Lillejulafton

Ja, det var ju igår, det. Och jag hade inte så höga förväntningar på den dagen, kanske var det därför jag hade förmåga att njuta av de små glädjeämnena. För det första skulle jag jobba, undar när det hände sist den 23 december.
 
Undrar om inte roligaste episoden var i blomsteraffären, det var rätt smockat där inne och alla hade egentligen bråttom. Själv var jag något sen till svärmors besökstid på sjukhuset men ville absolut att hon skulle ha blommor vid sin säng, något sönerna inte funderat över. Jag hade orange papegojtulpaner och videkissar i åtanke. Hur som, det var vänligt käftslängande både mellan kunder och personal. En gammal farbror skulle köpa vita rosor, var osöker på om de verkligen var vita... detta diskuterades sen stund, innan farbrorn lät sig övertygas, och när den gullige killen i kassan (som är van vid gamla människor) frågade om han skulle ha cellofan, fick han fråga några gånger, innan gubben till slut svarade, Nä jag ska inte ha nån telefon! Skratt uppstod.
 
En kund fick en tjusig amaryllisbukett, en annan kund frågade vad den kostade, bara 200, då ville hon ha en prick likadan. (Detta gjorde ju inte att kön krympte precis)
 
Nästa kund som kom fram skulle ha "en julig bukett". Samme raring i kassan sa då "Vem är det till och varför?" varpå killen svarade "Svärmor!" Sättet han sa det på fick oss att känna att det kanske inte var hans älsklingsperson. Killen i kassan höll minen och sa, "Och hur mycket är svärmor värd?". Alla skrattade och ingen hade emot att vänta på sin tur.
 
Jag kom till slut iväg till min svärmor, och det var också ett glädjeämne att hon som blev bypassopererad i fredags, faktiskt var så pigg som hon var. Men när jag lämnade henne där i matsalen, med korvmiddag, hade jag en tår i ögat. Det är nog ingen rolig jul för henne, tänk om åtminstone svärfar hade levt och varit med henne. Och hon har en del sjukvård till att vänta när detta är läkt.
 
Sedan trodde jag att jag skulle ha en lugn och ensam kväll, men här var två söta döttrar som pysslade med sina julklappar. Jag tänkte egentligen inte laga mat till dem då detta var utlovat hos deras pappa, men han dröjde och till slut fick åtminstone Kata stekt äggmacka. Malin hushöll med lite stekt äggvita, te och pepparkakor. Sedan travade de över till Peter.
 
Resten av kvällen tillbringades med rödvin och wordfeud, och lagom när jag nickat till på soffan i granens sken, blev jag väckt av en efterlängtad telefonsignal och ett trevligt litet samtal. Sen var jag pigg igen en liten stund.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0