Småsaker att glädja sig åt...

 
Nya Muminmuggar, den högra ur kollektionen Tove 100 år
 
Vissa dagar är jag välvilligt inställd till världen och blir så glad av små saker. Jag kan bli löjligt lycklig över saker som är snygga att titta på...
 
Ett sommarkort
 
I lådorna dyker det upp små skatter som jag nu får ha framme hur mycket jag vill.
 
Stora musselskal som jag inte minns var jag har plockat; tror Kalifornien
 
Brevpress av Muranoglas från Isola Bella
 
Ett får och ett lamm som jag fått av Mor för längesen
 
Getrams från Falsterbo som blommar i trädgården
 
Frukost framdukad utomhus
 
Stora saker att glädja sig åt:
 
När döttrarna kommer med ut och äter frukosten
 
Julia har varit här en vecka nu och det har varit jättemysigt men lite stressigt för henne, mycket som skulle hinnas med. Det var förskräckligt få stunder vi hade tillsammans hela familjen eller ens alla 3 systrarna på en gång. Är inte den ena borta, så den andra, eller den tredje.
 
I morgon är det jag som skjutsar henne till Kastrup strax efter 05. Gäsp!

The fault in our stars

 
Ikväll var det bio, förhandsvisning av Förr eller senare exploderar jag som den heter på svenska. Jag hade fått fribiljetter av Adlibris, och då Kata hade träning, fick jag gå med Julia. Båda tjejerna har läst boken och tyckte att den var jättebra. Vi hörde att man också kunde ha fått fribiljetter av Veckorevyn, och innan filmen roade vi oss med att försöka gissa vem som fått av Adlibris och vem som fått av VR. Ganska lätt att gissa.
 
Filmen handlar om två cancersjuka ungdomar som blir kära i varann, kunde varit sliskigt, men blev mycket bra. Sorgligt, förstås. Salongen var till 75% full av stortjutande tonåringar... Och många hade läst boken, märkte man, av att de började böla bara av att telefonen ringde, då de visste vad som skulle komma. Ja, jag fick lipat själv också.
 
Kul att se Willem Dafoe som den sarkastiske författaren, längesen han syntes till.
 
Efteråt tog vi några tapas på davidshall, och jag skördade frukterna av dotter med körkort.

"Never defrost again"

 
Eller hur, det låter väl något?
 
Trodde jag väl aldrig att det kunde se ut såhär 6 månader senare?
 
 
Inte en frostflinga så långt ögat kan se! Bra där, Electrolux! (jo, jag har kött och grönsaker längre ner i frysen; inte bara glass och bär). Såhär var det förr.
 
Och grattis till oss, förresten, lilla huset och jag, till vårt första halvår tillsammans!

The Buddha in the Attic / Vi kom över havet

 
 
Vilken annorlunda bok. Och jag skäms över att den täcker ett stycke historia som jag aldrig innan hört talas om - japanska ungmör som efter första världskriget exporterades till San Francisco för att gifta sig. Och deras liv blev inte så fina, de kom som gratis arbetskraft och få blev lyckliga.
 
Trots att boken konsekvent har ett annorlunda "vi"-berättartilltal, framträder de olika ödena starkt. 
 
Jag läste på engelska men boken finns också i svensk översättning i pocket, och heter då lite konstigt Vi kom över havet.
 
 

Full fart!

My place (fast jag bor i kvarteret Gorillan)
 
Det är full fart mellan varven, mest på jobbet men även en del hemma omkring. Konstigt att man alltid har så dåligt med tid att njuta när det är som vackrast ute. Men det är alltid skönt att landa här, och tur nog finns det en del som i det närmaste sköter sig självt...
 
Jag bjuder på före och efter på plantor från Victoria.
 
Auberginen som nu omplanterats, ska nog snart få komma ut och planteras ännu större. Har haft bladlöss som jag bekämpar manuellt.
 
Nyfådd
 
 
En månad senare
 
Tomaterna frodas:
 
Nyfådda
 
4 veckor senare - nu är de faktiskt ännu lite högre
 
Squashen blommar:
 
 
Jag medger att jag trots allt tycker att det är lite spännande med egenodling.
 
 Just nu har jag ensam lördagsmorgon efter mysig middag på vinterassen med Julia igår. Idag ska vi en sväng till stan tillsammans innan det är dags för cheershow.

Because I'm worth it

 
 
Ja, nu skiner solen på min vinterass och kanske lurar jag någon med att jag sippar på ett glas päronsaft. I själva verket är det en Dagens - häften vitt vin och hälften mineralvatten, som gamla skojiga kollegan Sofia lärde mig.
 
Och värd det, sol, vin, mat, det får jag väl vara efter den fantastiskt senkomna cykla-till-jobbet-premiären idag. Det råkade nu vara en dag utan tider att passa och utan barn att skicka iväg, men nästan vindstilla och ett rejält cykelsug. Lite öm i rumpan och i händerna, men annars känns det bra. Jag inser hur mycket naturens skiftningar jag gått miste om - rapsen är nästan överblommad och i vägrenen stod gräset redan midjehögt.
 
Och det hade hänt grejor på vägen - en av de jobbiga korsningarna vid Lillemans MC hade blivit en perfekt cykelöverfart, diagonalt över korsningen, och så en massa nya hus på gång! Vid Erikshjälpen i Åkarp, en nybyggd villa med torn! Och vi Lundavägen vid Kirseberg, helt färdiga nya lägenhetshus. Vid Hjärup, nybyggnation på gång, liksom vid Lund Södra.
 
Och jag blev också belönad med uppmärksamhet på jobbet, bara "lite" besvärande att tänka på att folk såg mig i de knallröda, superkorta, übertajta blöjcykelbyxorna. Men vad gör det? Det var första lundaturen på nya fina cykeln också, tror jag. Och det vill till att vi vänjer oss vid varann, det finns en del turer redan inplanerade. Bl a håller jag i Vombsjön Runt med jobbet, och innan dess får vi såklart ha ett par trevliga uppvärmningsrundor.

Känns igen?

 
 
Något de flesta av oss inte saknade för "några" år sen? Nu finns det knappt ens nån som sportar utan att ha det kopplat till nåt konto, än mindre lagar mat, har familj, shoppar. Hämtat på Twitter.

Räddade!

Alltså om någon fortfarande skulle förundra sig över att det tog slut mellan mig och Peter, kolla bara på dessa raringar!
 

Räddade i grevens tid. Lika lycklig som jag är över att nu grävt ner, lika nöjd var barnens far över att få platta till det som innan var rabatt. Jag andades djupt och låtsades inte om hallonen, mängder av oregano, salvia, som går komposttunnan till mötes.
 
Tala om att komma från olika planeter.
 
Dock blev det en kamp mot klockan, på slutet arbetade jag snarast på känn i mörkret. Jag vattnade garanterat inte tillräckligt heller utan förlitar mig på regn även i morgon.
 
För dig som undrar:
  • 2 stora rosa trädgårdshortensia
  • 5 rejäla rosa aklejor
  • 5 lupiner i olika färger
  • 15 rosa krysantemum (till hösten)
  • Diverse små vårlökar
  • Okänt antal kirskål
Rapport från rabatten kommer senare. Och jag har nu inte längre bara en rabatt, needless to say.
 

Söndagsregn

 
Hur nöjd jag är med att jag fick planterat den jättefina hortensian jag fick igår, innan det började regna?

Hur nöjd jag är med att jag klippte gräset igår?

Hur nöjd jag är med att Peter erbjudit sig att ta Malin till Kalvinknatet om ett par timmar?

Hur nöjd jag är med att man kan öppna husmorsfönstret som ett regnskydd och inte ens behöver gå ut för att ta foton, utan kan sitta på sängen och göra det?
 
 
Det vore synd att klaga faktiskt!
 

När kärare kommer...

...får kärt vika.

Jag som verkligen älskar och frossar i tulpaner tidig vår, skänker dem knappt ett ögonkast, och fokuserar nu i stället på pioner!
 
Lite  får jag skylla på Kata som hade pioner på önskelistan när hon fyllde år i veckan. Då fick jag bara tag på enkla knallcerise:
 
 
Men sedan på väg hem från jobbet råkade jag se hinkar med dessa raringar:
 
 
Och i trädgården - denna som är cerise men med många blad, transporterad från gamla huset:
 
 
Den har alltid bara gett 3 pioner och det verkar hålla i sig.
 
Men i husköpet ingick tydligen också en pion som ännu inte avslöjar om den ska ha blommor alls:
 
 
Och jag kan redan nu avslöja vad som väntar som nästa passion - dahlior! Jag har förväntningar på ett enastående dahliaår.

Katarina 17 år

  
Idag är det fina Katarina som fyller 17 år! Bilden har jag hämtat från hennes blogg, det är en kompis som har fotat häromdagen.
 
I familjen brukar vi skoja om att det alltid är något med Katarina - när hon var liten var hon faktiskt inte helt lätt att handskas med. Och man är inte direkt förvånad över att just hon är både gluten- och laktosintolerant, t ex. Why be ordinary, liksom? Nu medger jag att hon är betydligt lättare och mildare till humöret också, trots att hon är tonåring.
 
Men det är också alltid något positivt med Katarina - hon är snäll, duktig och tacksam, t ex tycker hon nästan alltid om maten som man lagar. Och hon kan laga mat själv! För varje år blir hon förstås lite klokare och förståndigare; dessutom är hon driftig och målmedveten. Och vacker förstås, även om hon alltid varit söt (det märks att det är en mamma som skriver). Klickar man på Katarinas kategori här på bloggen kan man bläddra sig ända ner till 12-årsdagen, och på vägen se massa tjusiga konståkningsbilder och annat.
 
Här bjuder jag på allra första bilden på denna söta lilla tjej, bara några minuter gammal, för precis 17 år sedan:
 
 
Och så här gullig var hon sommaren efter att hon fyllt 2:
 
 
Precis som på bilderna - stolt mamma! Så här känns det att vara Katarinas mamma, för hur stor och vuxen hon än kan se ut, är hon mitt lilla barn:
 
 

Bästa enklaste peston

Bildkälla
 
Vi har kostat på oss en extra middagsfridskasse den här veckan (har normalt 3 dagar varannan vecka) då jag har Malin extra medan Peter är i Indien och vi har lite svårt att få tiden att räcka till allt.

Idag var det god kyckling med nypotatis i hemgjord pesto. Jag har gjort rätt många varianter men det här var nog en av de bättre (och billigaste), väldigt mild och god i smaken:
 
  • Skär upp 3 salladslökar i grova bitar och lägg i en bunke.
  • Klipp upp en påse riven parmesan och häll ner.
  • Salta och peppra lite.
  • Häll på 1/2 dl olivolja.
  • (och så hade jag en fin basilika på fönsterkarmen; la ner 10 blad eller så)
  • Kör med mixerstaven tills det blir en härlig illgrön sörja.
 
Häll över nykokt nypotatis, eller vad du nu brukar ha pesto till.
 

En hjälpande hand

Fredagsgott! A propos ingenting.
 
När nånting händer 3 gånger vill jag gärna kalla det för en spaning, dags nu! Vet inte om det är pga av min nya status som ensamstående/singelmamma eller bara för att jag förtjänar det, men jag har fått en massa överraskande hjälp på sistone. Och jag misstycker inte.
 
Det började när jag var på Bauhaus och köpte krukor och jord till tomaterna, jag hade för avsikt att rulla ut jorden (stor säck!) i min kundkorg med hjul men det fick man inte, korgarna påstods vara larmade. Så jag kånkade ut tillbehören först och skulle gå tillbaka och hämta jorden. Utanför entrén satt en exgranne och mumsade på en korv och insåg min belägenhet, han hoppade snabbt upp, kastade upp jordsäcken på axeln och travade bort till bilen med den. Nice!
 
Sedan, helgen efter, höll jag på med att dra lite maskrosor och då kikade en granne in över häcken och undrade om jag hade mycket maskrosor? För i så fall hade han en jättebra grej som jag fick låna:
 
(killen ingick inte)
 
Och så häromdagen, då berättade jag glatt på lunchen om mina söta solcellsfåglar och att jag nästan ångrade att jag inte köpte fler. Då sa en av konsulterna som jag just lärt känna: "Jag ska till Ikea på torsdag, jag kan handla till dig om du vill?" Gärna, sa jag, men trodde inte att jag skulle ha sån tur att de fanns inne. Men idag kom hon med ett paket till mig; turkosa, min älsklingsfärg!
 
Hur det går för tomaterna? Finfint! Kanske inte lika snabbt som för dem i Victorias orangeri, men jag är ändå väldigt nöjd med dem:
 
När jag fick dem (fotade bara ena krukan)
 
 
 
2 veckor senare (båda krukorna)
 
Det har ju varit ganska fin tomattemperatur där på sistone...
 

RSS 2.0