Avresedag

Jag tar nu lite paus från listan över saker jag helst vill beta av varje dag - återkommer till den om ett tag.
 
Den här tiden på året var det under 4 härliga år, dags att packa väskorna och åka med varenda kollega från hela världen till summit i Karibien. Det är nu slut och vi är många som känner ett hugg i hjärttrakten när t ex Facebook påminner om vad vi gjorde Den här dagen för x antal år sen... Men säg den lycka som varar för evigt.
 
Idag ska jag istället styra kosan mot Göteborg, för ett kirurgiskt ingrepp. Jag har funderat mycket över det här, skillnaden mellan vilka slags åkommor man har och vad man berättar om. Jag ska vara borta från jobbet några veckor, och måste såklart berätta för hela min avdelning och alla andra kontaktpunkter att jag ska vara borta. 
 
En kollega fick sitt knä opererat för nåt år sen, han berättade ingående för alla om knäet, symptomen, operationen och rehabiliteringen och vi frågade alla om allt vi ville veta.  Inga problem där.
 
Men jag då, jag ska nu operera bort min livmoder, pga ett flertal myom (godartade tumörer) som bl a orsakar blödningar, något jag haft problem med i många år. Alla omkring mig vet att jag har en livmoder - jag har för tusan väntat och fött 3 barn - ändå är det nu omgivet av mycket mer generat hysch-hysch och dämpade röster än med min kollegas knä. Är det för att det är ett kvinnligt organ, eller för att jag har kvinnliga besvär som det är lite genant?
 
Jag har i alla fall berättat om exakt vad jag ska vara med om, mest för att det blir så konstigt om man lite hemlighetsfullt tillkännager att man ska vara sjukskriven några veckor - folk kommer kanske tro att jag är utbränd eller har något livshotande. Bättre att säga som det är. 
 
För egen del är det med blandade känslor. Självklart är jag glad att bli av med mina besvär, men det är ju aldrig roligt att lägga sig under kniven, förlåt, roboten. Jag har bara fått narkos en gång, när jag tog bort blindtarmen i tonåren, och det var inget vidare. Och så har jag följt med Katarina in i narkosen ett par gånger, inte heller så muntert. Sen har ju livmodern stor symbolisk betydelse, bara hör på ordet, LIVMODER. Så vackert. Och den har ju skänkt mig 3 fina barn, denna livmoder som strechats från storleken av en knuten näve till att fylla hela buken från blygdbenet till bröstkorgen. Den har skyddat det lilla lilla embryot redan innan jag visste att det fanns där, och sedan och stått emot sparkar och snurrar från en alldeles färdig unge på tre och ett halvt kilo (nåja, Malin var ju aldrig så stor). 
 
Roboten ja! Här kan du läsa mer om den och t o m se på film. Att jag hamnar här, snabbt och lätt, är för att jag sökte hjälp via jobbets sjukvårdsförsäkring. Förnämligt att allt inkl resor och mediciner ersätts efter en självrisk på 600 kr.
 
Hemma har jag förberett mig genom att städa ordetligt, och bunkra upp med lättlagad och god mat i kyl och frys. Vem vet hur jag kommer att må och jag är ju van vid att få maten serverad i personalmatsalen. Detta blir min längsta sjukskrivning någonsin, men jag har bullat upp som att jag förberedde mig för ett krig. Kika in i kylen, finns också saker jag inte vanligtvis har hemma:
 
 
 
Och så har jag ett litet välkommen hem-bord, inom räckhåll från soffhörnet. Kände jag mig inte älskad förr, så... OK, några saker har jag köpt själv men jag sa inte att jag inte älskar mig själv :-)
 
 
Och allt det här bunkrandet är egentligen onödigt. Vid min sida finns ju numera en sällsynt tjänstvillig man som inget hellre vill än att pyssla om mig. Så härlligt det är! Visst har jag en massa barn och kompisar som jag hade kunnat be om hjälp, men att ha någon som insisterar på att få göra det och rentav verkar gilla den uppgiften, är ändå något annat. Samme raring ska också köra upp och hämta mig i Göteborg på lördag, då jag hoppas bli utskriven till lunch.
 
Såja, dags att slutföra lilla packningen och sen den gräsliga duschen med stark bakteriedödande tvål, dusch 1/3 i samma stil utan chans att smörja in sig efteråt. 
 

Kommentarer
Postat av: Un-American

Ett fint inlägg om ett kämpigt kapitel i livet. Finns mycket att svara på detta men begränsar mig till att säga att vi är många som bryr oss om dig, tänker på dig och gör allt som står i vår makt för att du ska må bra! Här har du en som verkligen kommer hjälpa dig på alla de sätt du behöver och önskar så här i lite mörkare stunder. Jag finns hos dig i tanke och hjärta - nära, nära och helt på riktigt.

Svar: Inget tvivel finns, käraste U-A, angående ditt engagemang. Du var ju med mig ända in i den stora sömnen... vilket gjorde det hela till en mycket bättre upplevelse än det kunde ha varit. Och så såg du till att jag kom hem på bästa sätt! Så skönt!
Karin

2017-01-12 @ 23:10:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0