Yogaresa - Österrike

 
Det är nu tredje året i rad som jag åker på yogaresa i månadsskiftet aug/sept, men i år till en ny destination - Zell am See istället för Skiathos. Det var väldigt vackert och välordnat, nästan som scener ur Playmobilkatalogen. De flesta bilderna togs på den enda soliga dagen, då vi åkte upp på Schmittenhöhe (?) med utsikt över glaciären Kaprunn. Vi vandrade några timmar och hade även yoga på en alptopp.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
När vi åt vår medhavda matsäck, drog det ihop sig till regn, som sedan fortsatte resten av vistelsen. Non stop.
 
 
Så då blev det yoga inomhus. Yogan höll hög klass, ingen chans att slacka!
 
 
Hotellet var väldigt österrikiskt och mycket pyntat med trä och hjärtan och djurhuvuden om vartannat.
 
 
Det fanns pool och bastuavdelning med många sorters bastu. Även en nakenavdelning som endast jag var sugen på.
 
 
Det var bra och massor av mat. Och lite speciella teman - något för alla.
 
 
En av regndagarna cyklade jag och Pernilla runt sjön under vår lediga tid, på gratis men dåliga cyklar. Vi kunde inte låta bli att bada heller!
 
 
 
Vi tröstade oss sedan med yatzy, öppen brasa och irish coffee, tillsammans med Gunilla och Victoria som valde att promera istället för att cyklar i regnet. 
 
 
Yogaresorna fungerar  som ett slags årsbokslut för mig - vad hände under året som gick? - Vad önskar jag av året som kommer? Det blir alltså även en inre resa, tack vare meditation och tystnad. Inte bara mjuka glada känslor kommer upp, utan även det som jag nogsamt tryckt undan och packat ner. Så det var en del regn i hjärtat också, och jag tuggar fortfarande mig igenom en del som behöver bearbetas. Men det är ju ett jobb som ska göra, bättre förr än sen, egentligen.
 
Victorias bild över dagliga regninga promenader till yogastudion

30 år sedan

I morse slog det mig att jag missat en märkesdag som jag och Peter uppmärksammat många många gånger; nästan bättre än bröllopsdag och förlovningsdag - dagen då vi träffades - 11 september (som på senare år fått en helt annan mer olycksbådande klang efter Nine Eleven) - det var hösten 1987 som vi träffades och blev ihop på studs. Nu kan man ju inte hålla på och högtidlighålla något som inte längre finns (precis som vår bröllopsdag som skulle räknat ett kvarts sekel i somras), men ändå, kändes det lite snopet att dagen bara gick mig förbi. Samtidigt väldigt sunt att den gjorde just det! 
 
Som ett litet skratt från ovan kom då denna lilla ruta i SvD idag... 
 
 
Den fick ju mig att känna mig 100 år gammal! Är det möjligt att jag har levt och lagat mat utan att kunna köpa hem Barillas färdiga pastasås? Tydligen.
 

RSS 2.0