Pojken med guldbyxorna

 
Härliga nostalgitripp!

Jag fick gå med Malin och Kalle och se nyproduktionen av Pojken med guldbyxorna. Och Shanti Roney gillar jag såklart! Gillar att de flirtar med 70-talet med t-shirten också.
 
 
Bägge barnen och jag gillade filmen! Den var lite otäck på ett par ställen. Och det var kul att prata med dem på vägen hem, t ex om vad de skulle göra om de hittade ett par byxor med en massa pengar i, hur det kan vara att hemlösa var helt vanliga människor innan de blev hemlösa och sånt.
 
Och man fick se filmen på Royal, bara en sån sak!
 

Jungfruturen

Äntligen har jag fått det avklarat; nästan lika efterlängtat och med likaledes blandade känslor som att bli av med oskulden... typ; Var det inte mer än så här? och Skönt att ha det gjort men behöver inte bli nån vana. Men sen: Men ganska kul ändå.
 
Ja, det handlar såklart om den nya fina cykeln, Bianchin som jag vann (genom att ha köpt en bok om Tour de France för 231 kr och sen skickat in orderbekräftelsen till Adlibris. Boken var för övrigt jättefin men jag har gett bort den till min kompis Pippi som älskar det loppet).
 
Såhär pinsamt var det. Och roligt. Om vartannat.
 
Först tog det en god stund innan jag hittade hur man växlar. Ett tag trodde jag att det kanske var en sån där cykel som bara har en växel men jag såg ju på bakhjulet att det fanns kammar (?). Till slut hittade jag en liten löjlig spak på varje sida, liksom gömd i handbromsen. 
 
Pedalerna. De är ju gjorda för att man ska klicka i sina cykelskor och är mer som små klossar (dock inte minsta värsta sorten) men det var iaf inte direkt bekvämt att balansera på dem med vanliga skor.
 
Men så "svingade" jag mig upp på cykeln (inte träningsklädd heller utan i chinos, barfota i röda mockaskor och hoodie, tog upp lite fart och använde de där växlarna. Det var uppenbart att de där små spakarna bara hade ett syfte: att växla upp. Så jag befann mig i det trögaste och kunde omöjligt växla ner.
 
Det var som att jag hade lite för korta fingrar för att nå fram till handbromsarna. 
 
Just då träffade jag en av mina bästa vänner, ute på hundrunda. Hon uppmuntrade mig, beundrade cykeln, men kunde naturligtvis inte hjälpa till med växlarna.
 
Det gick jädrans fort när man bara tog i lite lite. Kul, men jag är farträdd (hade förstås inte hjälm heller, lite värdighet ville jag ju ha kvar).
 
Däcken var löjligt smala. 2 cm breda, max. Jag var jätterädd för att cykla på minsta sten (och det är "en del" makadam på gatorna här, eftersom det grävs ner fiber i varenda gata häromkring) och få punktering. Och varje liten sten jag ändå cyklade över fortplantade sig genom cykeln.
 
Cykeln väger INGENTING. Men så har den inte lås, skärmar, lampor, ringklocka, cykelkorg eller något annat som normala cyklar har.
 
Tjejerna på Malins fotbollsträning superbeundrade mig och cykeln när jag nådde målet, att hämta henne. "Är den verkligen din?" 
 
En av papporna som även tränar tjejerna är proffscyklist (typ). Men jag tog mod till mig och frågade hur man växlade. Han visade mig utan att skratta elakt. (Man vickar på hela handbromsen för att växla ner). Han klämde även lite på däcken och sa åt mig att pumpa upp dem till typ 7 bar. (Tills för en vecka sen trodde jag inte att man kunde mäta cykeldäck i annat än "punka", "sumpigt" eller "hårt och nypumpat". Men nu vet jag bättre förstås. Har t o m köpt en pump som ska klara sportventiler.)
 
Det kostade inte någon svett (mer än lite nervositetshandsvett då) att cykla omkring på den. Borde bara rendera halva poängen i FunBeat, t ex, jämfört med vanliga cykeln.
 
Summa summarum: kul att bli beundrad, men bortsett från det, nä, jag är nog ingen racercyklist. Det som talar mest emot är ju att jag är rädd för hög fart. Och Celeste, vad är det för en ful färg egentligen?
 
 
Såhär glad var jag när jag fick den hemlevererad av en riktig kändis (för oss kulturradiolyssnare, då), dock, diskretion är en hederssak!

En rabatt?

Förra helgen slet jag ganska hårt med att anlägga en tulpanrabatt. Att stoppa i lökarna var ju enkelt men att forsla hit och gräva ner stenbumlingarna som man nu bara ser en bråkdel av, var ett styvt jobb, Självklart var det för att glädas till våren... men...
 
 
... liiiitegrann påminner ju denna löftesrika rabatt om en nygrävd grav.
 
Till våren väntas 50 tulpaner, 3 allium, 10 kungsängsliljor och 40 pärlhyacinter/ scillor/ snödroppar. Och därefter vallmo. Men nu... lite gravaktigt.
 
Så, jag tänkte att jag kanske kan sätta något som piggar upp nu, utan att störa lökarna som vilar och suger näring just nu. Inhandlade några minicyklamen.
 
Ner med dem!
 
 
Ja, ni får skratta! Det gjorde jag och Malin. Vi kom överens om att det ser ut som när man planterar i tv-spel, glest utspridda blommor... eller som förrädaren Malin sa: "... eller lite som en grav som man planterat blommor på".
 
Men vänta bara tills det blir vår, då skrattar ni nog inte längre, så blir ni tårögda av beundran. Eller inte.
 
Tur nog finns det vissa inköp som inte kan gå snett, som ljuslyktor. T ex denna på vinterassen (där det druckits dåligt med vin på sistone!).
 
 
Fast jag har också köpt en annan ljuslykta som fick åtminstone Kata att hånskratta. Får berätta om den en annan gång. Nu är det standardsöndagssysslan som gäller: viktvätt!

Dags att vara inne

Nu när det blir mörkt på kvällarna är jag klart sugen på att bara sitta i soffhörnet och mysa. Och det blir också uppenbart vilka saker jag inte hann med innan sommaren, vad gäller belysning. I matrummet saknas fortfarande en taklampa, och jag har länge spanat på en ur Ikeas PS-kollektion. Den har funnits att titta på i butik länge, men aldrig varit möjlig att köpa. Men plöstsligt fanns den i webshopen så nu är den hemklickad. Längtar! (dock inte över att sätta upp och koppla in den).
 
 
Nämnda matrum har också fått sig ett riktigt lyft med hjälp av två inramade foton som Victorias Fredrik har tagit. Givetvis gör sig inte foto av foto... men i alla fall:
 
Trollslända i daggskrud
 
Den andra lyckades jag inte fota alls, men vet var jag såg den först; på Victorias blogg:
 
 
Visste inte att jag skulle ha den i matrummet så köpte vit ram. Får kanske byta till brunsvart som den andra.
 
Jag är mycket glad för båda bilderna! Endera dan får ni komma hit och spana (och signera?), Victoria o Fredrik!
 

The Double

 
 
Nästan varje gång jag ser film på bio, så älskar jag filmen. Vet med mig att jag är lite lättköpt. Men inte den här gången! Tvärtom, jag tyckte att den var rejält obehaglig.
 
Jag medger att den var snyggt filmad och att Jesse Eisenberg var kanon där han spelade mot sig själv, den bortkomna mesen och playboyen i en och samma tappning.
 
Men ändå. Så deprimerande. Kontoret var så fult. Mamman så knäpp. Hemma var det ännu fulare. Chefen var så lättduperad av den falske tvillingen. Alla var så elaka. Självmordsutredarna var så nöjda med olyckliga människor.
 
Jag hade kunnat läsa på lite bättre innan. Lät mig luras av Sydsvenskan när jag kunde förlitat mig på Svenska Dagbladet.
 
Men sällskapet var utomordentligt trevligt och det var premär för mig på Kino i Lund. Efteråt ett glas vin på Stortorget (i Lund).

... och allt som gör livet värt att leva!

Med risk för att låta som en klassisk kontaktannons, vill jag ändå dela med mig vad jag lyckades pricka in på en timme!
 
 
Cykla, bada i havet (17° för den som undrar), plocka upp kaffe och böcker. Kissen har jag bara till låns, men inte så sällan.
 
Och i eftermiddag väntar ett annat nöje:
 
 
Plantera vårlökar! Jag ska anlägga en rabatt på framsidan, är det tänkt. Förutom dessa som jag klickat hem, har jag fått ett gäng lökar från Amsterdam från min storebror. Och ett kuvert med vallmofrön av min mor. Ska bli spännande när det våras!
 
 

Moonrise Kingdom

 
 
En härlig och absurd och snygg och rolig film! Handlar om två missförstådda 12-åringar som rymmer tillsammans; hon från sin lätt dysfunktionella familj, han från ett scoutläger. Wes Andersonsk så att det smäller om det!
 
Finns på Netflix. Jag såg med Malin, Kata, Julia och Neil. Vi gillade den allihop, mest jag, Malin och Neil, tror jag.
 
 

Kunglig glans...

...i mitt badrum!

 
 
 
Nä, det var inte för att prins Carl Philip varit med och formgivit HOPPAS JAG som jag föll för dessa handdukar. Jag tyckte direkt att de var snygga och funderar även på påslakanet.
 
 
 
Finns på Åhléns.
 
Men igår fick jag glädjen att sponsra Julia och Neil med ett dubbelsängspåslakanset istället. Som en liten inflyttningspresent; de delar nu lägenhet med 4 andra, i Glasgow.

Glimtar från en äventyrsresa

Det blir ofta lite spännande när jag är ute och reser. Jag har noll lokalsinne och kan vara rätt klantig överhuvudtaget.
 
I fredags var det dags, jag skulle direkt från jobbet köra till Tjörn tillsammans med min Mor. Henne hade jag först råkat lura att stiga av 2 hållplatser för sent (jag var så säker på att Scheeleparken precis utanför jobbet var ändhållplatsen). Mor är ungefär lika yr som jag; dessutom nyss fyllda 75 och lite ledbruten, hon irrade omrking lite på Ideon innan hon fick skjuts med en budbil till vår entré. Jag var lite försenad och stressad.
 
Men vi kom iväg, och bortsett från att Mor satt med byxorna nere efter att ha spillt ut en flaska vatten över sig och skulle justera sina stödstrumpor, lite vägarbeten och sånt, gick det ändå hyfsat, ända tills vi kom till Tvååker.
 
 
Ojdå.
 
Vi funderade på om vi skulle övernatta i Varberg, ta taxi till Tjörn eller hur detta skulle lösas. Tilläggas kan att vi hade det kalla vinet till middagen (samt ytterligare 10 fl till resten av helgen) tillsammans med normala saker som lakan, kläder, badkläder, krukväxter, några kilo frysta plommon, födelsedagspresenter, tomburkar och mycket annat i lilla bilen.
 
 
Men räddningen kom i form av bärgningsbilen och en ängel till kille som letade upp hjulet i terrängen, lånade bultar från de andra hjulen, skruvade fast det, gav tips och råd, ledsagade oss till macken där jag köpte ett fälgkors. Gissa om jag var nöjd med att ha löst mitt livs första assistance-försäkring för mindre än 2 månader sen.
 
Vi fortsatte vår färd, ett par timmar försenade, och fick stanna då och då och nyttja fälgkorset dessutom.
 
Moster och kusiner väntade snällt på oss med fisksoppa, vinet var kallt, plommonen bara halvtinade och vi ganska lyckliga när vi kom fram efter ytterligare ett vägarbete och bara marginella vilsekörningar.
 
Sen blev det umgänge, sus och dus, kultur, yoga och salta bad om vartannat. Se själv.
 
 
Lars Lerins konst på Akvarellmuséet i Skärhamn, gör sig förstås inte fotad via mobilkamera
 
 
Muséets uteplats
 
Glitter (och Mor) i havet som höll 18,5°
En bad-selfie
 
Sorry, kommer aldrig mer att uppskatta "havskräftor" från fiskbilen eller Ica. Detta var havskräftor. Man blev stoppmätt på 5 st.
 
Jag imponerar genom att peta ut hela klor
 
Supertrevlig helg (om man nu inte fokuserar på Tvååker) för oss kusiner och våra mödrar! 

Lässugen!

Hösten är ju böckernas tid och jag har redan sett två som jag vill lägga vantarna på så snabbt som möjligt! Två av mina absoluta favoriter har släppt nya böcker!
 
 
 
 
Fast just nu har jag fullt upp med den här trevliga boken:
 
 

RSS 2.0