Ensamhet

 
 
Trots att jag har flera av mina allra käraste inom räckhåll, känner jag mig stundtals oändligt ensam i den sorg som nu drabbat mig. Det känns inte som att det går att dela och på så vis få avlastning av någon. Kanske är det bara att vänta ut som gäller och att acceptera att sorgen följer med förmodligen resten av livet. Kanske kan den mattas av lite också - jag hoppas det.
 
Mycket den sista tiden tillsammans med min mor var väldigt fint och att tänka på det, lindrar smärtan lite. Jag försöker också ta till mig av hur jag beundrade min mors inställning till sin diagnos, hur hon genast valde tacksamhet och ödmjukhet inför allt livet gett henne istället för besvikelse och ångest.
 
Lite mer oväntat är den ilska som bubblar upp i mig, jag är ibland (och säkert orättvist) arg på dem som säger att jag ska höra av mig om de kan göra något. Visst känner jag igen mig i det att möta någon i sorg, man vill erbjuda sig att göra något, vad som helst som kan lindra. Och man är rädd för att göra fel. Men nu vet jag bättre nästa gång någon i min närhet drabbas av sorg - den sörjande vet inte själv vad som kan hjälpa, man får nog använda sin fantasi där och agera istället för att vänta på svar. Jag är även arg t ex på solen som väl kunde lyst lite mer tidigare, så att min mor fick glädje av den och på kylan som gör det otäckt att ta sig ut. Jag märker att jag biter ihop och gnisslar tänder, för de är ömma.
 
De vackra blommor som både jag och min Far fått och ett stort antal brev, där många beskriver vad de tyckte särskilt om med min Mor, värmer. 
 
Jag blir oväntat glad över överraskande små handlingar - som en vårig bukett plockad en morgon då det var -7 grader, och levererad med en kram till min kontorsplats. Självklart började jag genast gråta, hoppas att det inte skrämde givaren från framtida liknande gärningar. Hon har ganska nyligen själv varit med om sorg så hon kanske minns hur det lilla kan betyda väldigt mycket.
 
 
Första dagen jag kom till jobbet efter dödsfallet, väntade det här. T o m jag var tvungen att le. Choklad, en lott och ett gulligt kort!
 
Men det blev inte till att sluta jobbet och leva på miljonerna...
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0