Highly sensitive person

Jag läste ett blogginlägg om en som tyckte att hon var galen och eventuellt hänförde det till PMS. Själv har jag bara lätta slängar av PMS men mycket av galenheten kände jag igen, och så klickade jag på kommentarerna där en läsare föreslog att hon kanske var highly senisitive.
 
Jag har inte tänkt på det uttrycket på länge; knappast sen jag hörde det första gången, för sådär 6 år sedan när vi var på semester i Californien och jag och min bror kom fram till att vi hade samma låga tolerans för ljud, och då min exsvägerska suckade och sa: Kom inte och säg att du också är highly sensitive!
 
Nu vill jag för allt i världen inte vara så känslig som min bror, så jag slog ifrån mig det fort. Alltså min bror, han är väldigt bra på många sätt och en mycket älskvärd person, men jag kan tycka att han känner efter lite för mycket. Han tycker förmodligen att jag känner efter lite för lite.
 
Men när jag nu stötte på "diagnosen" igen, tänkte jag att det måste undersökas. Och när jag hade gjort testet på Elaine Arons sajt, var jag ganska övertygad. Trots att flera drag inte stämmer in på mig  - jag har t ex hög smärttröskel - så känns det lite tröstande att läsa om egenskaper som jag trott att jag var rätt ensam om, tillhör många andra. Men om kanske 60% stämde in på mig, stämmer nog 90% på min bror, eller vad säger du Mats?
 
Jag ser ju här i mina inlägg om saker som stör mig i vardagen och om ett fynd jag gjorde en gång, hur jag reagerar på oljud och kaos, dessutom har jag mycket ideer om vad jag kan ha på mig, både vad gäller material och hur sömmar och lappar känns. Det sista stämmer ännu mer in på Malin som inte kan ha strumpor med vissa sömmar (gäller även för min bror). Jag har också ett utomordentligt välfungerande luktsinne, och jag kan lova att det finns fler obehgliga än behagliga lukter i vardagen.
 
Och så har jag det här med att ha nära till tårar, både när jag är ledsen och när jag är glad, eller när andra är ledsna eller glada. Mina känslor kan gärna svämma över! Saker som alltid får mig att gråta (eller att försöka kväva gråten) är barn som sjunger (på avslutningar t ex), skrattande sexåringar utan framtänder, att få se den duniga konturen av en babynacke, återseenden, och nu senast - att höra om återföreningarna i Nordkorea efter 60 år på radio.
 
Och hur mycket jag uppskattar tystnaden och ensamheten... jag har det där behovet av ensamhet. Tur är det, för det blir nog mer och mer av den varan.
 
Nu är jag ju långt ifrån ensam om det här - i den här artikeln står det att så många som 20% av befolkningen har highly sensitive-drag.
 
 
Och då satt dagens citat från yogan som en smäck:
 
Det finns inget oväsen i staden, det finns inget lugn på Himalaya, allt finns inom oss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0