Björnstad och Störst av allt

 
 
I sommar har jag läst, eller ärligt talat, lyssnat till, två böcker som jag inte kan sluta tänka på.
 
Båda handlar om ungdomar i starka relationer och där något fruktansvärt händer som inte kan göras ogjort.
 
Jag har läst alla Backmans böcker, tror jag, men Björnstad är den mörkaste och minst humoristiska av dem. Han snickrar fint med språket, som vanligt. T ex t ex "Skratt är inte ett ljud som det här garaget är vant vid." Nu vet jag att det kom en uppföljare i dagarna och jag får såklart snart klicka hem den.
 
Störst av allt, då. Nästan hela boken är en rättegång, med huvudpersonen, överklass-Maja, som överlevt en skolskjutning, på de anklagades bänk. Det man trodde att man visste, kom på skam flera gånger.
 
Båda böckerna, eller snarare, människorna i båda böckerna, går jag och funderar på, om och om igen. Känner, som så ofta, tacksamhet över att vara vuxen. Parat med oro över att dem jag älskar mest fortfarande inte är det.
 
 

Kommentarer
Postat av: Un-American

Håller med om tacksamheten att vara vuxen även om några av mina finaste minnen och tider i livet utspelar sig på högstadiet, på en skola inte alls långt från den där du tillbringade mycket tid några år tidigare.

2017-09-05 @ 14:33:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0