Pay it forward

Ur filmen Pay it forward
 
Ibland tänker jag på det där om vad goda gärningar är och hur man ska förhålla sig til dem. Ofta är det ju så att den som är god mot mig, har jag inte chans att kompensera, men istället kan jag vara juste mot någon annan, lite som i den gamla men goda filmen Pay it forward.
 
Ett tag hade jag en "dagbok" med lite annorlunda upplägg, man skulle fylla i lite saker om varje dag, t ex något man är tacksam över och dagens goda gärningar. Påfallande ofta var det svårt att komma på något bra som jag hade gjort för någon annan.
 
Men idag då, idag har varit en dag av både utförda och mottagna goda gärningar!
 
Tema regnrusk
 
Själv började jag dagen i hällregn, just när jag klev in i bilen fick jag syn på en kvinna med rullväska och klackar, insvept i en sjal som skydd mot regnet. På håll trodde jag att det var min granne som jag känner litegrann, och att jag kunde skjutsa henne, men när hon kom närmare, såg jag att det inte var hon. När jag just skulle rulla förbi kvinnan, tänkte jag, "Hon kanske vill ha skjuts ändå?" Jag vevade ner rutan och frågade. Och det ville hon, vi fick några trevliga minuter tillsammans på väg till busshållsplatsen. Minimal insats för mig, mycket värt för henne!
 
Egentligen var jag på väg till däckfirman för att lägga på vinterdäcken. Lite pinsamt, tyckte jag, att jag skulle upphöra som kund hos dem, för att flytta in däcken till deras närmaste granne, min bilverkstad som nu också börjat med däckförvaring. Jag har förstått att det är lite spänt mellan grannarna. Jag förväntade mig sura miner eller att bli uppskörtad. Men med ett glatt leende packade däckmannen däcken på en kärra och körde över till sin konkurrent. Så skönt att själv slippa hantera de tunga och smutsiga däcken i regnet!
 
Tema insamlingar för välgörhenhet
 
På jobbet pågår kampanjen Movember och äntligen blev jag klar med min donation om ett par hundra kronor. Förra året var jag med och drev vår insats och fraktade bl a en barberare och hans urtunga stol för att han skulle raka alla som så önskade den 1 november. I år har jag legat lågt med arrangemanget, men självklart skänker jag en slant till ett viktigt syfte.
 
Bara en liten stund senare fick jag ett samtal från företaget som utför massage på jobbet hos oss. Jag hade frågat om de kanske ville skänka ett par massagebehandlingar till förmån för WeSeeHope när vi ska ha ett välgörenhetsevent på jobbet om ett par veckor. Det ville de! Inte mindre än 10 behandligar skänktes till oss! Vi räknar med att lotteriet ska ge 4000 kr som sedan dubblas av vår arbetsgivare. Det räcker till 40 getter i Uganda, t ex!
 
Tema saffran
 
Det var onsdagsfika på jobbet (kaffe+hembakat för 20 kr) och min vanliga fikakompis satt i möte och hann inte gå ner och smaka på en saffranskaka som såg mycket intressant ut. Jag köpte en till henne och ställde på hennes skrivbord.
 
På tal om saffran har jag snart ett större lussekattsbak på gång (till samma event som massagerna ska lottas ut). Jag hade sett att det var riktigt bra pris på den dyra varan på ett ställe som jag verkligen blir matt av, Ö&B på Mobilia. Jag hann bara andas detta, så åkte en raring till partner genast dit och provianterade åt mig!
 
Så nog har det varit återbäring direkt på många fronter idag! Lyckliga mig som får både ge och ta emot!

I kölvattnet av metoo

 
 
Shing Yin Khor / The Nib
 
Metoo, alltså... 
 
Vilken fart det har fått, inte bara i sociala medier.
 
Själv taggade jag mig aldrig i det, för det är för mig samma som att erkänna att jag andas, en självklarhet. Jag vet inte en enda flicka eller kvinna som inte utsatts för något slags trakasseri pga av just det, vara tjej. Men på liknande sätt har jag garanterat gjort killar och män illa genom mitt språkbruk och hånskratt och gliringar genom tiderna, förhoppningsvis är jag klokare och tryggare idag och behandlar mina medmänniskor med större respekt.
 
Jag beundrar dem som trätt fram om vittnat om män i maktställning som tycker att de bara kan ta för sig och behandla främst unga tjejer som objekt, härligt att flera "goa gubbar" blivit skoningslöst granskade och blivit av med sina jobb...
 
Jag tycker dock att det är synd när vanliga reko killar (och så är ju de allra flesta - reko) skräms till tystnad, vågar kanske inte ta ett initiativ eller bjuda på en komplimang i tron att det ska vara trakasserande... Man måste kunna skilja på vad som är OK och inte, och till stor del tror jag att svaren finns i hur kontaktförsöken tas emot. Det är inte fel att fråga, och att lyssna på responsen, innan man agerar. På temat finns intressant (premium)artikel i dagens SvD, ett litet urklipp:
 
 
Men sen, det andra, de riktiga övergreppen (utan avsikt att förminska vardagstrakasserierna) som kända och okända kvinnor vittnat om... Jag har bara läst några få av de artiklarna, för det är mycket plågsam läsning. Även dem finns det massor av, och här är mörkertalet garanterat större. Och här finns inte heller motsvarande självrannsakan, att jag tänker att kvinnor också är förövare. Vad gäller våldtäkter och övergrepp är det till stor del kvinnor som drabbas och nästan bara män som begår brotten. Och tyvärr, tyvärr, genom att ha läst och funderat över det i samband med metoo, väcktes även egna minnen till liv, av något jag utsattes för för längesen, och som jag inte förstod då, att jag borde ha polisanmält. Förövaren finns kvar i samma stad, och när jag någon gång ser skymten av honom, försöker jag bara komma undan, fortfarande. När jag tänker på det där, blir jag 13 igen, ledsen och osäker, inte alls lik den mestadels glada och trygga kvinna som jag är idag. Funderar än idag över vilka kläder jag hade på mig och vilka signaler jag sände ut, om det var jag som startade det hela. Och jag vill helst låsa in min egen 13-åring och förbjuda magtröjor och korta shorts, fast jag vet att det inte är rätt väg.
 
Trots att det tog emot, har jag öppnat för diskussionen med yngsta dottern, pratat om vad metoo handlar om och att man bestämmer över sin egen kropp mm, och även utan att gå in på detaljer berättat att jag själv som ung råkade ut för något som jag inte kunde prata med någon vuxen om, knappast med jämnåriga heller. Skönt nog verkade hon ha koll på det mesta redan och jag hoppas och tror att hon vet att hon kan prata med mig. Det är en stor skillnad mot när jag själv växte upp - ungdomarna anförtror mig mycket mer personliga tankar, upplevelser och känslor än jag själv kunde med mina föräldrar eller andra vuxna.

RSS 2.0