Mitt 2016

 
Dags för årets tillbakablick! Att överblicka ett helt år på "några" meningar och "en handfull" bilder är alltid lika utmanande och omvälvande.
 
Lite som en spoiler, kan jag nämna att medan jag sitter i soffan och skriver på det här, står det en livs levande man i mitt kök, som handlat matvaror på väg hit, och nu ska tillreda en måltid under stort hemlighetsmakeri. Vem kunde ha trott det? Inte jag, och ännu mindre han själv, skulle jag tro.
 
2016 ja, det har varit väldigt spännande, med i vanlig ordning fler resor än jag hade kunnat tro, flera glädjeämnen och en och annan besvikelse. Bloggen har jag skött urdåligt, det är faktiskt min föresats för 2017, att åtminstone blogga en gång i månaden.
 
Första resan för året gick till Mexico, inte med jobbet som jag blivit bortskämd med, utan med familjen, för att fira Fars 80-årsdag. Far själv fick bli hemma, pga ett avslitet ledband, och därmed också mor.
 
 
Men det var en fantastisk ynnest att få tillbringa en hel februarivecka med alla döttrarna och två av bröderna och dessutom lilla brorsbarnet på lyxhotell i karibisk temperatur. Så fint vi hade det ihop! 
 
Tidigt under våren hade jag kommit igång med löpningen och roligaste Teresa på jobbet hade lockat mig att ställa upp i Sankt Hans Extreme, så vi backtränade för fullt. Denna backträning fick jag snart betala dyrt för, FFF som jag är, enligt min rare far. (Female, Fat, Forty). 
 
 
 
Men det var väldigt roligt så länge det varade! En kortisonspruta och lite sjukgymnastik senare, och mängder av haltande, fungerar nu knäet någorlunda, men vete tusan om jag nånsin ger mig på backar igen. Jag skulle vara lycklig över bara 5 km och en hederlig runner's high. Utan att anstränga mig det minsta, klämde jag ner mig en del i vikt och kände mig fräsch och fin.
 
Kärleken, jag hade i det närmaste gett upp, nog för att jag roade mig med ett par glada gossar. Men riktig kärlek kändes långt borta. Men när jag var nära att lägga ner hela projektet dök en riktig raring upp, och allt som varit på lek blev plötsligt blodigt allvar. Ja, det är samma raring som donar i mitt kök i detta nu! Bilden är tagen på platsen för vårt första möte, Sibbarp, fast den gången tittade vi inte ner på marken utan i den andres ögon och på stjärnhimlen...
 
 
Bara en vecka efter att jag fått vittring på den här fina mannen, skulle jag iväg på en verkligt annorlunda resa, med WeSeeHope (jobbets CSR-partner) till Uganda. Den resan går inte att sammanfatta här, jag kan bara säga att 8 månader senare, tänker jag fortfarande på den, nästan varje dag, med tacksamhet och glädje. Videon visar mest film från vägarna genom ett överraskande vackert land. Syftet med resan var att besöka projekt till stöd för föräldralösa barn.
 
 
 
Försommaren gick annars ganska mycket åt till att förbereda inför vår stora familjefest, Katarinas student. Peter och jag samarbetade fint och allt blev lyckat. Katarina strålade, och mitt hjärta svällde i bröstet. Tänk vad magiska de här ögonblicken är! Underbart också att få hem Julia från Skottland ett par veckor.
 
 
 
I juni cyklade jag Ringsjön runt med två kära vänner.
 
 
Strax efter studenten åkte jag och alla barnen till Skiathos i Grekland för en veckas avkoppling. Det var härligt! Malin passade även på att fylla 12 år.
 
 
 
Under sommaren besökte jag också ett stort antal skånska badplatser tillsammans med min käraste. Han, som inte är galen i att bada i samma utsträckning som jag, visade stort tålamod och låg snällt på filt och höll sällskap om och om igen. Å andra sidan visade jag stort tålamod med att uteslutande åka runt i Skåne med Jojo Sommar.
 
 
Mot slutet av sommaren blev det faktiskt Skiathos en gång till, denna gång med kompisar på yogacamp.
 
 
 
Mina två hemmasemesterveckor bestod mest av skruttigt väder, men som tröst kom en ljuvlig indiansommar med kvällsdopp nästan hela september!
 
 
Traditionell Falsterboweekend förnyades med Madamilen. Maten var finfin men sällskapet - oslagbart!
 
 
Katarina flyttade till Stockholm, jag följde med henne upp och tomrummet när jag kom hem igen blev större än jag kunde ana. Sen blev det Stockholm en gång till med pojkvänner och ytterligare en gång i december med anledning av Kents avskedsturné.
 
 
 
Å andra sidan flyttade Julia hem till Sverige, i sällskap med Dora och Lizzie (katterna). Det är riktigt härligt efter flera år i förskingringen!
 
 
I oktober upprepades en annan tradition, Rosa hoppet. Vi kom t o m i tidningen.
 
Summa summarum 2016: så mycket kärlek som kommit i min väg i år! Det är barnen, först och främst och för alltid, men också bröder, föräldrar och väninnor, några nämnda här i reportaget, andra som funnits där i vått och torrt, i skratt och tårar, så värdefullt. Och så den där närmast tonårsaktiga kärleken till en viss 42-åring. Förvånar fortfarande mest varenda dag. Välkommen, 2017, fortsätt gärna i samma stil!

Stockholmsdotter

Kata låser upp till portvaktsbostaden; lite avskild från övriga hyresgäster...
 
Flera av er som är här och läser är i likhet med mig föräldrar, men många av er har något yngre barn än jag, så det jag nu ska beräta kan möjligen komma som en överraskning.
 
Länge trodde jag att mina stoltaste ögonblick var när jag fick visa upp ett nyfött barn för omvärlden, eller kanske när barnet började gå, eller lärde sig läsa eller cykla. Och lite senare har jag fått uppleva studentexamen x 2; även dessa stora och starka ögonblick.
 
Men nu kommer avslöjandet! Stoltaste ögonblicket är när man får vara gäst i barnets hem, där hon är chef och har koll på allt! Ännu härligare när hon tar kommandot och guidar sin mor till det ena och det andra. Jag har redan provat på detta hos Julia i Skottland, men i helgen var det dags att hälsa på Katarina i Stockholm. Kata har redan bott på en annan stockholmsadress, i ett möblerat rum längst ut på Gröna Linjen, Hässelby strand, men det ser vi som en parentes. Nu är det underbara Östermalm, närmare bestämt Karlaplan. Kata har helt utan inblandning från oss föräldrar skaffat (andrahands)hyreskontraktet, flyttlass, målning, turer till IKEA och även hemkörning därifrån. Denna lila vistelse om en natt i lilla lyan får mig att känna mig så otroligt tillfreds och stolt. Vilken kompetent dotter jag har! (Det gäller förstås även Julia, men det har jag ju redan smält).
 
Nu följer ett bildreportage!
 
Högt i tak, vackra fönster. Soffan som jag sov i.
 
Katas lilla sovalkov skymtar bakom hyllan
 
Allt i lyan är très petite, t ex hela köksbänken som syns här och toaletten där jag bara precis kunde stänga dörren om mig, eller tamburen som jag gissar mäter ca 50 cm från ytterdörr till mellandörr
 
 
Tjusiga magasin som direktreklam - är det någon i min familj som platsar på Östermalm, så är det just Katarina
 
Är man portvakt, så är man! Syns på ytterdörren.
 

RSS 2.0