Young at heart...

Då och då får man ju höra det där, att ålder bara är en siffra. För mig är det emellanåt svårt att ta in att jag är 48, och ofta när jag möter nya människor, tänker jag att de är ungefär i min ålder, ge och ta ett par år, om vi bara finner varann.
 
I veckan var jag på en kurs på kvällen där man fick anledning att snicksnacka med dem som satt intill, och som en del av utbildningen skulle vi prata lite om hur det var att vara 14 år. Det blev naturligt att fråga varann vilka skolor man gått på etc. Killen bredvid mig, i kostym och skjorta direkt från jobbet, var en trevlig prick, verkade trygg och proffsig. Visst var han några år yngre, det kunde jag inse.
 
Han frågade mig vilken skola jag gått på, och jag sa Linné, han sken upp, för han hade kompisar som också gått där, vilka år var det? Jag är inte så bra på årtal så jag sa, hm, vet inte, men jag är född 69 och har gått i klass med 68:or... Han såg lite förbryllad ut och jag kläckte ur mig "men du är nog lite yngre än så". Han svarade inte riktigt men mumlade något om 82, precis innan kursledaren satte igång igen.
 
Medan kursledaren visade lite bilder på ppt, funderade jag lite över årtalen. Jag var ju senior of 86 i USA, så jag bör ha slutat högstadiet ett par år innan... men då gick jag ju på Linné 1982. Sneglade på killen bredvid mig. Men några år yngre än mig borde han väl ändå vara, såg en bebis som bakgrundsbild på hans mobil också... 
 
Kunde inte låta bli att skratta till när jag insåg vad han menat med 82. Det var hans födelseår. Tjena.

Fördomsfull - jag?

Följande utspelade sig igår:
 
Jag och Malin skulle simma på Hylliebadet, och när jag närmade mig parkeringen såg jag på håll ett 10-tal nybadade mellanösternkillar i åldrarna 20-35, kunde känna testosteronet i luften även på mitt avstånd.
 
Ungefär samtidigt som jag parkerade bilen, närmade de sig parkeringen. Utan att reflektera över det, övervägde jag att stanna i bilen tills de gett sig av - ett beteende som jag lärt mig under många år som tjej och kvinna - att undvika vissa situationer. Samtidigt ville jag in till badet så snabbt som möjligt. Jag tog ett djupt andetag och steg ur bilen. Blev ogenerat mönstrad uppifrån och ner. Betämde mig för att inte gå runt hopen av killar utan rakt mot P-automaten även om jag fick gå igenom den. Malin satt kvar i bilen och pillade med sin mobil.
 
En av killarna sökte kontakt med mig - jag tittade snett ner som jag också lärt mig - inte le "inbjudande" - inte blänga "bitchigt". Han ställde sig i vägen och sa på rosengårdssvenska: "Du ska inte köpa biljett!" Jag sträckte på mig och såg honom i ögonen ändå. "Jo, det ska jag." utan darr på rösten. "Nej, men, jag menar, jag har mer än 2 timmar kvar på min biljett - du kan ta den."
 
Tur att det var mörkt ute så han inte såg skammens rosor på mina kinder. Men jag hade vett att tacka så mycket och le mitt snällaste leende. Tänkte på det där nästan hela simturen, och flera gånger idag. 

RSS 2.0