On the dark side

Tydligen kunde det ofattbara hända. Som den sista personen i universum gick jag med i Facebook. Julia har länge hånat mig för att jag sätter mina principer högre än intresset för mina döttrar (Julia fanns åtminstone ett tag nästan bara där, fast Wordfeud funkar också), Katarina vill  gärna att jag ska kunna lägga ut kärleksfulla bilder och texter om henne, och flera av mina kompisar har tjatat om allt jag missar genom att inte vara där. 
 
Men nu var det faktiskt soppköksfolket som fick mig att gå med. Jag har legat väldigt lågt, ändå har mina USA-kompisar fått vittring på mig och pinsamt nog minns jag dem ganska dåligt. Efter 30 år kan de vara ganska svåra att känna igen, de där söta 16-åringarna som jag kände. Men jag tackar snällt Ja till deras inbjudningar. Jag har blivit tillagd i en grupp för vår avgångsklass och där har jag till hjälp fått se ett par foton från 86, där jag kan minnas kompisarna lite svagt som de såg ut då. Dock liiiiite svårt att få ihop dem med de medelåldringarna de är nu, flera med barnbarn och allt.
 
Men JA, jag är imponerad av att alla finns där. Har tjuvkikat på en del gamla klasskompisar men inte orkat börja ta kontakt. Och det var väldigt fint att se soppköket efterlysa flyttkartoner, få svar från 10-talet personer inom en kvart som erbjöd sina.

Kommentarer
Postat av: Karin själv

Kata är dock redan hårt prövad efter att jag råkat tagga mig själv med andras namn i hennes foton. Skyller på att touchen i iPad ibland är lite slö

2014-12-28 @ 20:47:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0