Kärlek för medelålders

Ett av många kära minnen utspelade sig i Simrishamn
 
Det här inlägget har minsann fått mogna fram i huvudet under lång tid, och innehållet har tagit ny form flera gånger. Men jag tror att jag är redo nu.
 
Ingen människa ska tro att det här med kärlek blir lättare med åren. Men samtidigt som det är krångligt, är det också så uppenbart att nästan inget betyder så mycket som just kärleken. Den rymmer så mycket av lugn och glädje, liv och passion, förståelse och samhörighet. Klart att man inte vill vara utan allt det där!
 
Läser min årskrönika för 2015, 2015 som var stora dejtingåret för min del: "Får jag önska något för 2016 är det kärlek på riktigt men vete tusan om det är på dejtingsajter man får träff på den."
 
Besynnerligt nog, fick jag alltså chansen ändå, på kärlek på riktigt, och den kärlekshistorian har pågått sen i våras, med full intensitet. Inte kom den i den form jag hade väntat mig (vet inte heller vad jag hade väntat mig), kärleken och själsfränden. Jag vågar säga att jag genast visste att det klickade; jag var så tydlig i min förvissning att jag skrämde föremålet för känslorna rejält. Men han har hämtat sig sen dess och nog också gett mig rätt i den intution som jag lutade mig mot då. Som alltid var jag otålig och drivande, mer än vanligt, som om det gällde liv och död. Kanske att det var precis så viktigt?
 
Inget är komplikationsfritt, men just det hade jag inte väntat mig. Har dock aldrig känt mig så förstådd som nu. Det är på gott och ont, tjänar inget till att mörka något. Han är precis lika känslig för tonfall, minspel och nyanser som jag själv. Sen har jag heller aldrig intresserat mig för det komplikationsfria, jag vill ju både utmana och utmanas. Mycket skiljer oss åt; annat förenar. Båda vill träffas ofta och det lyckas vi fint med, så bor vi utsökt nog på promenadavstånd från varann också.
 
Vi har en lång väg kvar att vandra tillsammans, och jag ser fram emot det. Helt säkert finns det en del gropar att snubbla i, men med en välmenande hand som hjälper en upp ur gropen då. Det är såklart att utmana ödet att tro att vi ska dela vardag och fest, glädje och sorg lång tid framöver, men jag kan inte tro något annat.
 
 
Skyddar min sociala media-skygge vän genom att nästan helt skära bort honom från denna bild från Svarte, där det inte råder nån tvekan om hur glad jag är att vara vid hans sida
 

RSS 2.0