London - afternoon tea på The Langham

 
Katarina har fotat
 
Det finns vanliga dagar och det finns särskilt minnesvärda stunder...

Sista dagen i London hade jag bokat in mig och Katarina på afternoon tea på Palm Court at The Langham. Nog för att det såg fint ut i beskrivningen på internet... men var ännu tjusigare i verkligheten!
 
Salongen som vi satt i var rymlig, högt i tak, massor av speglar och stuckatur, men ändå väldigt personligt och mysigt t ex hade alla bord olika porslin. Det spelades fin bakgrundsmusik från en flygel.
 
Vi var ju riktiga noviser som inte visste riktigt hur det gick till, men personalen hade gott om tålamod och hjälpte oss att välja teer och förklarade vad alla smörgåsarna och efterrätterna var. Lite konfunderad blev jag över att bli erbjuden champagne till teet, men tackade nej. Det var jag ganska ensam om - det glittrade av bubblor i glasen, Prada-väskor och diamanter runtomkring oss.
 
Först fick vi in 5 små snittar; vaktelägg, gåslever, skaldjur etc. Mycket festligt tyckte jag, men Kata tyckte sådär. Hon fick fina glutenfria alternativ i alla fall.
 
Sedan kom ljuvliga nybakade små scones - naturella, med russin och med mörk choklad.
 
Hela tiden kom det en flicka och fyllde på i våra tekoppar - kanske lite oförsiktigt att sätta i sig sådana mängder te innan flygresan...
 
Och till sist då, efterrättsbuffén! Det var små söta bakelser, och verkligen goda! Men det var nästan synd att äta upp dem, så vackra som de var!
 
Mina efterrätter...
 
... och Katarinas (glutenfria)
 
Jo, det var dyrt, men verkligen värt det. Dessutom sponsrade Mor/Mormor oss.
 
Nu har jag kört lite Kata-style och berättat om olika delar av Londonvistelsen i flera inlägg... gissar att vissa kanske börjar bli lite utmattade. Men jag har åtminstone ett bildreportage och en spaning kvar, en annan dag.

Det där konstiga landet

Jag slutar aldrig förvånas över knasigheter i USA... idag handlade OBS i P1 bl a om de mest förbjudna böckerna i amerikanska skolor. Precis som Moa Matthis tycker jag att det verkar vara en ynnest att få vara med på listan.
 
När jag skummar den finner jag många gamla älsklingsböcker från tonårstiden (och från nutid ser jag) ... markerar dem här i listan; säkert är det flera som jag inte känner igen på engelska:
 
1. Harry Potter (series), by J.K. Rowling
2. Alice series, by Phyllis Reynolds Naylor
3. The Chocolate War, by Robert Cormier
4. And Tango Makes Three, by Justin Richardson/Peter Parnell
5. Of Mice and Men, by John Steinbeck
6. I Know Why the Caged Bird Sings, by Maya Angelou
7. Scary Stories (series), by Alvin Schwartz
8. His Dark Materials (series), by Philip Pullman
9. ttyl; ttfn; l8r g8r (series), by Lauren Myracle
10. The Perks of Being a Wallflower, by Stephen Chbosky
11. Fallen Angels, by Walter Dean Myers
12. It’s Perfectly Normal, by Robie Harris
13. Captain Underpants (series), by Dav Pilkey
14. The Adventures of Huckleberry Finn, by Mark Twain
15. The Bluest Eye, by Toni Morrison
16. Forever, by Judy Blume
17. The Color Purple, by Alice Walker
18. Go Ask Alice, by Anonymous
19. Catcher in the Rye, by J.D. Salinger
20. King and King, by Linda de Haan
21. To Kill A Mockingbird, by Harper Lee
22. Gossip Girl (series), by Cecily von Ziegesar
23. The Giver, by Lois Lowry
24. In the Night Kitchen, by Maurice Sendak
25. Killing Mr. Griffen, by Lois Duncan
26. Beloved, by Toni Morrison
27. My Brother Sam Is Dead, by James Lincoln Collier
28. Bridge To Terabithia, by Katherine Paterson
29. The Face on the Milk Carton, by Caroline B. Cooney
30. We All Fall Down, by Robert Cormier
31. What My Mother Doesn’t Know, by Sonya Sones
32. Bless Me, Ultima, by Rudolfo Anaya
33. Snow Falling on Cedars, by David Guterson
34. The Earth, My Butt, and Other Big, Round Things, by Carolyn Mackler
35. Angus, Thongs, and Full Frontal Snogging, by Louise Rennison
36. Brave New World, by Aldous Huxley
37. It’s So Amazing, by Robie Harris
38. Arming America, by Michael Bellasiles
39. Kaffir Boy, by Mark Mathabane
40. Life is Funny, by E.R. Frank
41. Whale Talk, by Chris Crutcher
42. The Fighting Ground, by Avi
43. Blubber, by Judy Blume
44. Athletic Shorts, by Chris Crutcher
45. Crazy Lady, by Jane Leslie Conly
46. Slaughterhouse-Five, by Kurt Vonnegut
47. The Adventures of Super Diaper Baby: The First Graphic Novel by George Beard and Harold Hutchins, the creators of Captain Underpants, by Dav Pilkey
48. Rainbow Boys, by Alex Sanchez
49. One Flew Over the Cuckoo’s Nest, by Ken Kesey
50. The Kite Runner, by Khaled Hosseini
51. Daughters of Eve, by Lois Duncan
52. The Great Gilly Hopkins, by Katherine Paterson
53. You Hear Me?, by Betsy Franco
54. The Facts Speak for Themselves, by Brock Cole
55. Summer of My German Soldier, by Bette Green
56. When Dad Killed Mom, by Julius Lester
57. Blood and Chocolate, by Annette Curtis Klause
58. Fat Kid Rules the World, by K.L. Going
59. Olive’s Ocean, by Kevin Henkes
60. Speak, by Laurie Halse Anderson
61. Draw Me A Star, by Eric Carle
62. The Stupids (series), by Harry Allard
63. The Terrorist, by Caroline B. Cooney
64. Mick Harte Was Here, by Barbara Park
65. The Things They Carried, by Tim O’Brien
66. Roll of Thunder, Hear My Cry, by Mildred Taylor
67. A Time to Kill, by John Grisham
68. Always Running, by Luis Rodriguez
69. Fahrenheit 451, by Ray Bradbury
70. Harris and Me, by Gary Paulsen
71. Junie B. Jones (series), by Barbara Park
72. Song of Solomon, by Toni Morrison
73. What’s Happening to My Body Book, by Lynda Madaras
74. The Lovely Bones, by Alice Sebold
75. Anastasia (series), by Lois Lowry
76. A Prayer for Owen Meany, by John Irving
77. Crazy: A Novel, by Benjamin Lebert
78. The Joy of Gay Sex, by Dr. Charles Silverstein
79. The Upstairs Room, by Johanna Reiss
80. A Day No Pigs Would Die, by Robert Newton Peck
81. Black Boy, by Richard Wright
82. Deal With It!, by Esther Drill
83. Detour for Emmy, by Marilyn Reynolds
84. So Far From the Bamboo Grove, by Yoko Watkins
85. Staying Fat for Sarah Byrnes, by Chris Crutcher
86. Cut, by Patricia McCormick
87. Tiger Eyes, by Judy Blume
88. The Handmaid’s Tale, by Margaret Atwood
89. Friday Night Lights, by H.G. Bissenger
90. A Wrinkle in Time, by Madeline L’Engle
91. Julie of the Wolves, by Jean Craighead George
92. The Boy Who Lost His Face, by Louis Sachar
93. Bumps in the Night, by Harry Allard
94. Goosebumps (series), by R.L. Stine
95. Shade’s Children, by Garth Nix
96. Grendel, by John Gardner
97. The House of the Spirits, by Isabel Allende
98. I Saw Esau, by Iona Opte
99. Are You There, God?  It’s Me, Margaret, by Judy Blume
100. America: A Novel, by E.R. Frank
 
Här är hela Moa Matthis intressanta text. Man kan förstås också lyssna. Länk till listan över de 100 mest förbjudna böckerna. Vad tycker ni om urvalet?

Phantom of the Opera

 
Vilken härlig upplevelse! Teatern, Her Majesty's Theatre, har funnits (under olika namn) sedan 1705. Lokalen var fantastisk och perfekt för föreställningen, som ju skildrar teatern i Paris. Den har gått på Her Majesty's sedan 1986...
 
 
Katarina och jag hade finfina platser nära scenen (fått av mina föräldrar i julklapp), och hela teatern kändes väldigt intim och mysig.
 
Storyn är att en vanställd man gömmer sig under operan, och utsätter dem han inte gillar för hemska spratt, ensembeln tror att det spökar på operan. Han förälskar sig i den tankspridda Christine, spelad av Sofia Escobar, med en helt fantastisk stämma. Hon får sin musik av fantomen. Christine uppvaktas även av Raoul.
 
 
Jag har sett Fantomen på operan i Köpenhamn för ganska många år sen, och tyckte om både föreställningen och musiken, men det här var av en helt annan klass - väldigt påkostat, och jag tror inte att en enda detalj var i plast eller syntet - allt såg äkta ut.
 
Eftersom storyn utspelar sig på en gammal teater, fick man också se smakprov ur olika föreställningar, bl a balett. Fotat ur programmet:
 
 
Det var verkligen en härlig upplevelse, och jag tror inte att någon kan bli missnöjd med den! Jag undrar om man hade kunnat få tag i billiga biljetter i sista minuten?
 
 

London - det praktiska

Jag tror säkert att många är sugna på en Londontur nu när pundet är billigt och London lockar ju i vilket fall som helst.
 
Nu vill jag i all snällhet dela med mig av några tips, som jag för övrigt till stor del i min tur har fått av Rikard F, med flera års Londonerfarenhet.
 
Biljetter till tunnelbana/bussar - man kan välja på Oyster cards som är som Jojokorten här i Malmö, eller på endagars travel cards. Rikard menade att travel cards var mer förmånliga, och man slipper betala pant om några pund per kort. Dessutom har travel cards barnpris upp till 16 år, så Kata fick sådana; inför Oystercards är alla lika. Jag beställde dem på visitbritain.com och fick hem bekvämt i lådan innan avresa - inga köer för biljetter med en massa packning att hålla reda på. Travel cards kostade 100 kr/dag för mig och hälften för Kata. Vi åkte rätt mycket tunnelbana och en del buss - ett trevligt sätt att se lite mer, helst om man sitter uppe i dubbeldeckaren. Tunnelbanan har sin begränsade charm även om vissa stationer har vacker mosaik. Eftersom vi ville få ut det mesta av vår helg i London, köpte jag även biljetter till Gatwick Express på visitbritain.com. Lyxigt och lite dyrt men så skönt. Ca 350/175 ToR.
 
Sedan bestämde vi oss för att inte checka in något bagage utan klara oss med handbagage. Jag medger att det var tight, men oj så skönt att bara gå förbi bagagebandet när vi landade efter midnatt igår. Vi flög med Norwegian, och de vägde aldrig bagaget heller. Det var också väldigt skönt när vi var i London att ha så lite bagage som möjligt att släpa på. Inte precis alla tunnelbanestationer hade rulltrappor, så det blev många trappsteg med bagage. Och eftersom vi flög Norwegian hade vi ju fått betala extra för bagaget - lockar inte precis.
 
Givetvis var det lika skönt att vi hade bokat allt annat hemifrån: hotell, teaterbiljetter och afternoon tea. Utgifterna var redan kända, och inga besvikelser över att inte få tag på biljetter/platser.
 
Mitt bästa inköp var nog redan vid lunch på fredagen - ett paket Compeed blåsplåster! Jag hade fått ett veck på strumpan så jag hade redan en blåsa när vi kom fram till hotellet. Nu kunde jag trampa på i många timmar varje dag utan större besvär. 
 
Och när ni orkat läsa ända hit får ni en belöning... Där man i Sverige garanterat hade sagt "Förbjudet att springa i rulltrappan" väljer trevliga London det här. Jag log varje gång jag såg den:
 
Bildkälla

London - hotellet

Vyn 3 steg utanför hotellentrén - fotat av Kata
 
Ah, härliga tider, London med 15-åring. Lyxigt med lite tid på tu man hand med henne. Man kan lugnt säga att Kata är lite mer i extas än jag, över shoppingmöjligheter och annat. Men jag har själv handlat en del, faktiskt. Kommer kanske lite om det en annan gång.

Men först - hotellet! Jag bokade hela resan till Kata i julklapp, genom Resfeber. Jag valde hotell på läge + fri internetuppkoppling. Det blev Club Quarters St Paul, några meter ifrån St Paul's cathedral. Läget är perfekt och även hotellet utmärkt. När vi kom hit vid halv tio på morgonen (landade en timme innan, tog Gatwick Express till Victoria station), tänkte vi be snällt om vi fick lämna in väskorna innan det var dags för första shoppingrundan - mannen i receptionen sa med ett leende att rummet redan var klart och att vi var välkomna att börja använda det direkt! Toppen - vi packade om lite mellan våra väskor/handväskor och hann nyttja internet lite snabbt. Hotellet erbjuder även tillgång till iPads, träningscyklar/yogagrejor till dörren, en fin lounge med datorer och öppen spis. Inte för att vi hunnit nyttja något av det. Rummet är perfekt utrustat med kyl, mikro, tekokare etc - endast Kata har tagit en kopp te - allt annat är även det obrukat - docka för iPhoneladdning/musikspelning.
 
I ärlighetens namn ger jag hotellet ett litet minus för badrumsdörren - det är en skjutdörr som lämnar väldigt mycket luft för både in- och utsyn och möjlighet att dela med sig av ljud. Skönt att man delar rum med en dotter, och inte en arbetskamrat, till exempel. Nu rapporterar Kata att det var lite snålt med varmvatten i duschen också... återstår att utprovas även av mig.
 
Området är också mycket trevligt - många fik och restaurangen i närheten, och inte så stökigt som på vissa andra platser.
 
Nu har vi ätit en utmärkt middag i hotellets restaurang också, och medan Kata duschar får jag låna hennes dator.

Vredens tid och Tunnare än blod

Nu har jag läst två deckare på kort tid - kollektivåkandet är igång igen och jag har med mig min läsplatta, laddad med biblioteksböcker.
 


Först läste jag Vredens tid av Stefan Tegenfalk. Jag tyckte att den började ganska bra, med folk som alla jobbade inom rättsväsendet, som plötsligt blev som galna och löpte amok; slog ihjäl någon närstående. Jag gillade huvudpersonen skarpt, den smarta men speciella polisen Jonna de Brugge. Men de övriga personporträtten var ganska bleka och på slutet blev det lite tjatigt. Lösningen kom lite för enkelt till en deckarvan läsräv som jag är.
 


Sedan blev det Tunnare än blod av Åsa Nilsonne. Som ett tema, handlade även denna bok om hur någon får i sig mediciner som leder till döden. Åsa Nilsonne kunde skapa mycket mer intressanta personer, och även här var det en poliskvinna som fick ta sig an uppgifter som hon inte var van vid, i den här gången pga av influensan som lamslog Stockholm. Jag misstänkte en helt annan mördare, så det var lite mer finurligt uttänkt i den här boken.
 
Nu väntar två ungdomsböcker...

Nedräkning, nu också för mig

Sedan Katarina fick sin julklapp - att hon och jag skulle åka till London tillsammans - har jag nästan varje morgon fått veta hur många dagar det är kvar... men nu när det är 5 dagar kvar är även jag otålig.
 
På Katarinas agenda står shopping, shopping, shopping, och jag har lovat att följa med; dock inte i egenskap av plånbok.
 
På min agenda, och Kata har lovat att följa med, står Fantomen på operan, afternoon tea och kvalitetstid med mellanbarnet.
 
 
 
Här ska vi bo, Club Quarters St Paul's, precis intill St Paul's cathedral:
 
Jag har fått beröm av Kata för att jag valde ett centralt hotel med fritt WiFi - inte självklart överallt. Vi reser ut tidigt fredag morgon och kommer hem vid midnatt på söndagen. En maxad helg alltså! Nu ska jag bara gå på jobbet i 4 dagar först.
 
Det känns fantastiskt lyxigt att ha så stora barn att man faktiskt kan göra det man själv helst vill i sällskap med dem! 

Inga finsmakare precis

Ibland kan man förvånas det man läser i nyheterna... får nu klistra in artikeln istället för att länka, då sydsvenskan har en ny betalningsmodell. Jag vet hur det vattnet som sipprar ur elementen ibland brukar se ut... inget man blir sugen på att konsumera i alla fall.
 
 
 Och en annan nyhet fann jag i skvallerblaskan hos frisören idag (har dock inget med blogginläggets titel at göra), förklarar kanske då förra veckan avhopp...
 
 

Molanders

 
Nu när både Victoria och Ingrid tipsat om Molanders, gick det inte att stå emot längre! Utöver Dicte ser nu jag och tonårtjejerna denna serie, på svtplay, via Malins iPad (på nåder) och AppleTV.
 
Vi tycker alla att karaktärerna kan vara ganska pinsamma, men roliga. Julia tycker att dottern är superstörig; Kata har svårast för mamman. Alla tycker vi att farföräldrarna borde skärpa sig! Jag känner sympati för de flesta (utom farföräldrarna då). Och advokaten är ju bara vidrig förstås.
 
Vi har just sett andra avsnittet, och anar att det kommer att bli kärlek i nästa avsnitt! Kata, snygga AT-läkaren är 29 och mamman 41. Livet är inte slut vid 41!
 
Intressant nog blev mina Julia och Kata överraskade när jag tillkännagav att jag har spelat klarinett. Tydligen bevarar man vissa saker för sig själv...

Goodbye Lenin

 
Vi har länge velat se Goodbye Lenin, och igår blev det av! Julia var på fest, så hon får se i efterhand, och Kata ville inte se den, så det var jag, Peter och Malin. Vi fick förklara rätt mycket för Malin om Väst- och Östberlin, och det känns, som alltid, när man pratar om det, helt otroligt att allt det där har hänt i vår egen tid.

Filmen handlar om en kvinna i 50-årsåldern som var starkt engagerad i Partiet, men som får en hjärtinfarkt och är i koma under 8 månader; under den mest spännande tiden då muren föll och allting ändrades. Hennes två barn; unga vuxna, njuter av allt som plötsligt går att göra, nya kläder, ny mat, nytt allt i väststil. När mamman vaknar upp är allting annorlunda. Men hon är ömtålig och ska inte utsättas för chock; därför driver framför allt sonen att skapa en låtsasvärld för mamman för han tror inte att hon skulle klara att Östtyskland fallit. Han lägger mycket tid på att sleva över grönsakskonserver i gamla östburkar och på att filma "nyhetssändningar" med sin vän.
 
Det är tidvis riktigt roligt; ibland väldigt tragiskt. Men över allt vilar kärleken mellan familjemedlemmarna, mellan grannar, och lite mer explosivt, mellan ungdomarna som just håller på med sina första egna kärleksrelationer.
 
För mig och Peter som besökte Berlin under påsken 1988, precis innan muren föll och det var ett helt otänkbart scenario, var filmen extra kul.

Osteria Qui

 
 
Idag utnyttjade vi en julklapp från mina föräldrar - brunch på Osteria Qui.

Julia är redan stammis, eftersom hennes lunchkort från skolan gäller där, och hon äter där ett par gånger i veckan. För oss andra var det premiär.

Och det var som att komma till Italien! Det var lite trångt, mysigt, och maten var jättefin. Inte samma överdåd som på t ex Kalk, men med mer finess. Och allt smakade rätt.
 
Det fanns fina italienska mackbitar, tunna pizzaslices, soppa, lasagne, ravioli, parma, salami, taleggio, mozzarella, grillade grönsaker, marinerade svampar, melon, mm mm, och en stor tårtbuffé till dessert. På italienskt sätt, ganksa söta med generösa inslag av nutella.
 
Ska man invända mot något, är det att man kallar det för brunch, när man som i vårt fall satte sig till bords halv två. Och det var inte precis brunchgrejor som pannkakor, ägg och bacon och sånt (vilket absolut inte saknades). Men jag antar att  man måste kalla det brunch för att folk ska förstå konceptet med buffé som man plockar själv ifrån.
 
Det kostade 150 kr/person - mycket prisvärt - och hälften för barn. Sen betalade man för det man drack.
 
Vi kommer gärna tillbaka.
 
 

Still going strong

 
Idag är det Far som fyller år! 77, faktiskt! Grattis Far! Jag är inte säker på om det är väldigt jämnt eller väldigt ojämnt. Det rimmar bra med att jag själv blir 44 snart i alla fall.

Min snälla Far, med oändligt tålamod, med såväl oss inom familjen, som med en aldrig sinande skara kompisar, släktingar och bekanta med diverse krämpor. Min Far arbetar inte som läkare, utan han är läkare, på det där gamla viset då man är i tjänst dygnet runt, varje dag på året. Till för patienter på bokad tid finns han fortfarande på halvtid, på en läkarmottagning i närheten av hemmet. Far kan det mesta inom läkekonsten, och det han inte själv är expert på, har han några bra kollegor att rådfråga om.
 
Bland oss fyra barn tror jag nästan att det är Mats, min 50-årige bror, som oftast konsulterar - är det inte värk i en tumme, eller nya kostvanor, så kan det vara att dörren plötsligt svällt och inte går att stänga riktigt. Mats bor alltså i Kalifornien, men ringer ändå gärna Far när han stöter på bekymmer. Och Far lyssnar och ger råd. I ärlighetens namn är det nog Mats som har haft flest symtom och riktiga sjukdomar också!
 
När vi var barn fanns det alltid en standardmedicin oavsett åkomma: ett glas vatten. Så många gånger vi fått det ordinerat, och överraskande många gånger räckte det, tillsammans med ett par vänliga ord. Fast när jag en gång i tonåren vaknade vid 4 på natten med jätteont i magen, var Far på alerten direkt. "Vargtimmen" sa han, " - det är nog blindtarmen." Då fick jag inget vatten, för det kunde fördröja ett eventuellt ingrepp. Och det var såklart blindtarmen, och jag blev opererad ganska snabbt. Jag tror däremot inte att jag fått en enda huvudvärkstablett under min uppväxt, och endast någon enstaka penicillinkur.
 
Men det fanns också baksidor med att ha en Far som var läkare - vi träffade inte honom särskilt mycket. Oftast kom han hem när vi andra hade ätit klart, och Mor sa ofta "För Far kommer jobbet först, sen är det tennisen, och efter det, familjen". Men det var mycket bra när Far var hemma till middag, för så fort Mor vände ryggen till, kunde man få honom till att spetsa vad som helst som man ville bli av med på tallriken på sin gaffel, och så slök han det i ett nafs.
 
Numera är det bridge och golf istället för tennis.
 
Bland Fars egenskaper finns att han alltid slår sig i slang med vem som helst, och han älskar att prata med ungar; egna och andras. När jag var liten tyckte jag att det var så pinsamt att han alltid skulle prata med alla.
 
Här några andra fina bilder - inte helt färska, men vad gör väl det? Det är inte en slump att de är tagna på sommaren, och gärna i Falsterbo.. det är då vi lever upp och mår bra allihop.
 
 
 
 
 

I ishallen igen...

Det ska villigt erkännas att det är Peter som tar hand om Malins sport, i synnerhet skridskoåkningen som nu verkar glida över i hockey. När Kata slutade med konståkningen var det inte bara sorgligt för mig, utan också lite skönt. Jag har fått en överdos av ishallshäng!
 
Men så i söndags på Malins träning (först en timme skridskoskola, sen en timme hockeyskola), blev Peter tillfrågad om Malin kunde tänka sig att vara med i helgen på Oddset Hockey Games pausunderhållning. Det gällde 3 matcher då Tre Kronor ska möta Finland, Ryssland och Tjeckien, och så skulle det visas lite barnverksamhet i pauserna. Det tyckte både Peter och Malin lät kul, bara att det skulle tränas lite inför också - först direkt efter dubbelträningen på söndagen, sedan måndag halv fem i Limhamns ishall, och det var där jag kom in i bilden. Mina föräldrar som hämtar på måndagar kunde snällt lämna Malin där (efter att ha krånglat på alla hockeyskydden som fanns kvar från Julias tid), men sen fick jag hämta eftersom Peter har bokslut.
 
Så då kom jag in i ishallen för första gången på ett bra tag, spanade ut över isen för att hitta min unge bland ett 60-tal jämnårriga - spanade först efter någon liten spinkig typ (fast med hockeyskydden ser alla ganska maffiga ut), sen efter någon i en rosa tröja som vi hade hört rykten om att hon mot sin vilja, som enda tjej, skulle ha - fanns ingen - tills jag plötsligt såg någon med ett långt hår som hängde ut utanför hjälmen - snacka om deja vu! Det var precis så man kände igen Julia för 10 år sen.
 
Såhär såg hon ut på den tiden:
 
 
Och alla de där grejorna har nu Malin på sig... t o m klubban står det Julia på.
 
Tilläggas kan, att det var helt fel att leta efter nån småtting på isen - Malin var rentav bland de längsta och långbentaste - tränade ihop med P05, och hon själv är ju en reslig 04:a. Ser fram emot att få ett foto på Malin att jämföra Julia med.
 

En man som heter Ove

 
Som straff för att jag var så jädrans nöjd med mig själv och livet i fredags kväll, slog magsjukan till bara några timmar senare. Igår var jag så trött att jag inte ens orkade sitta upp i sängen, men idag är jag på bättringsvägen och lite uttråkad. Visste att jag kanske hade någon bok i Letton med någon enstaka dag kvar innan bibliotekslånet går ut - hade laddat in inför USA-resan. Jodå - En man som heter Ove av Fredrik Backman, en galen bloggare som får mig att skratta regelbundet.
 
Perfekt, tänkte jag, lite lagom rolig läsning från sjukbädden. Det började ganska kul med 59-årige Ove, en principfast man som bara önskar lite ordning och reda, men som omgivs av slynglar, tokiga fruntimmer, sprättar, utlänningar som stoppar saffran i riset, och idioter som kör japanska bilar. Men sen kommer ett styng av allvar, när man får kika tillbaka i Oves barndom, och i hur det var när Sonja levde. Vi får också veta om hur de bästa vännerna Ove och Rolf blev osams för alltid när Rolf gick och köpte en BMW. Nutid varvas med minnen, och Ove, som är väl förberedd för att ta livet av sig, blir hindrad gång på gång, av grannar som inte vet hur man backar med ett släp, av en luggsliten katt som absolut inte ska släppas in i huset, av förbudsbrytare som kör med bil inne i bostadsrättsområdet.
 
Jag får väl skylla på sjukdom, men medger att jag snarare snörvlat än skrattat mig igenom boken. Jag tyckte väldigt mycket om den.

Beasts of the Southern Wild

Biodags! Jag och Julia gick och såg Beasts of the Southern Wild - vilken film!
 
 
Hushpuppy bor med sin pappa i träskmarkerna vid New Orleans, tillsammans med andra udda existenser, ofta alkoholiserade. Pappan uppfostrar Hushpuppy till att bli en riktig överlevare, och det behövs. En kvinna i området undervisar barnen om universum och urtiden, på sitt eget lilla vis, och Hushpuppy försöker få allt att hänga ihop. Hon lyssnar på hjärtslag från alla möjliga djur och iakttar naturen.
 
Det var inte att någon var elak mot barnen, men de blev heller inte särskilt kärleksfullt behandlade.
 
För mig, var den mest gripande scenen när Hushpuppy och några andra barn råkar in på ett slags vänligt horhus, och en av kvinnorna (en modersgestalt) tar upp Hushpuppy i famnen och dansar lugnt och skönt med henne. Som hon njuter, och tänker att det har bara hänt ett par gånger innan att någon lyft upp henne i famnen, och så får man se när pappan bär ut henne i ljuset, alldeles nyfödd, för att titta på henne.
 
Tydligen är Quvenzhané Wallis nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, som den yngsta någonsin.
 
Varsågoda, trailer:
 

Bra saker på en fredag

Ah, en riktigt bra avslutning på arbetsveckan!
 
Tulpaner på bordet (fått av Mor):
 
 
Beröm av chefen, t o m skriftligt:
 
Som det värmer... 
 
Sushi till middag - härligt att Julia lärde sig uppskatta det i Nya Zeeland...
 
 
 
Nu ska bara sista fåret, ute på vift, mötas per cykel, sen är allt som det ska, med hela hjorden hemma...
 
Glad helg, på er!
 
 

Vattenänglar

 
En, för mig, ny bok av Kallentoft, Vattenänglar, på ett otäckt tema - handel med barn.
 
Boken var riktigt spännande, men inte så bra som de första (Vårlik, Sommardöden etc). Det är roligt att möta karaktärerna igen med sina trassliga kärleksliv, spritproblem och tristess, som hör till svenska nyskrivna kriminalromaner. Jag ger den en 3:a av 5 möjliga.
 
Stort plus: jag gillade hur de döda kom till tals; precis som i den suveräna boken Flickan från ovan. Visst är det lite trösterikt att de döda finns med oss ännu en liten stund?
 
Jag hade laddat ner boken från biblioteket till Letton, som tidsfördriv på USA-resan för några veckor sen, men hann inte börja på den då. Tror att det hade varit perfekt verklighetsflykt på resa, annars.

RSS 2.0