Besöka högstadiet

 
Nu var inte min egen högstadietid alltigenom ond, inte alls, även om det finns minnen från det tiden som jag gärna hade kunnat vara utan.
 
Men när jag sätter min fot innanför dörrarna til en högstadieskola under dess normala förutsättningar (vanlig skoldag, full av elever) slår hjärtat snabbare och jag blir kallsvettig - jag skriver detta utan minsta överdrift eller försök till att vara lustig. Vanligtvis är jag där under mer ordnade former, t ex på föräldramöte på kvällstid (endast vuxna). Men häromdagen var jag på kvartssamtal tillsammans med Malin, mitt på dagen.
 
All den tonårsoro som fanns i korridorerna, allt överspänt brölande, alla rädda blickar, all kroppsmedvetenhet. Allt det där gjorde ont att se. Och min egen 12-åring, hennes flackande blick, hur hon sänkte röstläget till en betydligt djupare stämma än det vanliga kvittret, fick mig att våndas över att jag skickar dit henne varenda dag. Jag bör tillägga att hon ändå inte klagar särskilt mycket, så hon har säkert metoder för att klara sig någorlunda helskinnad genom dagarna.
 
Det jag tar med mig hem är två saker. 
  • Djupaste tacksamhet över att vara vuxen.
  • Ökad vilja till att krama och lyssna till och försöka förstå 12-åringen.
 
Det är ännu för tidigt att ta till orden som jag upprepat många gånger för de två äldsta döttrarna - "Snart är det dags för gymnasiet och då blir allt annorlunda. Då hamnar du bland likar och kommer att trivas mycket bättre."
 
Och jodå, kvartssamtalet gick bra. Klassföreståndaren känns mycket vettig och Malin sköter sitt skolarbete. För hennes del är en åttondel av högstadiet avklarat.

Kommentarer
Postat av: Un-American

Skoltiden kan vara ångestfylld på många sätt. Högstadietiden på just den skola du besökte var i många avseenden en lycklig tid för mig, i synnerhet senare delen av högstadiet. Mycket värre var låg- och mellanstadie för mig. Det genomgående för mig var de höga prestationskraven som tidvis knäckte mig. Betyg och förväntningar på högre studier. På det hela taget var högstadiet bra men mådde på flera sätt dåligt. En svår tid då man ska formas och mätas mot andra i stort som smått. Förstår känslan och tankarna du tar med dig. Tack och lov att man är vuxen även om det då rakt inte är det lättaste alltid.

Svar: Åtminstone väljer man sitt umgänge själv, i större utsträckning, som vuxen. Och man kan välja att finnas i sammanhang där man trivs.
Karin

2017-01-22 @ 08:35:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0