Blå mot röd

De första veckorna det här året har utan överdrift prövat mig.
 
Med en döende anhörig kan alla andra missöden antingen te sig väldigt banala, eller så blir det bara för mycket att  hantera ytterligare en sak.
 
Vi har t ex haft uppsägningar på jobbet och jag kände först att det faktiskt inte spelar någon roll om jag blir uppsagd eller ej. Nu blev jag inte det (skönt nog) men flera av mina kära kollegor, och där blev det faktiskt till slut nästan mer än jag kunde stå ut med, alla dessa avsked. 
 
En annan incident var min söta lilla Skoda som snällt parkerad utanför mina föräldrars hus blev utsatt för ett våldsamt övergrepp av en stor tung Porsche. Jag var inte själv där för att bevittna det hela men fick såklart bildbevis.
 
 
Det ser kanske inte så farligt ut men uppenbarligen fick Lilla NER så mycket stryk att hon inte kunde repareras. Alla turer med ohjälpsamt försäkringsbolag, vänlig påkörare, rar bärgare, otäck skrotfirma, trevlig biuthyrare blev tungt att rodda. Även känslomässigt var det lite svårt att skiljas från bilen som tjänat mig så väl sedan samma vecka som jag köpte hus och cykel, i slutet av 2013. Vi har varit till Stockholm flera gånger tillsammans och i Bohuslän och i Danmark, och så har vi farit fram och tillbaka till Lund varenda dag.
 
Men jag var ju tvungen att tänka till inför en ny bil. Hyrbilen som jag fick var en liten röd polo och den knallröda färgen gjorde mig så löjligt glad att jag genast visste att nästa bil skulle bli röd. Jag har annars haft två blåa Passater, en ljusblå Audi och en grå Jetta. Hjärtat klappar lite extra för Audi, så när jag fick syn på deras A1:a visste jag att det var den jag ville ha.
 
 
Nu har jag kört runt med henne (ännu inte namngiven) några veckor och det är mycket trevligt, får erkänna att jag inte skänkte platsen i baksätet mycket uppmärksamhet och det är minimalt åtminstone med en lång och stor förare som jag.
 
Jag saknar också backsensorn men det är ju bara att lära känna hur liten hon verkligen är.
 
För första gången har jag tagit en bil via finansiering så det kommer ju att svida lite i plånboken varje månad. Men gullig är hon i alla fall!
 

Mitt 2017

Lite äldre, lite mer eftertänksam
 
Jag brukar summera det gångna året innan det rullar över till nytt år, men jag har uppenbarligen inte hunnit den här gången... Det får istället bli det första inlägget för 2018.
 
Jag tycker att det har varit ett fint år, lite lugnare och snällare än många tidigare. Det har varit väldigt skönt och vilsamt med en raring vid min sida, i vardag och helg, vått och torrt, hela 2017. Inte är det enkelt jämt - i takt med att jag förstår raringen lite bättre, förstår jag hur svårt det kan vara att förstå mig. Fortfarande vill han inte vara på bild på internet så han saknas här i collaget. Tyvärr. För jag vet precis vilken jag skulle välja.
 
Barnen... två som är etablerade i Stockholm; ibland känns det nära, ibland väldigt långt borta. Och den tredje som passat på att bli tonåring...
 
Det har varit en hel del ohälsa i min närhet och förutom att det gör mig väldigt ledsen och beklämd, ger det mig perspektiv och jag förmår att uppskatta att jag på det hela taget är frisk. Fast, nu när jag tänker på det, var det faktiskt 2017 som jag genomgick en större operation och var sjukskriven den längsta perioden i mitt liv. Men så mycket bättre jag blivit efter det!
 
Som ofta har jag hunnit med mycket, och rest en del. Och de minnena sticker ju ut och dokumenters på ett helt annat sätt en det som egentligen är livet, den eviga vardagen... 
 
Till Stockholm har jag farit tre gånger, med min lilla bil - två gånger som flyttkarl (även av två katter), en gång som semesterfirare.
 
Jag uppskattar så, numera, de gånger jag är tillsammans med alla barnen. Såhär roligt var det utanför Abba-museet (även inne var det roligt):
 
 
I februari firade jag en älskad kusins 50-årsdag med en av hennes systrar. Varberg! Vill tillbaka!! Vill träffa kusinerna snart igen dessutom.
 
Jag var också en intensiv men härlig långhelg till Shanghai med en kär vän. Och hälsade på en annan kär vän.
 
 
En annan återkommande tradition är bokhelg på Österlen. Som så ofta, överraskande fint väder och glitter i havet! Och goda vänner, finfin mat, en andningspaus! Och såklart en augustprisvinnare att diskutera.
 
 
 
När det vårades lite mera, åkte jag och tullarbrudarna till Nice och bara njöt. Så mysigt!! Vi har pratat om det i många år, att åka på husmorssemester, och äntligen blev det av. Det var minsann pigga husmödrar!
 
 
Sommar, mycket åkandes Skåne runt med sommarkort och raring, en tur till Tjörn för tre generationer, och så Stockholm då. Sommarvädret var det väl sisådär med men det kunde inte hjälpas! Jag hade det bra ändå.
 
 
 
Jag och raringen reste också utomlands! Till Helsingör! Och det var jättetrevligt!
 
Jag bokförde bad under sommaren, men vad hände i augusti och sepember? La jag av att bokföra då? Jag fortsatte att bada i alla fall, senast häromdagen.
 
 
September, då bev det yogaresa till Österrike. Den gav nya insikter, ibland är det tungt att komma i kontakt med sitt inre, så var det den gången. Regnade gjorde det också, nästan non stop.
 
 
Nu när det blivit vinter, har jag engagerat mig i Mentor.se, och har en tonårstjej som jag ska träffa då och då under året. Jag har även fått en egen mentor på jobbet, som jag fått mycket glädje av.
 
När jag ser tillbaka såhär, är jag ödmjök och lycklig över all den kärlek som kommer till mig, från familj, från en stor skara vänner, från raringen, och, som jag lärt mig genom yoga, från mig själv. 
 
Bland ägodelar som jag är odelat glad och positiv till räknar jag mitt lilla hus. Lika lycklig över det efter 4 år! Lika glad varje gång jag sätter nyckeln i låset.
 
 
2018, ja. Välkommen, men försök fara varsamt fram med mig. Tack.
 

Beröring

En kram på senare tid!
 
Något som jag har funderat mycket över på sistone, är fysisk beröring. Efter att ha levt med barn och partner i många år, har jag varje varje dag varit tätt inpå andra människor, och inte alltid har jag haft vett att uppskatta det till fullo.
 
Jag minns hur min frisör berättade en gång, om en äldre man som hon hade som kund, som varje gång uttryckte hur tacksam han var över stunden hos henne, då det var den enda fysiska beröring han numera fick. Låt mig nämna att han alltid passade på att få håret tvättat också!
 
Nu har jag en partner som gärna kelar med mig och när barnen är här, blir det en del pussar och kramar, men det finns också många dagar då jag inte har närkontakt med någon alls. Desto mer påtagligt blir det då när det händer.
 
Jag träffade en gammal kollega på lunch, vi brukade förut ses varenda dag och äta lunch ihop, men nu har hon bytt jobb och vi har inte träffats på många månader. Vi åkte i hennes bil till lunchträffen, och när vi steg ut, stack hon armen under min, och den värmen, även genom ytterkläderna, var som en direktkontakt till hjärtat och jag kände mig mycket glad och omtyckt.
 
För någon vecka sedan, tillverkade jag julgodis med ett gäng gamla LC-kompisar, jag stod och rörde i en gryta med kolasmet, när en av tjejerna kom upp bakom mig och masserade min rygg med mjuka tag. Så mysigt! Och vi pratade om det sedan, hur välgörande det är när någon tar sig tid till det.
 
Till sist, på yogan, under djupavslappningen på slutet, går ofta instruktören runt och trycker ner ens axlar lätt mot mattan. Den beröringen känns som en stor och fin tjänst.

Pay it forward

Ur filmen Pay it forward
 
Ibland tänker jag på det där om vad goda gärningar är och hur man ska förhålla sig til dem. Ofta är det ju så att den som är god mot mig, har jag inte chans att kompensera, men istället kan jag vara juste mot någon annan, lite som i den gamla men goda filmen Pay it forward.
 
Ett tag hade jag en "dagbok" med lite annorlunda upplägg, man skulle fylla i lite saker om varje dag, t ex något man är tacksam över och dagens goda gärningar. Påfallande ofta var det svårt att komma på något bra som jag hade gjort för någon annan.
 
Men idag då, idag har varit en dag av både utförda och mottagna goda gärningar!
 
Tema regnrusk
 
Själv började jag dagen i hällregn, just när jag klev in i bilen fick jag syn på en kvinna med rullväska och klackar, insvept i en sjal som skydd mot regnet. På håll trodde jag att det var min granne som jag känner litegrann, och att jag kunde skjutsa henne, men när hon kom närmare, såg jag att det inte var hon. När jag just skulle rulla förbi kvinnan, tänkte jag, "Hon kanske vill ha skjuts ändå?" Jag vevade ner rutan och frågade. Och det ville hon, vi fick några trevliga minuter tillsammans på väg till busshållsplatsen. Minimal insats för mig, mycket värt för henne!
 
Egentligen var jag på väg till däckfirman för att lägga på vinterdäcken. Lite pinsamt, tyckte jag, att jag skulle upphöra som kund hos dem, för att flytta in däcken till deras närmaste granne, min bilverkstad som nu också börjat med däckförvaring. Jag har förstått att det är lite spänt mellan grannarna. Jag förväntade mig sura miner eller att bli uppskörtad. Men med ett glatt leende packade däckmannen däcken på en kärra och körde över till sin konkurrent. Så skönt att själv slippa hantera de tunga och smutsiga däcken i regnet!
 
Tema insamlingar för välgörhenhet
 
På jobbet pågår kampanjen Movember och äntligen blev jag klar med min donation om ett par hundra kronor. Förra året var jag med och drev vår insats och fraktade bl a en barberare och hans urtunga stol för att han skulle raka alla som så önskade den 1 november. I år har jag legat lågt med arrangemanget, men självklart skänker jag en slant till ett viktigt syfte.
 
Bara en liten stund senare fick jag ett samtal från företaget som utför massage på jobbet hos oss. Jag hade frågat om de kanske ville skänka ett par massagebehandlingar till förmån för WeSeeHope när vi ska ha ett välgörenhetsevent på jobbet om ett par veckor. Det ville de! Inte mindre än 10 behandligar skänktes till oss! Vi räknar med att lotteriet ska ge 4000 kr som sedan dubblas av vår arbetsgivare. Det räcker till 40 getter i Uganda, t ex!
 
Tema saffran
 
Det var onsdagsfika på jobbet (kaffe+hembakat för 20 kr) och min vanliga fikakompis satt i möte och hann inte gå ner och smaka på en saffranskaka som såg mycket intressant ut. Jag köpte en till henne och ställde på hennes skrivbord.
 
På tal om saffran har jag snart ett större lussekattsbak på gång (till samma event som massagerna ska lottas ut). Jag hade sett att det var riktigt bra pris på den dyra varan på ett ställe som jag verkligen blir matt av, Ö&B på Mobilia. Jag hann bara andas detta, så åkte en raring till partner genast dit och provianterade åt mig!
 
Så nog har det varit återbäring direkt på många fronter idag! Lyckliga mig som får både ge och ta emot!

I kölvattnet av metoo

 
 
Shing Yin Khor / The Nib
 
Metoo, alltså... 
 
Vilken fart det har fått, inte bara i sociala medier.
 
Själv taggade jag mig aldrig i det, för det är för mig samma som att erkänna att jag andas, en självklarhet. Jag vet inte en enda flicka eller kvinna som inte utsatts för något slags trakasseri pga av just det, vara tjej. Men på liknande sätt har jag garanterat gjort killar och män illa genom mitt språkbruk och hånskratt och gliringar genom tiderna, förhoppningsvis är jag klokare och tryggare idag och behandlar mina medmänniskor med större respekt.
 
Jag beundrar dem som trätt fram om vittnat om män i maktställning som tycker att de bara kan ta för sig och behandla främst unga tjejer som objekt, härligt att flera "goa gubbar" blivit skoningslöst granskade och blivit av med sina jobb...
 
Jag tycker dock att det är synd när vanliga reko killar (och så är ju de allra flesta - reko) skräms till tystnad, vågar kanske inte ta ett initiativ eller bjuda på en komplimang i tron att det ska vara trakasserande... Man måste kunna skilja på vad som är OK och inte, och till stor del tror jag att svaren finns i hur kontaktförsöken tas emot. Det är inte fel att fråga, och att lyssna på responsen, innan man agerar. På temat finns intressant (premium)artikel i dagens SvD, ett litet urklipp:
 
 
Men sen, det andra, de riktiga övergreppen (utan avsikt att förminska vardagstrakasserierna) som kända och okända kvinnor vittnat om... Jag har bara läst några få av de artiklarna, för det är mycket plågsam läsning. Även dem finns det massor av, och här är mörkertalet garanterat större. Och här finns inte heller motsvarande självrannsakan, att jag tänker att kvinnor också är förövare. Vad gäller våldtäkter och övergrepp är det till stor del kvinnor som drabbas och nästan bara män som begår brotten. Och tyvärr, tyvärr, genom att ha läst och funderat över det i samband med metoo, väcktes även egna minnen till liv, av något jag utsattes för för längesen, och som jag inte förstod då, att jag borde ha polisanmält. Förövaren finns kvar i samma stad, och när jag någon gång ser skymten av honom, försöker jag bara komma undan, fortfarande. När jag tänker på det där, blir jag 13 igen, ledsen och osäker, inte alls lik den mestadels glada och trygga kvinna som jag är idag. Funderar än idag över vilka kläder jag hade på mig och vilka signaler jag sände ut, om det var jag som startade det hela. Och jag vill helst låsa in min egen 13-åring och förbjuda magtröjor och korta shorts, fast jag vet att det inte är rätt väg.
 
Trots att det tog emot, har jag öppnat för diskussionen med yngsta dottern, pratat om vad metoo handlar om och att man bestämmer över sin egen kropp mm, och även utan att gå in på detaljer berättat att jag själv som ung råkade ut för något som jag inte kunde prata med någon vuxen om, knappast med jämnåriga heller. Skönt nog verkade hon ha koll på det mesta redan och jag hoppas och tror att hon vet att hon kan prata med mig. Det är en stor skillnad mot när jag själv växte upp - ungdomarna anförtror mig mycket mer personliga tankar, upplevelser och känslor än jag själv kunde med mina föräldrar eller andra vuxna.

Young at heart...

Då och då får man ju höra det där, att ålder bara är en siffra. För mig är det emellanåt svårt att ta in att jag är 48, och ofta när jag möter nya människor, tänker jag att de är ungefär i min ålder, ge och ta ett par år, om vi bara finner varann.
 
I veckan var jag på en kurs på kvällen där man fick anledning att snicksnacka med dem som satt intill, och som en del av utbildningen skulle vi prata lite om hur det var att vara 14 år. Det blev naturligt att fråga varann vilka skolor man gått på etc. Killen bredvid mig, i kostym och skjorta direkt från jobbet, var en trevlig prick, verkade trygg och proffsig. Visst var han några år yngre, det kunde jag inse.
 
Han frågade mig vilken skola jag gått på, och jag sa Linné, han sken upp, för han hade kompisar som också gått där, vilka år var det? Jag är inte så bra på årtal så jag sa, hm, vet inte, men jag är född 69 och har gått i klass med 68:or... Han såg lite förbryllad ut och jag kläckte ur mig "men du är nog lite yngre än så". Han svarade inte riktigt men mumlade något om 82, precis innan kursledaren satte igång igen.
 
Medan kursledaren visade lite bilder på ppt, funderade jag lite över årtalen. Jag var ju senior of 86 i USA, så jag bör ha slutat högstadiet ett par år innan... men då gick jag ju på Linné 1982. Sneglade på killen bredvid mig. Men några år yngre än mig borde han väl ändå vara, såg en bebis som bakgrundsbild på hans mobil också... 
 
Kunde inte låta bli att skratta till när jag insåg vad han menat med 82. Det var hans födelseår. Tjena.

Fördomsfull - jag?

Följande utspelade sig igår:
 
Jag och Malin skulle simma på Hylliebadet, och när jag närmade mig parkeringen såg jag på håll ett 10-tal nybadade mellanösternkillar i åldrarna 20-35, kunde känna testosteronet i luften även på mitt avstånd.
 
Ungefär samtidigt som jag parkerade bilen, närmade de sig parkeringen. Utan att reflektera över det, övervägde jag att stanna i bilen tills de gett sig av - ett beteende som jag lärt mig under många år som tjej och kvinna - att undvika vissa situationer. Samtidigt ville jag in till badet så snabbt som möjligt. Jag tog ett djupt andetag och steg ur bilen. Blev ogenerat mönstrad uppifrån och ner. Betämde mig för att inte gå runt hopen av killar utan rakt mot P-automaten även om jag fick gå igenom den. Malin satt kvar i bilen och pillade med sin mobil.
 
En av killarna sökte kontakt med mig - jag tittade snett ner som jag också lärt mig - inte le "inbjudande" - inte blänga "bitchigt". Han ställde sig i vägen och sa på rosengårdssvenska: "Du ska inte köpa biljett!" Jag sträckte på mig och såg honom i ögonen ändå. "Jo, det ska jag." utan darr på rösten. "Nej, men, jag menar, jag har mer än 2 timmar kvar på min biljett - du kan ta den."
 
Tur att det var mörkt ute så han inte såg skammens rosor på mina kinder. Men jag hade vett att tacka så mycket och le mitt snällaste leende. Tänkte på det där nästan hela simturen, och flera gånger idag. 

30 år sedan

I morse slog det mig att jag missat en märkesdag som jag och Peter uppmärksammat många många gånger; nästan bättre än bröllopsdag och förlovningsdag - dagen då vi träffades - 11 september (som på senare år fått en helt annan mer olycksbådande klang efter Nine Eleven) - det var hösten 1987 som vi träffades och blev ihop på studs. Nu kan man ju inte hålla på och högtidlighålla något som inte längre finns (precis som vår bröllopsdag som skulle räknat ett kvarts sekel i somras), men ändå, kändes det lite snopet att dagen bara gick mig förbi. Samtidigt väldigt sunt att den gjorde just det! 
 
Som ett litet skratt från ovan kom då denna lilla ruta i SvD idag... 
 
 
Den fick ju mig att känna mig 100 år gammal! Är det möjligt att jag har levt och lagat mat utan att kunna köpa hem Barillas färdiga pastasås? Tydligen.
 

Pianospel

 
När jag flyttade hit till mitt lilla hus, lät mina föräldrar mig överta deras piano som jag klinkat på som barn, lyssnat på Far och storebror spela på, lärt mig själv spela. Lustigt nog, lärde jag mig spela av samma lärare som min far och flera av hans syskon haft - Anna-Stina.
 
För inte så längesen, tog jag fram några av mina gamla noter och överraskades av hur mycket händerna mindes. Nu har jag provat igenom flera stycken i den här första pärmen, och de kommer tillbaka till mig.
 
Jag fylls av stor ömhet när jag ser Anna-Stinas anteckningar. Funderar som så många gånger förr över om de som är borta kanske finns här litegrann i alla fall? Jag hör hennes röst i alla fall. "Fingersättningen, Karin!" 
 
 
Och själva pianot, denna möbel som jag fingrat på så många gånger att jag kan varenda detalj.
 
 
"Räven":
 
 
Och den jag tränat på idag? 
 
 
 Inte för att det precis låter så... men ändå!
 

Bildningsbaren

 
I veckan som gick blev jag medlockad (inte så svårt) till att lyssna på ett föredrag om godhet, där Stefan Einhorn var dragplåster. Men både filosofen Johan Brännmark och kommunalrådet Carina Nilsson bjöd på många insikter.
 
Det var ett väldigt bra evenemang och jag har tänkt på det mycket sen dess. Det går såklart inte att summera allt bra som blev sagt, men Stefan Einhorns ord ringer i mina öron, om ett av alla felaktiga ordspråk, nämligen "Det är tanken som räknas". Där är vi helt överens. Vill man göra gott, får man ta mig tusan agera också.
 
 
 
 
 
 

Måndagsångest

Nej, det är inte en känsla som drabbar mig ofta, måndagsångesten. Jag går nästan alltid glatt till jobbet.
 
Just idag var egentligen inte en höjdarmåndag, även om jag faktiskt hade sett fram emot vardag, var jag ändå olustig och lite sliten efter för få sovtimmar.
 
Men arbetsdagen har gått i den stora glädjens tecken, så många har önskat mig välkommen tillbaka, frågat hur jag mår, kramat mig. Vad det värmer! Chefen utmärkte sig genom att komma med en lyxig present! 
 
 
 
Något som skulle passa för "a yoga girl", tyckte hon. Gulligt!
 
Hemma väntade några av de vackraste tulpanerna jag sett, vita papegoj.
 
 
Och så hade ett efterlängtat brev kommit.
 
 
Det var nästan så att jag öppnade en flaska bubbel. Men nån måtta får det väl ändå vara. Så jävla kul är det ändå inte med en dimmig måndag i januari.
 

Carlanderska

 
Jag fick min operation bokad via jobbets sjukförsäkring i Skandia. Tursamt nog tackade jag Ja till den snabba tiden på Carlanderska trots att det var i Göteborg. Vilket underbart ställe! Önskar att jag aldrig behövde få vård någon annanstans! 
 
Det vore lite sorgligt att säga att jag trivs i sjukhusmiljö, men lite sant är det. Jag känner mig hemma och tillfreds bland trygga kvinnor i nystukna sjukhuskläder, även som här på Carlanderska i signaturfärgen lila. Jag gillar deras lugnande småprat och svala händer. Jag har själv jobbat en del på sjukhus och också varit med Far som barn, när han var "barnvakt" - då var man antingen på sjukhuset eller på tennisbanan.
 
Med åren har det blivit stressigare och stressigare på MAS, som är mitt närmaste sjukhus och Fars arbetsplats i många år, och min ett par somrar. Självklart har en del inte så roliga stunder utspelats där, med sjuka barn och även på sjukbesök hos några riktigt sjuka väldigt kära. Men det handlar också om hur hela arbetsmiljön förändrats och tempot drivits upp.
 
Kontrasten till Carlanderska blev då detso större... Lugnet rådde, kanske delvis beroende på att det inte var särskilt hög beläggning just nu, men hela upplevelsen, så behaglig. De hade tagit vara på gamla miljöer och varje nyinköpt pryl, var införskaffad med omsorg. Gamla små kannor i antingen "silver" eller med sjukhustes monogram användes till söta brickor som maten serveradrs på, snyggt upplagt var det också, allt andades omsorg i detaljer. Jag åt nu ingen mat under min korta vistelse utan inskränkte mig till säkra kort som fralla och te, och frukost.
 
Enda lilla minuset får sägas att det inte var helt lätt att finna bilvägen upp till sjukhuset! Man såg huset tydlgt men hur skulle man komma upp? Själv tog jag branta trappor (innan operationen) uppför en klippvägg (nästan iaf). Den vänliga själ som hämtade mig efteråt i min egen bil, fick irra desto mer. Men slutet gott, allting gott. Skönast av allt - hemma i eget bo nu.
 
Mitt rum, spegeldörrar, stuckatur, högt i tak
 
Mitt fönster som jag vilade blicken på, djup fönsternisch, spröjsade fönster, tjocka oljefyllda element
 
Kvällsfika
 
Detalj på toadörr
 
Utsikt i natten, Liseberg!
 
Frukost dagen efter operation
 
Sniffar fortfarande på syrgas efter operationen, blev snart mycket trött på slangar överallt!

Avresedag

Jag tar nu lite paus från listan över saker jag helst vill beta av varje dag - återkommer till den om ett tag.
 
Den här tiden på året var det under 4 härliga år, dags att packa väskorna och åka med varenda kollega från hela världen till summit i Karibien. Det är nu slut och vi är många som känner ett hugg i hjärttrakten när t ex Facebook påminner om vad vi gjorde Den här dagen för x antal år sen... Men säg den lycka som varar för evigt.
 
Idag ska jag istället styra kosan mot Göteborg, för ett kirurgiskt ingrepp. Jag har funderat mycket över det här, skillnaden mellan vilka slags åkommor man har och vad man berättar om. Jag ska vara borta från jobbet några veckor, och måste såklart berätta för hela min avdelning och alla andra kontaktpunkter att jag ska vara borta. 
 
En kollega fick sitt knä opererat för nåt år sen, han berättade ingående för alla om knäet, symptomen, operationen och rehabiliteringen och vi frågade alla om allt vi ville veta.  Inga problem där.
 
Men jag då, jag ska nu operera bort min livmoder, pga ett flertal myom (godartade tumörer) som bl a orsakar blödningar, något jag haft problem med i många år. Alla omkring mig vet att jag har en livmoder - jag har för tusan väntat och fött 3 barn - ändå är det nu omgivet av mycket mer generat hysch-hysch och dämpade röster än med min kollegas knä. Är det för att det är ett kvinnligt organ, eller för att jag har kvinnliga besvär som det är lite genant?
 
Jag har i alla fall berättat om exakt vad jag ska vara med om, mest för att det blir så konstigt om man lite hemlighetsfullt tillkännager att man ska vara sjukskriven några veckor - folk kommer kanske tro att jag är utbränd eller har något livshotande. Bättre att säga som det är. 
 
För egen del är det med blandade känslor. Självklart är jag glad att bli av med mina besvär, men det är ju aldrig roligt att lägga sig under kniven, förlåt, roboten. Jag har bara fått narkos en gång, när jag tog bort blindtarmen i tonåren, och det var inget vidare. Och så har jag följt med Katarina in i narkosen ett par gånger, inte heller så muntert. Sen har ju livmodern stor symbolisk betydelse, bara hör på ordet, LIVMODER. Så vackert. Och den har ju skänkt mig 3 fina barn, denna livmoder som strechats från storleken av en knuten näve till att fylla hela buken från blygdbenet till bröstkorgen. Den har skyddat det lilla lilla embryot redan innan jag visste att det fanns där, och sedan och stått emot sparkar och snurrar från en alldeles färdig unge på tre och ett halvt kilo (nåja, Malin var ju aldrig så stor). 
 
Roboten ja! Här kan du läsa mer om den och t o m se på film. Att jag hamnar här, snabbt och lätt, är för att jag sökte hjälp via jobbets sjukvårdsförsäkring. Förnämligt att allt inkl resor och mediciner ersätts efter en självrisk på 600 kr.
 
Hemma har jag förberett mig genom att städa ordetligt, och bunkra upp med lättlagad och god mat i kyl och frys. Vem vet hur jag kommer att må och jag är ju van vid att få maten serverad i personalmatsalen. Detta blir min längsta sjukskrivning någonsin, men jag har bullat upp som att jag förberedde mig för ett krig. Kika in i kylen, finns också saker jag inte vanligtvis har hemma:
 
 
 
Och så har jag ett litet välkommen hem-bord, inom räckhåll från soffhörnet. Kände jag mig inte älskad förr, så... OK, några saker har jag köpt själv men jag sa inte att jag inte älskar mig själv :-)
 
 
Och allt det här bunkrandet är egentligen onödigt. Vid min sida finns ju numera en sällsynt tjänstvillig man som inget hellre vill än att pyssla om mig. Så härlligt det är! Visst har jag en massa barn och kompisar som jag hade kunnat be om hjälp, men att ha någon som insisterar på att få göra det och rentav verkar gilla den uppgiften, är ändå något annat. Samme raring ska också köra upp och hämta mig i Göteborg på lördag, då jag hoppas bli utskriven till lunch.
 
Såja, dags att slutföra lilla packningen och sen den gräsliga duschen med stark bakteriedödande tvål, dusch 1/3 i samma stil utan chans att smörja in sig efteråt. 
 

Mitt 2016

 
Dags för årets tillbakablick! Att överblicka ett helt år på "några" meningar och "en handfull" bilder är alltid lika utmanande och omvälvande.
 
Lite som en spoiler, kan jag nämna att medan jag sitter i soffan och skriver på det här, står det en livs levande man i mitt kök, som handlat matvaror på väg hit, och nu ska tillreda en måltid under stort hemlighetsmakeri. Vem kunde ha trott det? Inte jag, och ännu mindre han själv, skulle jag tro.
 
2016 ja, det har varit väldigt spännande, med i vanlig ordning fler resor än jag hade kunnat tro, flera glädjeämnen och en och annan besvikelse. Bloggen har jag skött urdåligt, det är faktiskt min föresats för 2017, att åtminstone blogga en gång i månaden.
 
Första resan för året gick till Mexico, inte med jobbet som jag blivit bortskämd med, utan med familjen, för att fira Fars 80-årsdag. Far själv fick bli hemma, pga ett avslitet ledband, och därmed också mor.
 
 
Men det var en fantastisk ynnest att få tillbringa en hel februarivecka med alla döttrarna och två av bröderna och dessutom lilla brorsbarnet på lyxhotell i karibisk temperatur. Så fint vi hade det ihop! 
 
Tidigt under våren hade jag kommit igång med löpningen och roligaste Teresa på jobbet hade lockat mig att ställa upp i Sankt Hans Extreme, så vi backtränade för fullt. Denna backträning fick jag snart betala dyrt för, FFF som jag är, enligt min rare far. (Female, Fat, Forty). 
 
 
 
Men det var väldigt roligt så länge det varade! En kortisonspruta och lite sjukgymnastik senare, och mängder av haltande, fungerar nu knäet någorlunda, men vete tusan om jag nånsin ger mig på backar igen. Jag skulle vara lycklig över bara 5 km och en hederlig runner's high. Utan att anstränga mig det minsta, klämde jag ner mig en del i vikt och kände mig fräsch och fin.
 
Kärleken, jag hade i det närmaste gett upp, nog för att jag roade mig med ett par glada gossar. Men riktig kärlek kändes långt borta. Men när jag var nära att lägga ner hela projektet dök en riktig raring upp, och allt som varit på lek blev plötsligt blodigt allvar. Ja, det är samma raring som donar i mitt kök i detta nu! Bilden är tagen på platsen för vårt första möte, Sibbarp, fast den gången tittade vi inte ner på marken utan i den andres ögon och på stjärnhimlen...
 
 
Bara en vecka efter att jag fått vittring på den här fina mannen, skulle jag iväg på en verkligt annorlunda resa, med WeSeeHope (jobbets CSR-partner) till Uganda. Den resan går inte att sammanfatta här, jag kan bara säga att 8 månader senare, tänker jag fortfarande på den, nästan varje dag, med tacksamhet och glädje. Videon visar mest film från vägarna genom ett överraskande vackert land. Syftet med resan var att besöka projekt till stöd för föräldralösa barn.
 
 
 
Försommaren gick annars ganska mycket åt till att förbereda inför vår stora familjefest, Katarinas student. Peter och jag samarbetade fint och allt blev lyckat. Katarina strålade, och mitt hjärta svällde i bröstet. Tänk vad magiska de här ögonblicken är! Underbart också att få hem Julia från Skottland ett par veckor.
 
 
 
I juni cyklade jag Ringsjön runt med två kära vänner.
 
 
Strax efter studenten åkte jag och alla barnen till Skiathos i Grekland för en veckas avkoppling. Det var härligt! Malin passade även på att fylla 12 år.
 
 
 
Under sommaren besökte jag också ett stort antal skånska badplatser tillsammans med min käraste. Han, som inte är galen i att bada i samma utsträckning som jag, visade stort tålamod och låg snällt på filt och höll sällskap om och om igen. Å andra sidan visade jag stort tålamod med att uteslutande åka runt i Skåne med Jojo Sommar.
 
 
Mot slutet av sommaren blev det faktiskt Skiathos en gång till, denna gång med kompisar på yogacamp.
 
 
 
Mina två hemmasemesterveckor bestod mest av skruttigt väder, men som tröst kom en ljuvlig indiansommar med kvällsdopp nästan hela september!
 
 
Traditionell Falsterboweekend förnyades med Madamilen. Maten var finfin men sällskapet - oslagbart!
 
 
Katarina flyttade till Stockholm, jag följde med henne upp och tomrummet när jag kom hem igen blev större än jag kunde ana. Sen blev det Stockholm en gång till med pojkvänner och ytterligare en gång i december med anledning av Kents avskedsturné.
 
 
 
Å andra sidan flyttade Julia hem till Sverige, i sällskap med Dora och Lizzie (katterna). Det är riktigt härligt efter flera år i förskingringen!
 
 
I oktober upprepades en annan tradition, Rosa hoppet. Vi kom t o m i tidningen.
 
Summa summarum 2016: så mycket kärlek som kommit i min väg i år! Det är barnen, först och främst och för alltid, men också bröder, föräldrar och väninnor, några nämnda här i reportaget, andra som funnits där i vått och torrt, i skratt och tårar, så värdefullt. Och så den där närmast tonårsaktiga kärleken till en viss 42-åring. Förvånar fortfarande mest varenda dag. Välkommen, 2017, fortsätt gärna i samma stil!

Rosa oktober

Jag älskar oktober och alla fina insatser för att uppmärksamma rosa bandet/kampen mot bröstcancer; allt från träningskläder och ägg till verktyg och smink.
 
En egen favorit är Rosa Hoppet - jag har cyklat alla tre gångerna och det är en sann fröjd att se alla rosaklädda ekipage. Alla gångerna har det mest varit folk från jobbet i mitt lag - det brukar vara de allra bästa som hänger med! Arrangemanget är inte det proffsigaste med det hjärtligaste.
 
 
Det är härliga Emma Ingolf  som ställer upp och fotar.
 
 
I år var vi även i tidningen! Kära kollegorna Maria och Teresa.
 
Och så har jag köpt en förstoring som är både rosa och utauktionerad på Tradera till förmån för cancerfonden. Gissa om jag är nöjd.
 
 
Det är Fredrik Mörk som har fotat och auktionerat ut. Sitter ovanför min soffa nu, det inramade fotot, alltså, inte Fredrik.
 
Kärleken till rosa oktober överträffas endast av den för Movember. Jag får skriva mer om det sen - men det är en fröjd att vara på jobbet och iakkta mustaschernas framväxt på kollegorna.
 
 
 

Oktobertankar

Det var bra längesen jag var här och massor har hänt på ett halvår, såklart. Men summeringen får vänta tills årskrönikan. Nu är det här och nu som gäller.
 
Sommaren kom först i andra halvan av september. Men jag njöt då också; det här är rentav en oktoberbild.
 
Den senaste tiden, kanske en månad eller så, har jag umgåtts med mycket allvarliga tankar. Funderar väldigt ofta över meningen med livet, särskilt mitt eget liv då, om jag gör någon nytta eller bara är en meningslös existens. Det kan låta sorgligt och som att jag är deprimerad, men så är det inte, tvärtom. Jag bara intresserar mig oändligt mycket mindre för onödiga saker och tänker ofta på att det inte finns någon garanti för morgondagen, då vill jag banne mig göra det bästa jag kan av idag.
 
 
Då följer att jag ägnar mig lite mindre åt vissa människor, mer åt andra, och de som är här hos mig får vara beredda på allvaret. Jag vill inte längre vara taktisk och invänta rätt läge för att säga vad jag tycker och känner. Är det något som skaver, får det läggas på bordet, är det någon jag älskar så får hen höra det. Finns det något viktigt/roligt/berikande som kan köpas för pengar, tvekar jag inte en sekund. (Tänk en långhelg i Shanghai, med en god vän, t ex. Det händer om ett tag). Farligast just nu verkar det vara att leva ytligt, sopa saker under mattan, spela teater. Både för mig och för dem i min närhet.
 
För att spä på de allvarliga tankarna ytterligare, har jag skaffat en "dagbok" på Designtorget.
 
 
Där ställs jag inför daglig (nä, OK, så flitig är jag inte att det blir varje dag) eftertanke. Det finns olika teman, men återkommande är Saker jag är tacksam för och Dagens goda gärning. Få saker gör mig så besviken på mig själv som när jag inte har något att skriva där.
 
 
Vart åttonde blad innehåller ett citat som ofta tål att tänkas lite extra på.
 
 
Det är naturligtvis frestande att leva varje dag som att det vore den sista, strunta i alla plikter och låta dammråttorna frodas. Men emellanåt hinner vardagen ifatt mig och då kan jag både sköta jobb och hem på ett sätt som får mig att verka närapå normal.
 
Det finns ändå aktiviteter som aldrig tappar sin mening. Tack och lov för det.
 
Nycyklad, nybadad, lycklig.

Kulturmars: Amanda Bergman

 
 
 
Inte för att editorn här i iPaden samarbetar men du vet nog hur man googlar efter Amanda Bergman och Falcons. 
 
http://youtu.be/KOeOg_cRidQ
 
Klipp
 
När kusin Mimmi skulle komma över helgen, ville jag hitta på något lite extra mer än att bara pimpla vin. Jag hade ett par olika alternativ, men Mimmi högg genast på Amanda Bergman på Babel.
 
Ofta när jag konsumerar kultur, sänker jag medelåldern. Så var det inte den här gången även om Mimmi triumferande märkte att det fanns nån gubbe som faktiskt verkade äldre än oss två.
 
Eftersom ingen av oss sett Amanda spela förut, trodde vi först att hon var förbandet. Jättekonstigt. Men det visade sig sedan vara Badlands. Sen kom Amanda, en tjej i turkos overall och 3 x Petter och då klarnade allt. Hon har en fantastisk röst och jag har svårt att smälta att hon bara är 28 år. Hon var för övrigt klädd som direkt från 70-talet på ett ballt sätt.
 
Nåja, nästa gång är vi lite mer världsvana! Kvällen inleddes för övrigt på bästa sätt! Först rosé på vinterassen, sen drinkar och lite mat på Belle.

Kulturmars: Åttonde mars allstars

 
Det har slumpat sig så att min mars blir full av kultur. Kanske inte finkultur precis, särskilt inte det första kulturella tillfället - fira internationella kvinnodagen på Blå Båten. Det var verkligen högt och lågt, mest lågt och under bältet, men jag skrattade mer än jag gjort på länge. 
 
 
 
Jag var i mycket gott sällskap och vi hade samarbetat kring picnicken. Det är för övrigt ett mycket fint koncept, Blå Båtens Bröd och skådespel. Man tar med sig vad man vill äta och dricka och köper biljett för 100 kr. Man får många timmars underhållning för den slanten. http://blabaten.com/wp/program/
 
Här, lite smakprov på allsången...
 
 
Stay tuned för fler kulturella reportage under mars!
 

New in

 
 
Så kan det heta när tonåringarna beskriver sina nyinköp. För mig, igår, jodå, lite nytt men också något riktigt gammalt.
 
Jag har köpt en ny kavaj, i mjukistyg, men den ser ändå ganska dressy ut, tack vare att det är stretchigt så sitter den snyggt och lite kroppsnära. Premiär igår, ville inte känna mig för uppklädd så tog svarta jeans och nitbälte (!) till. Men under då? Provade diverse toppar men mycket är lite för fladdrigt. Kom på att jag i lådan "för litet" i källaren hade ett riktigt felköp, en ganska dyr T-shirt från Hard Rock Cafe i San Francisco som alltid varit alldeles för trång. Rafsade upp tröjan, och jag tror att det blev perfekt. Den var tight men stretching, dessutom lång och stannade snällt nere i byxorna hela dagen. 8 år i förvar är väl ingenting? Tar nog 10 kilo till (dvs kommer inte att hända) innan jag har den utan kavaj!
 
Kompletterade med mina nya ormboots.
 
 
Har förresten bestämt mig för att hålla halvpersonliga egoinlägg som det här till bloggen, försöka vara lite mer sparsam på fb, och så sparar jag det mest privata till den riktiga dagboken. Som jag faktiskt skrivit i varje dag på det nya året.
 
 
Den är ju bara så vacker att man inte kan låta bli att öppna den!
 
 
 

Mitt 2015

Dags för en tillbakablick! För att komma i form inför uppgiften, kollade jag in fjolårets nyårsinlägg. Det var som jag trodde, jag fick kämpa mycket mer under det året än under detta senaste. Jag har funderat över de där åren en del - 2013 som var ett sorgligt och ångestfyllt år, 2014 som var nystart men krävande, och 2015, då jag faktiskt lärt känna en ny version av mig själv, precis som i Brand new me med Alicia Keyes från låtlistan Nystart i Spotify, (vilken bra lista för mig!).
 
 
Vad är då allt detta nya som hände 2015, undrar du kanske? Jag kan tänka på åtminstone tre helt revolutionerande företeelser - löpningen, dejtingen och, skratta inte nu, facebook. Sen har det hänt saker på jobbet, bland vänner, och att jag uppäckt Spotify, som också påverkat mig. Och sen det där med flyktingarna som kom till Malmö, det blir nog ett bestående minne från 2015. Vad lite jag gjorde, men vet inte hur jag skulle få ihop livet. 
 
Löpningen
 
 
Efter att vi fick Fitbits på sista summiten med jobbet, började vi stegtävla och jag kom med i ett jättebra lag med 6 väldigt olika kvinnor. Vår team captain har drivit på oss både i att samla steg men också med att göra saker tillsammans och lära känna varann. En av de andra i laget är löpfräslt och vill också frälsa andra. Hon övertalade mig till att satsa på att springa Vårruset och gav mig ett träningsprogram som började med intervaller springa en minut, gå en minut. Så banalt var det. Jag började med att gå 10 000 steg om dagen i februari, och tog första löppasset 1 mars, sen sprang jag försiktigt mig upp varannan dag fram tll Vårruset i maj. Och INGEN är mer förvånad än jag att jag fortfarande kan och vill springa 5 km utan stopp. Jag har upplevt Runner's high, känt blodsmak, jag har gråtit av glädje, vistats i naturen, jag har kämpat i regn och motvind ibland, och jag önskar av hela mitt hjärta att det här aldrig tar slut. På köpet gick jag ner 10/12 kg med allt vad det innebär av lättare steg och självkänsla, och att jag nästan varje vecka får en komplimang för att jag ser fräsch ut (kanske inte bara har att göra med vikten, nu blev det en övergång till nästa ämne...)
 
Dejtingen
 
 
Jag började med nätdejting prick ett år efter att jag flyttat in i huset, dvs i december i fjol. Till att börja med letade jag seriöst över en partner att inleda en riktig relation med. Det gick sådär. Under året har jag alltmer gått mot att träffa någon att fördriva tid med på ett kärleksfullt sätt. Jag hoppas fortfarande på kärlek och förståelse men klagar inte över kär lek och spännande möten. Jag har provat på några stycken och det är inte sämre än att jag fortfarande har kontakt med de bästa, vi mejlar och snackas vid nån gång. Jag har lärt mig nya tricks och mycket om mig själv och min sexualitet, det är kul att 46 inte är för gammalt för att lära nytt. Och visst finns det en raring som jag inte kunnat släppa taget om, vi träffas när man minst anar det och då är allt fantastiskt. Mellan mötena kan det vara väldigt tyst. För tillfället, och det kan ändras snabbt, är jag inte aktiv på några sajter, "my plate is full". Får jag önska något för 2016 är det kärlek på riktigt men vete tusan om det är på dejtingsajter man får träff på den. Ibland kunde jag bli ganska matt, om än smickrad...
 
 
 
Facebook
 
Efter att ha varit sist av alla att gå med, har jag nu verkligen omfamnat den världen. Det har varit riktigt roligt, men jag vidhåller att det var roligare att träffa dem man träffar sällan, när man inte redan visste allt om deras äventyr redan. Sen har jag återknutit med en del gamla vänner, och det är ju också kul, såklart. Dock tar det mycket tid och den här bloggen har verkligen blivit lidande. För 2016 önskar jag att vistas minder på Facebook, vi får väl se hur det går!
 
Resorna
 
Även 2015 blev ett reseår, faktiskt verkar alla mina år bli det nuförtiden, och det gillar jag! Som jag skriver på dejtingsajterna - "Jag gillar resor, korta, långa och inre". Lite pretentiöst, jag vet. Här de långa och korta i sammandrag:
 
 
I januari, sista (fast det visste vi inte då) summiten med jobbet, till Cancun och sedan stannade några av oss kvar några dagar på Isla de Mujeres. Underbart!
 
 
I april åkte jag till Vicenza för jobbets räkning men fick en del egentid och gladde mig åt att kunna ta mig fram på min haltande italienska. Vill gärna tillbaka till denna vackra gamla stad!
 
 
Och nu tror du att jag är kvar i Italien! Fel! Det är på Österlen - årliga bokklubbshelgen som även innebär sightseeing, shopping, drinkar, bastu och härligt umgänge. Jag fick årets första nakenbad i havet, utan bastu, i april..
 
 
Kata fyllde 18 i maj, och min present till henne var en resa till Paris veckan efter. Det var jättemysigt att bara vara vi två. Men det var kallt och inte så vårigt som jag hade hoppats.
 
 
 
Sista helgen i maj, lagom till Mors dag, åkte några kusiner och jag med våra mödrar till Ven för att cykla och umgås. Spännande på många sätt!
 
 
I juni åkte jag med Malin, Kata och min mor till Västkusten. Många klagade över vädret men inte vi! Mest var det fint! Vi träffade många släktingar under knappt en vecka och hade det mysigt tillsammans.
 
 
Första veckan i september åkte jag till Skiathos på yogacamp. Vilken upplevelse (sedär, nu kom minsann en av de inre resorna med ändå). Jättehärligt umgänge och fantastiskt mycket yoga. Och bad och sol och mat och dryck och båttur och stadsrundtur. Vete tusan om det inte blir Skiathos 2016 igen, kanske inte bara en gång dessutom!
 
 
I november hälsade jag på Julia och James och Dora och Lizze i Glasgow. Superhärligt att vara med Julia på hennes hemmaplan!
 
 
Summa summarum
 
 
Det har blivit många turer runt Kalkbrottet!
 
 
Många skratt med steglaget!
 
 
Många kallbad, ensam eller med olika sällskap.
 
 
Mycket strand!
 
 
Och det som inte låter sig ändras när allt är uppe för förändring. Den stora kärleken till de finaste.
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0