium och låta det undermedvetna bubbla upp. De första gångerna på yogan var det helt knäppt - vi håller till i Limhamns Folkets hus - mitt emot min högstadieskola. På den tiden låg biblioteket i Folkets hus och jag har också varit där i olika sammanhang, allt från balettuppvisningar och schackträning till Viktväktarna. Så det undermedvetna hade mycket att jobba med!
 
Först handlade det nästan bara om tonårsminnen och det är inte precis en tid jag gärna minns... Jag kom plötsligt ihåg allt möjligt som jag trodde att jag hade glömt. Att blicka ut över skolgården hjälpte till... men precis som med drömmar tänkte jag, att det här ska jag fundera klart på sen. Men när jag kommit tillbaka upp ur meditationen, var allt borta.
 
Nu fastnar jag inte i tonårsträsket längre utan låter tankarna fara fritt bland gammalt och nytt. Det fina med den här delen är att man blir som en utomstående iakttagare av sig själv och sina känslor - man godkänner att känslor finns men behöver inte agera på dem.
 
Vår instruktör har inte en enda gång nämnt ordet mindfulness, men det är förstås det mycket handlar om, att vara närvarande och fullt medveten här och nu. Jag önskar att jag hade haft lite av den här träningen innan uppbrottet från man och hem... det var en tid då känslorna rusade.
 
Och i morgon är det sista gången på min kurs! Men ni kan redan gissa vem som anmält sig till en ny omgång! inte redo att skiljas från yoga än!

Yoga - andningsövningar

Den skummaste delen av yogan är utan tvekan andningsövningarna. Men jag uppskattar dem!
 
På min kurs använder vi oss av yogisk andning,
 
humlan:
 
 
och blåsbälgen:
 
 
Det är inte så långt från när man hyperventilerade som tonåring (för att sedan hålla andan och svimma). Fast på  yogan från man inte svimma! Och lite påminner det förstås om andningsövningarna inför förlossning.
 
Det känns lite mystiskt, men humlan, det är väldigt spännande att höra alla hummanden omkring sig medan man drar in luft i lungorna.
 
Stay tuned för sista delen, meditation och avslappning!

Flashback

Oj, idag kastades jag 16/9 år tillbaka i tiden! Vilken smäll!
 
Ibland undrar jag om alla andra har ett lika intensivt känsloliv som jag? Eller ännu livligare?
 
Jag kan i alla fall lätt färdas i tid (och rum) man bara trycker på rätt knappar.
 
Idag skulle jag ta ett cellprov, det där man kallas till vart tredje (?) år. Normalt sett kastar jag bara den kallelsen (man behöver ju inte avboka) och bokar en tid hos min egen gynekolog, så blir det en regelbundenhet i att gå dit. Nu har jag hört att han har gått i pension, och tänkte, varför inte då följa kallelsen.
 
Jag blev kallad till Limhamn, och där finns några olika alternativa vårdgivare, men jag gissade att det var gamla BVC som jag skulle till. Jag har inte varit där på rätt många år.
 
När jag stegade in där, tittade jag in till höger, och precis där jag gick med Kata och Malin i mammagrupp, satt 6-7 mammor i ring med sina 4-månadersbebisar på filtar framför sig. Plötsligt visste jag exakt hur det var att ha en liten bebis, vem som gick i mina grupper och en massa annat. (När Julia var nyfödd hörde vi till Kroksbäcks BVC, trots att vi bodde i samma hus hela tiden).
 
Och sen kom en av BVC-tanterna från den tiden förbi och det kändes helt konstigt att vara där utan bebis.
 
Det var kära minnen som bubblade upp, fint att minnet fungerar så att bara det bästa koms ihåg.
 
Och sen var det yoga i kväll. De första gångerna spelade minnen spratt med mig men nu är jag mer i nuet. Mer om det en annan gång!

Highly sensitive person

Jag läste ett blogginlägg om en som tyckte att hon var galen och eventuellt hänförde det till PMS. Själv har jag bara lätta slängar av PMS men mycket av galenheten kände jag igen, och så klickade jag på kommentarerna där en läsare föreslog att hon kanske var highly senisitive.
 
Jag har inte tänkt på det uttrycket på länge; knappast sen jag hörde det första gången, för sådär 6 år sedan när vi var på semester i Californien och jag och min bror kom fram till att vi hade samma låga tolerans för ljud, och då min exsvägerska suckade och sa: Kom inte och säg att du också är highly sensitive!
 
Nu vill jag för allt i världen inte vara så känslig som min bror, så jag slog ifrån mig det fort. Alltså min bror, han är väldigt bra på många sätt och en mycket älskvärd person, men jag kan tycka att han känner efter lite för mycket. Han tycker förmodligen att jag känner efter lite för lite.
 
Men när jag nu stötte på "diagnosen" igen, tänkte jag att det måste undersökas. Och när jag hade gjort testet på Elaine Arons sajt, var jag ganska övertygad. Trots att flera drag inte stämmer in på mig  - jag har t ex hög smärttröskel - så känns det lite tröstande att läsa om egenskaper som jag trott att jag var rätt ensam om, tillhör många andra. Men om kanske 60% stämde in på mig, stämmer nog 90% på min bror, eller vad säger du Mats?
 
Jag ser ju här i mina inlägg om saker som stör mig i vardagen och om ett fynd jag gjorde en gång, hur jag reagerar på oljud och kaos, dessutom har jag mycket ideer om vad jag kan ha på mig, både vad gäller material och hur sömmar och lappar känns. Det sista stämmer ännu mer in på Malin som inte kan ha strumpor med vissa sömmar (gäller även för min bror). Jag har också ett utomordentligt välfungerande luktsinne, och jag kan lova att det finns fler obehgliga än behagliga lukter i vardagen.
 
Och så har jag det här med att ha nära till tårar, både när jag är ledsen och när jag är glad, eller när andra är ledsna eller glada. Mina känslor kan gärna svämma över! Saker som alltid får mig att gråta (eller att försöka kväva gråten) är barn som sjunger (på avslutningar t ex), skrattande sexåringar utan framtänder, att få se den duniga konturen av en babynacke, återseenden, och nu senast - att höra om återföreningarna i Nordkorea efter 60 år på radio.
 
Och hur mycket jag uppskattar tystnaden och ensamheten... jag har det där behovet av ensamhet. Tur är det, för det blir nog mer och mer av den varan.
 
Nu är jag ju långt ifrån ensam om det här - i den här artikeln står det att så många som 20% av befolkningen har highly sensitive-drag.
 
 
Och då satt dagens citat från yogan som en smäck:
 
Det finns inget oväsen i staden, det finns inget lugn på Himalaya, allt finns inom oss.

Hurtbullen - Latmasken: 1-0

Jag är definitivt mer njutningsmänniska än pliktmänniska - blir mycket motiverad av det som är skönt och gott, än av det som är nyttigt. Jag vet också med mig att jag mår bra av att röra på mig, att få lite hög puls och sedan skön paus efter det. Ändå är latmasken där och pockar.
 
Så i morse när jag vaknade och jag visste att solen sken redan innan jag dragit upp persiennen, var jag sugen på att komma ut och röra lite på mig, men framför allt på en tur till Sibbarps Kallbadhus. Följande konversation utspelade sig då:
 
Hurtbullen: Shit vilken fin dag, solen skiner, perfekt för en cykeltur och sedan ett dopp i havet!
Latmasken: Det blåser rätt rejält! Skönare att ta bilen, så kan man handla på vägen hem också.
H: Äh, lägg av, cykling blir det! 
L: OK, men man kan ju cykla direkt till Sibbarp utan onödig omväg, går ju lite snabbare också.
H: Mmm, kanske det, men vem vet när man får chansen nästa gång?
L: Men var finns träningskläderna? Och tänk på förfrysningsskadorna på låren vid en annan vintercykling! Och däcken är nog sumpiga.
H: Vet precis var träningskläderna finns, köpte ju nya med windstopper på låren! Har en cykelpump!
 
Och så där hölls det på.
 
Men jag bytte om och kände mig rätt skön i träningskläderna, packade badgrejorna och gav mig ut. Då börjades det igen:
 
L: Oj, vilken motvind! Kanske bättre att ta motionen efteråt i så fall?
H: Eh, efter bastun och badet? Tror inte det!
L: Det känns i låren efter bara 5 minuter! Hur ska detta gå?
H: Det går över...
 
Och så cyklade jag till Bunkeflostrand (i motvind) men sen när jag svängde ner vid ängarna vid havet: Det var som att ta värsta halsblosset - jag blev nästan yr så vackert det var med havet, blek sol och vågor! Och så fick jag vind i ryggen en stund. Ett lyckorus!
 
L: I rest my case.
 
Jag medger att det var lite tungt uppför Lernacken och att jag flåsade när jag parkerade cykeln.
 
Kallbadhuset fick sig en rejäl smäll av Ivar, och har t o m haft stängt ett tag, men är så sakta på väg igång igen. Så det ser inte riktigt ut såhär just nu, men snart, tror jag:
 
 
 
Svetten bara rann av mig i bastun - den var ju igång redan efter cyklingen, och när jag kom ut, barfota (klantigt att inte ha badtofflorna med), slog brasdoften mot mig - det är ju vedeldat på Sibbarp - så gott det luktade! Havet var ljuvligt (4° stod det med utropstecken på tavlan så det var nog värmerekord), och det var trevligt att växla några ord med andra damer i bastun och på bryggan.
 
Sen cyklade jag i sakta mak hem, efter en kopp kaffe och en grov ostmacka i fiket.
 

2014

Det är något visst med årets första dag, fast det bara är en ny dag som vilken som helst, andas den möjligheter och nystart, fast oftast lite dimmig av ett lätt dunkande inne i huvudet. Det är alldeles tyst och lugnt både inne och ute.
 
Jag var bjuden på trevlig och jättegod middag ute hos Victoria och Fredrik i Vintrie; där fanns också två synnerligen välartade barn vid bordet, vi var även ute en sväng runt tolvslaget. Ett mäktigt minne var att kyrkklockorna slog, det har jag nog inte varit med om förut. 
 
Fram på morgonkvisten kom Julia hem; Katarina sover hos en klasskompis och Malin är med Peter på Österlen.
 
Nyårslöften? Nja, det brukar ju gå sådär med att bli en bättre människa som motionerar, äter och sover lagom mycket. Men jag har en föresats! Det är att läsa och skriva i min fantastiska dagbok, ett par rader varje dag. Kanske är den tänkt som en kalender men jag såg den direkt som en dagbok. Den är underbart vacker och full av klokhet och inspiration. Catalina Estrada har illustrerat. På varje uppslag finns strofer ur Paolo Coelhos utgivning, och så har varje månad ett tema. Såhär skriver Wikipedia om hans författarskap:
 
Många av Coelhos böcker handlar om människor som följer sina drömmar och upptäcker sig själva. Trots att de möter på svårigheter längs vägen fortsätter de ändå kämpa för att fullfölja sina drömmar.
 
 
 
 
 
Jag känner på mig att 2014 är ett år jag kan se tillbaka till som ett förändringens år. Och jag är full av förväntan på att det ska vara förändring till det bättre, även på insidan.

Avledning

Föreställ dig följande: En något morgontrött 44-åring tog sig samman och fällde än en gång sätena (jobbigast: att plocka bort nackstöden) i lilla lastbilen Skoda Fabia (det går t ex att frakta 4 matsalsstolar eller 4 flyttkartonger i den), hasade ner för isbelagd garagenedfart, stretade fullastad uppför några gånger, packade lilla bilen full med kartong och andra sopor i snögloppet, for ut till återvinningsstationen. Med dålig sikt bakåt pga överlastad bil, backade hon sakta upp till kartongcontainern, där det finns 2 markerade platser på snedden. In framför kastar sig en PorscheSuv, ställer sig på tvären över båda platserna med några pizzakartoner att kasta, töntig vit keps hade han också. Hon kokte men orkade inte skälla på stekaren, utan väntade tills han var klar, och så backade hon till och tömde bilen på sopor, fortfarande snöglopp och rätt blåsigt (svårt att kasta stora kartongstycken). Var mer än nådigt ilsk när hon satte sig på förarplatsen, P1 malde... men det var ju Mark Levengood. Han pratade om olycklig kärlek mellan kanslist och vaktmästare på en finsk skola på 80-talet, drog paralleller med Shakespeare, plötsligt satt 44-åringen och smålog och stekaren kändes bara som en banal parentes. Honom; Mark alltså, borde man alltid ha i beredskap som pulssänkare!

Allhelgonadagen

Kan inte komma ifrån att jag gillar Svenska Kyrkans slogan i tidningen:
 
Inget godis, inget bus, bara tända ljus.

Och jag undrar om jag någonsin besökt kyrkogården den här dagen förut. Idag var jag där två gånger; först i dagsljus för att besöka min svärfars grav - lagom till högtiden har gravstenar och en liten bänk anlänt. Jättefint alltihop.
 
Och sedan cyklade vi dit en sväng efter att mörkret lagt sig, och vilken upplevelse! Tända ljus överallt, och just när vi kom avslutades gudstjänsten i kyrkan, ut sipprade så vacker sång - Härlig är jorden - att jag blev ståendes på trappan en stund och bara njöt.
 
Vi gick ett varv på kyrkogården, och under ett litet tak stod några vänliga själar och skänkte ut kaffe, pepparkakor och saft, och sålde gravljus för Stadsmissionens räkning.
 
Sen var det middag, och efter det skjutsade jag Katarina till en kompis för översovning - man tog yttre ringvägen bort till Sallerup och sedan rakt ut på landet några minuter - plötsligt svängde jag in på en gårdsplan där 4 hästar nyfiket stack ut huvudena och en hund kom och mötte. Känner på mig att det blir en höjdarkväll för lilla tjejgänget.

Debussy och Google

 
 
Jag älskar Googles nästan dagliga och välgjorda påminnelser om vems dag det här egentligen är. Dagens är nog den allra finaste, så skynda att besöka och klicka igång!
 
Och läser du i efterhand, kan du titta på och lyssna till inspelningen här... inte riktigt samma sak, dock.

Ord som fastnar

Ibland är man mer mottaglig för budskap. För mig verkar det som att lyssna till levande musik, särskilt sång, försätter mig i ett mottagarläge. Det händer inte sällan om jag är i kyrkan; precis som att pulsen går ner och jag blir mer närvarande.

Igår var jag Brandkårens galakonsert; Kata med flera körade. Musiken var blandad och rätt mycket var inte något jag skulle spela hemma; schlager, storband, opera, men det var också många klassiska julsånger, t ex O helga natt och Giv mig ej glans (som är en av de vackraste sångerna jag vet). Och en av artisterna var Fred Johansson som som spelar Juan Perón i Evita - fantastisk röst och dito utstrålning. Han pratade lite om julen och om hur det var mycket glädjeämnen men också en hel del jobb och irritationsmoment förknippade med högtiden. Han sa, att när han började gnälla hemma, så sa hans (engelsktalande) hustru strängt: Fred, count your blessings!
 
Och de där orden har gått och malt i mig sedan dess. Jag har så otroligt lite att beklaga mig över, när jag funderar över hur mycket jag har att glädja mig åt. Må den känslan stanna kvar.
 
 

Början på slutet?

 
Fick denna fina påminnelse av en kollega idag, om att tiden kanske tar slut mycket snart! Det pratades en hel del om det när jag var i Mexico i fjol; om Mayakalendern som inte gick längre än till nästa vecka... Tur att jag ska ha semester den 20 och 21 då, så att jag inte slösar upp de sista dagarna på arbete...

20 år plus eller minus

För några veckor sedan gick vår mikrovågsugn sönder, och vi konstaterade att den tjänat oss väl - värmt otaliga vällingflaskor och tinat kanelsnäckor i långa rader... Katarina undrade hur länge vi hade haft den egentligen och då sa Peter att vi ärvde den av hans farmor och farfar som dog 1994. Alltså har ugnen säkert gått i 20 år.

När vi nu köpte en ny mikrovågsugn, på min 43-årsdag faktiskt, svindlade tanken lite, tänk om denna mikron också håller i 20 år... då är jag 63 när det är dags att byta nästa gång. Hur knäppt känns inte det?? Nog för att det var längesen vi gifte oss och skaffade huset... men det är väl ändå längre till 63 än till 23 från nu? Eller???

På jobbet, där händer det att man umgås med både dem födda på 50-talet och sådana som såg dagens ljus på 80-talet, och jag känner mig ungefär jämnårig med vilka som.

Tänker ni på år och tid någon gång?

Mia Skäringer med Vinter i P1

Jag är närmast slav under Sommar i P1; har inte alls samma pli vad gäller Vinter i P1. Av en slump ramlade jag in på Mia Skäringers vinterprogram... hon är ju så bra, så sann, så brutal och ärlig. Jag tror på henne i alla fall, och köper henne rakt av.

Hon kan som alla vet vara riktigt rolig också, men det var hon knappast i vinterprogrammet.



Så, ni andra som slarvade med radiotablån precis som jag - ta för er av länken ovan - varar visst bara i 30 dagar. Den egna 7-åringen lärde sig onödigt mycket om anorexi, att ligga med nån man egentligen inte gillar av tacksamhet för att nån vill ha en överhuvudtaget, och en del nya ord...

Tidigare inlägg
RSS 2.0