Kärlekens fem språk

Det är underbart att ha vuxna barn som man kan prata med om precis vad som helst! Ibland är det då jag känner mig allra nöjdast som förälder, särskilt när barnen känner till en massa saker som jag inte själv vet något om. Julia och jag åkte 7 timmar bil tillsammans förra helgen och hann då prata om allt möjligt, bl a relationsskapande. Hon och jag har ju båda testat på dejting på internet med allt vad det innebär, och pratar öppet om många aspekter av kärlekslivet (dock inte alla - precis allt vill man inte veta om sin mamma eller dotter och vissa saker är ju helt privata i en relation). 
 
I lördags kom vi att prata om kärlekens fem språk - ett obekant begrepp för mig men Julia visste förstås - det baseras på en bok av Gary Chapman. Och jag har funderat mycket på det sen dess. Det handlar mycket om de förväntningar man har och hur man själv uttrycker kärlek. De fem språken är:
  • Komplimanger/bekräftelse
  • Göra varandra tjänster
  • Ta emot gåvor
  • Tid för varandra
  • Fysisk beröring (som inte är sexuell)

Själv har jag mycket svårt för att säga vilka som är viktigast för mig. Jag vill helst ha rubbet, hela tiden, men allra mest välgörande och efterlängtat är nog ändå den kravlösa beröringen. Jag vill gärna erbjuda alltihop också, både med partnern och med de andra som jag håller kära - barnen, syskonen, de riktigt nära vännerna. Genom att fundera lite över de där språken gör också att jag lättare kan förstå vad min partner helst vill ha från mig. Och det ger även perspektiv på det avslutade äktenskapet.

 
Förutom den intressanta diskussionen och tankarna sedan dess, lämnar det en liten sorg i mitt hjärta. Tänk att jag aldrig kunnat prata sådär öppet om starka känslor med mina föräldrar. Är det en generationsfråga eller har vi bara så olika personligheter?

Kommentarer
Postat av: Mose Apelblat

Hej, jag såg att Stellan Siberling kommenterade ett inlägg på den blogg 2010. Kände Du honom? Han var min klasskamrat från Kristianstad. Vad har hänt?
Hälsn, Mose

Svar: Nej, det är ingen jag känner! Minns inte hur det kom sig att han kommenterade 2010 heller.
Karin

2017-03-12 @ 13:37:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0