Köpfritt år - kraschlandning

Jag har verkligen inte skött mitt köpfria år, och inte heller uppdateringen kring det. Jag kände att det helt dog ut när jag köpte en helt ny och jättefin cykel, en nästan helt ny bil och ett inte så nytt men jättefint hus på en och samma vecka. Några par tajts eller linnen hit eller dit kändes plötsligt lite futtiga.
 
Nu handlar jag dyra saker nästan varje dag, på möbelvaruhus, köksaffärer, Bauhaus.
 
Men det som var bra med ansatsen Köpfritt år, var hur jag faktiskt reflekterade över vad jag köpte och verkligen försökte fokusera på att bara köpa det jag verkligen behövde, och rensade ut en hel del. Jag saknar inte alls alla reklammejl som jag avbeställde!

Nya huset - mitt sovrum

Ni kan tro att jag längtar! För att riktigt dra ut på nöjet, kommer jag att dela upp det är på flera inlägg... och än så länge kan jag då bara rapportera från "ritbordet" eftersom tillträdet ligger några veckor bort. Notera: Ny kategori!
 
Bortsett från att det är ganska mycket känslor inblandade ändå, och kommer att kosta en järdans massa pengar, ska det bli väldigt roligt att flytta till ett nytt hus, där jag får bestämma allting själv. Nåja, själv och själv, jag har ju en bestämd smakpolis i form av 16-åring som styr upp. Hon är faktiskt väldigt trött på blått. Jag har fogat mig och kommer bara (tror jag) att köra blått/paisley i sovrummet, och fint nog har jag IKEA på min sida, där fick jag syn på både matta och påslakan som jag genast måste ha.
 
 
Det finns två inte så jättestora sovrum i markplan, och jag har bestämt mig för det mindre, då jag avser mest att sova i mitt sovrum, medan Malin kommer att leka, göra läxor och vara mer i sitt. Katarina får ett rum som är lika stort som de andra två tillsammans, men i källarplan, dock superfräsch källare!
 
Och såhär ser det ut på kartan - gamla huset till höger och nya till vänster. 800 m emellan, och Malins skola mitt emellan.
 
 
Det lilla fina radhuset är från 1958, och dem jag köper av, köpte av förste ägaren 2007, en då 95-årig man. Det var rätt mycket i original då 2007, men nu har det bytts tak, fönster, el, bad, kök, golv mm. Verkar hur fint som helst. Bara ett vardagsrumsgolv behöver slipas. Liten tomt, liten terass på framsidan och uteplats på baksidan.

Ett nytt kapitel

Vigselring från 1992, förlovningsring från 1989
 
Nu är det dags att vända blad, med besked! Ringarna ligger i byrålådan och skinnet på vänster ringfinger som inte sett dagens ljus på över 20 år börjar så smått att smälta in med resten.
 
Peter och jag ska gå skilda vägar - det är såklart en jättestor förändring och jag har inte lust att gå in på detaljerna här (är lite trött på ämnet i största allmänhet). Kortfattat kan man säga att under rätt lång tid har vi båda ansträngt oss rätt mycket för att vara den andre till lags, men utan att lyckas särskilt bra. Det är inte roligt att gå och göra våld på sin person, och det är inte heller roligt att leva med en som inte får vara sig själv.
 
Men vi är överens och det går städat till - kanske också det ett tecken på att känslorna svalnat - att vi klarar av att göra det här utan en massa bråk och liv. Det alla vill veta är om någon av oss har träffat en ny (svar nej) och hur det blir med boendet.
 
Peter bor kvar och jag ska flytta 800 meter bort i riktning mot Limhamns kyrka. Vi får Malins skola mitt emellan våra hus på det viset. Jag flyttar om en månad! Vi ska samsas om barnen - till en början ska jag ha dem 10 dagar av 14 - Peter varannnan torsdag-söndag. Vi tror att det är bra för barn att ha en fast punkt men såklart att de måste ha kontakt och vardagsliv med båda. Peter avser att träffa dem (och mig) även när barnen bor hos mig, hjälpa till med skjutsningar etc, och det uppskattar jag förstås.
 
Samtidigt som det är sorgligt och kan kännas som ett misslyckande, är jag otroligt tacksam över allt vi har haft - främst våra tre fina barn! Glädjen över barnen har varit vårt bränsle många gånger. Och vi har haft många roliga stunder. Vi kan fortfarande skratta och skämta, även över det här med att skiljas åt, fast ibland fastnar skrattet i halsen eller låter lite ihåligt.
 
Responsen som jag fått av dem jag berättat för är också enastående - så många har erbjudit hjälp och stöd på alla tänkbara sätt. Det värmer i hjärtat.
 
Peter och jag träffades när jag fortfarande var tonåring - mitt emellan Julia och Katarina i ålder. Vi har alltså blivit vuxna tillsammans och tagit alla stora beslut tillsammans. Det är inte utan att det känns lite läskigt att bli själv om allt. Å andra sidan känner jag mig mogen uppgiften, skönt nog.
 
Jag utlovar inredningsreportage och statusrapporter med tiden!

Skördefest

 
 
Äh, kanske är lite överdrivet att kalla det för skördefest men igår gjorde jag i alla fall en efterrättspaj med pumpa och idag ska jag ta med resterna till kompisarna på Österlen, pimpade (resterna, inte kompisarna) med Victorias alldeles nyskördade druvor och physalis. Man kan bli lite avundsjuk på det där orangeriet!
 
Pajen var god men mäktig, smakade något mitt emellan mjuk pepparkaka och morotskaka, fast lite krämigare. Jag använde hokkaidopumpa (den stora orange på bilden). Smaken påminde mig om USA, och ironiskt nog tog Zoegakaffet slut så jag fick laga från en fådd förpackning mildrostat amerikanskt kaffe.
 
 
 
Receptet som kom från Coops MedMera-tidning:
 
 
 
Och som pricken över i till min orange-gröna dukning fick jag snygga blommor:
 
 

2 månader tills...

... julafton. Hur känns det? Själv älskar jag adventstiden och har inte ens börjat på glöggen, så det finns saker att se fram emot.
 
Annars räknar jag 3 månader tills jag ska åka på årets jobbresa!
 
Hotellets strand
 
Det är Dominikanska Republiken som gäller i år, 4 dagars fullmatade konferensdagar för sådär 1200 arbetskamrater från hela världen (mest Lund och USA om man ska vara ärlig). Precis som i fjol verkar jag ha fått bästa flighten hem, ganska sent på kvällen, så hemresedagen då det inte är något program, kan tillbringas på den här stranden istället. Jag reser ut den 24 januari... känns avlägset men något att tänka på när det blåser kallt där ute!
 

Syskonen Baudelaires olycksaliga liv

 
Härlig och välgjord film att förfasas till! Både Jim Carrey och Meryl Streep gör utmärkta insatser, och hela historien andas fasa och otur, men man får också skratta. På engelska heter den A Series of Unfortunate Events. Jag kommer ihåg att Julia och Katarina också gillade den här, själv tror jag inte att jag har sett den innan.

Filmen börjar med att man får de de tre välmående syskonen i hemmiljö; en av dem kan uppfinna, en är förlorad i böckernas värld, och lillasystern är en baddare på att bitas. Strax slår katastrofen till och barnens föräldrar omkommer i en häftig brand. En avlägsen men girig släkting avser att ta hand om varnen för att kunna lägga vantarna på familjeförmögenheten, och sen börjas det... 
 
Peter tyckte att historian var lite för hemsk för Malin, men jag tror att hon gillade den! Lite rädd blev hon förstås. Idag har hon som kompensation sett beskedliga LasseMaja-filmen på bio med en kompis.
 
 
 
 

Miss Saigon

 
Igår såg jag Miss Saigon, tillsammans med 8 släktingar (genast upptäckte jag ytterligare 4 släktingar som satt rätt nära oss i salongen och hade bordet intill vid pausfikat). Jag såg föreställningen för 8 år sen också, och den gjorde starkt intryck på mig även då.
 
Förra gången var det på engelska (fast den spelades i Malmö) - på ett sätt passar det ju bättre med engelska eftersom det handlar om amerikanska soldater till stor del. Men sen gillar jag att höra texten på svenska också. Intressant nog hade flera av huvudrollerna gått till artister som inte var svenskar, men som lärt sig texterna på svenska, det var lite knasigt men de var ändå väldigt duktiga. Det lät lite som Drottning Silvia när de sjöng. Det var väldigt autentiskt att så många i ensembeln hade asiatiskt utseende, men undrar om det inte hade känts lika OK med annan etnicitet och smink och peruker? 
 
 
Ögat fick sitt; det var väldigt påkostat, inte minst bordellscenerna där alla var galet klädda. 
 
 
Även den amerikanska drömmen var helt magisk! Bilden nedan gör inte upplevelsen rättvisa. Men man ser skicklige Dan Ekborg på topp. Han spelade den sliskiga profitören som vände kappan efter vinden och inte drog sig för att utnyttja någon. Men efter hans nummer där han berättar om sin barndom, fick jag ändå sympati för honom.
 
 
Det var lätt att bli lite kär i Philip Jalmelid; dessutom satt jag på tredje raden, så jag kom ju så nära att jag såg varje skiftning i ansiktsuttryck och alla detaljer. Men mest är det ju hans röst som gör att hjärtat slår lite fortare. Jag ska alltid försöka få så bra platser!
 
 
Storyn är inte så annorlunda från Madama Butterfly, men föreställningen var mycket lättare att ta till sig; mer musikal än opera. En fin recension!

Min nya bil och jag

Ah, jag gillar verkligen min nya lilla bil! Jag har ju aldrig haft en så ny bil, så det är klart att det känns lyxigt - den här hade bara gått 1000 mil när jag köpte den och luktar fortfarande ny (nästan så att jag undrar om det är en särskild parfym de sprutar i den).
 
Allra mest nöjd är jag med bensinförbrukningen! Min gamla bil, med en större tank, brukade jag Peter tanka för ca 1100 kr och så brukade det vara dags att tanka den på nytt efter 550 km. Den här nya lilla rackaren tankade jag för 530 kr, nu efter 400 km visar den halv tank. Nu kan man ju inte svära på att indikatorn är helt ärlig, men det verkar lovande i alla fall! Så är den skattebefriad i 5 år och har vagnskadeförsäkring i 3 år (från uttagsdatumet i början av 2013). Nice.
 
Jag medger att den är lite liten i baksätet - jag skjutsade en av Katas långa killkompisar hem härom natten, och insåg inte förrän han skulle ut, hur trångt han hade det där bak... men man får väl se till att ha långa ben fram och korta bak! Men man kan effektivt fälla sätena så att man får in lite större grejor när det behövs. 
 
Konstigast med den nya bilen: man får visst inte höra på radio när man backar. Varje gång jag backar ur carporten (efter att ha satt på radion), tonar ljudet ner och kommer inte tillbaka förrän jag lägger i ettans växel. 

von Svenssons kläder

 
Igår började en ny tv-serie, i samma sköna stil som t ex Värsta språket och Historieätarna - svenskproducerat, klipskt, allmänbildande och underhållande! Reklamfritt dessutom.
 
Bäst av allt - när man blir överraskad - bland alla politiker som passerat revy, finns det en som jag särskilt mycket dömt ut som tönt och tråkmåns: Håkan Juholt. Som jag fick ändra mig igår!
 
Så har du en halvtimme att slå ihjäl, rekommenderar jag ett besök på svt.play. Själv längtar jag redan till nästa onsdag.

RSS 2.0