I kölvattnet av metoo

 
 
Shing Yin Khor / The Nib
 
Metoo, alltså... 
 
Vilken fart det har fått, inte bara i sociala medier.
 
Själv taggade jag mig aldrig i det, för det är för mig samma som att erkänna att jag andas, en självklarhet. Jag vet inte en enda flicka eller kvinna som inte utsatts för något slags trakasseri pga av just det, vara tjej. Men på liknande sätt har jag garanterat gjort killar och män illa genom mitt språkbruk och hånskratt och gliringar genom tiderna, förhoppningsvis är jag klokare och tryggare idag och behandlar mina medmänniskor med större respekt.
 
Jag beundrar dem som trätt fram om vittnat om män i maktställning som tycker att de bara kan ta för sig och behandla främst unga tjejer som objekt, härligt att flera "goa gubbar" blivit skoningslöst granskade och blivit av med sina jobb...
 
Jag tycker dock att det är synd när vanliga reko killar (och så är ju de allra flesta - reko) skräms till tystnad, vågar kanske inte ta ett initiativ eller bjuda på en komplimang i tron att det ska vara trakasserande... Man måste kunna skilja på vad som är OK och inte, och till stor del tror jag att svaren finns i hur kontaktförsöken tas emot. Det är inte fel att fråga, och att lyssna på responsen, innan man agerar. På temat finns intressant (premium)artikel i dagens SvD, ett litet urklipp:
 
 
Men sen, det andra, de riktiga övergreppen (utan avsikt att förminska vardagstrakasserierna) som kända och okända kvinnor vittnat om... Jag har bara läst några få av de artiklarna, för det är mycket plågsam läsning. Även dem finns det massor av, och här är mörkertalet garanterat större. Och här finns inte heller motsvarande självrannsakan, att jag tänker att kvinnor också är förövare. Vad gäller våldtäkter och övergrepp är det till stor del kvinnor som drabbas och nästan bara män som begår brotten. Och tyvärr, tyvärr, genom att ha läst och funderat över det i samband med metoo, väcktes även egna minnen till liv, av något jag utsattes för för längesen, och som jag inte förstod då, att jag borde ha polisanmält. Förövaren finns kvar i samma stad, och när jag någon gång ser skymten av honom, försöker jag bara komma undan, fortfarande. När jag tänker på det där, blir jag 13 igen, ledsen och osäker, inte alls lik den mestadels glada och trygga kvinna som jag är idag. Funderar än idag över vilka kläder jag hade på mig och vilka signaler jag sände ut, om det var jag som startade det hela. Och jag vill helst låsa in min egen 13-åring och förbjuda magtröjor och korta shorts, fast jag vet att det inte är rätt väg.
 
Trots att det tog emot, har jag öppnat för diskussionen med yngsta dottern, pratat om vad metoo handlar om och att man bestämmer över sin egen kropp mm, och även utan att gå in på detaljer berättat att jag själv som ung råkade ut för något som jag inte kunde prata med någon vuxen om, knappast med jämnåriga heller. Skönt nog verkade hon ha koll på det mesta redan och jag hoppas och tror att hon vet att hon kan prata med mig. Det är en stor skillnad mot när jag själv växte upp - ungdomarna anförtror mig mycket mer personliga tankar, upplevelser och känslor än jag själv kunde med mina föräldrar eller andra vuxna.

RSS 2.0