Little Bee

 
Så bra, så sorglig, så ärlig. Emellanåt också rolig.

Det finns inte något som är svart eller vitt, gott eller ont, i den här boken, och det är nog det jag gillar särskilt mycket. Ibland är det så enkelt att fatta sympati för någon och antipati för någon annan. Här har alla människor dåliga och goda sidor.
  
Little Bee är flykting i Storbritannien och kommer från Nigeria. Hon har ett slumpartat möte med ett engelskt par som enda möjliga punkt i London, och lyckas söka upp dem. Inget är dock som förväntat.
 
Det finns många bra iakttagelser, t ex:
 
"Dessutom var jag glad, för det var så många år sen jag senast gav mig ut på ett äventyr.
 
Vad är ett äventyr? Det beror på varifrån man startar. Små flickor i ert land, de gömmer sig i mellanrummet mellan tvättmaskinen och kylskåpet, och låtsas att de är i djungeln med gröna ormar och apor omkring sig. jag och min syster, vi brukade gömma oss i en glänta i djungeln med gröna ormar och apor omkring oss, och låtsas att vi hade en tvättmaskin och ett kylskåp. Ni bor i en värld med maskiner och drömmer om saker med bultande hjärtan. Vi drömmer om maskiner, för vi inser vad bultande hjärtan har gjort med oss."
 
bra recension

Inte alls som planerat

Ibland blir det inte alls som man tänkt sig, men bra ändå...

Malin skulle ha spelat fotbollsmatch hemma i förmiddags, men pga blockflöjtsparaden som arrangeras av Malmö kulturskola varje år, hade många lämnat återbud, och matchen fick flyttas.

Nu gick det inte längre att krångla sig ur paraden (som jag annars såg sådär mycket fram emot) - lite överraskande följde Peter med också, han som annars inte är så intresserad av kultur framförd av småbarn. På plats vid Triangeln träffade vi många föräldrar som vi inte sett på ett tag - alltid roligt!
 
Nästa "missräkning" - dmi hade lovat genommulet och ganska kallt - istället har solen lyst nästan non-stop och det är närapå vindstilla. Detta gjorde paraden (från Triangeln till Mazettihuset) extra trevlig, och sen fick Malin testa både dragspel, xylofon och altblockflöjt. Till all lycka tyckte hon att trummorna var för väsniga. Efter instrumentutprovningen (väldigt proffisgt gjort - barnen fick känslan av att de deltog i en orkester bara tack vare att lärarna backat upp med andra unga musiker som stod för melodin medan våra ungar tutade på samma ton hela tiden) tog vi en fika i solen på Malmö Chokladfabrik. Ljuvligt. 
 
Cyklade sedan hem igen alla tre, och Peter som förutspått motvind tillbaka fick fel - den lilla vind där var, var snarare till vår fördel. Hemma blev det sedan en heleftermiddag  i trädgården, ömsom rabattrensande, ömsom bänksittande och kaffedrickande, i sällskap med 15-åring i leopardbikini.
 
Kvällen missräkning är lite tråkigare - jag var bjuden på en alla gånger supertrevlig jubileumsfest med en massa goa gamla LC-kompisar, men med alla tårar som fällts i veckan, kunde jag bara inte tänka mig att gå på fest. Dock seglade ett alternativ upp, som jag tidigare tackat nej till pga LC-festen - Julia skulle sjunga i en gospelkonsert. Jag fick sällskap med min Mor dit. Det var ett trevligt tillfälle, och den fina musiken fungerar som balsam för själen. 
 
Så, nästan inget blev som jag trodde idag, ändå har det mesta varit bra. 

Borta för alltid

 
Mina svärföräldrar i fjol, Julias hemkomstfest i maj - Kata har fotat
 
Så har döden slagit ner också hos oss; vi som alltid haft varann och inte riktigt varit beredda på något annat. Min svärfars liv tog slut i lördags, efter en ganska kort tids sjukdom. Visst visste vi att det skulle sluta så, men nu? Redan? Han fick cancer och det var skönt att plågan blev kort - han fick diagnosen för bara 4 veckor sedan.

Jag tar sällskap av Coldplay i tankarna:

Those that are dead, are not dead, they're just living in my head...
 
När döden kommer, stannar tiden liksom till, och det tar emot att få den att börja gå framåt i vanlig ordning igen. Jag är både splittrad och ledsen och väldigt trött. Tror och hoppas att allt lättar lite efter begravningen. Det värmer i hjärtat hur många som hör av sig, bryr sig, och pratar lite exta snällt med oss de här dagarna.

25 år senare...

Tänk om vi visste då, vad vi vet nu... det gäller både för oss två som för staden. Gör dig redo för ett långt inlägg, eller kom tillbaka en annan dag.
 
Peter och jag träffades på hösten 1987, och då bodde vi båda hemma. Aldrig tycktes det finnas tillräckligt med tid för bara oss två, så vi tänkte ut en listig idé - vi kunde åka på en resa tillsammans! Med ganska begränsade resurser bestämde vi oss för en bussresa till Berlin över påsk 1988. Varken Peter eller jag har så jättemycket minnen av Berlin; mest var det romantik på schemat, men vissa minnesbilder har vi, av vakter, ganska otäck stil i Östberlin, bussresan genom Östtyskland, det fina egyptiska museet, Checkpoint Charlie, Muren såklart. Så många gånger har vi pratat om guidens ord "Vem vet, kanske i vår livstid att vi får se muren falla..." Alla i bussen skakade på huvudet, det kunde vi bara inte föreställa oss. 
 
 
Men sen hände det grejor, inte så långt efteråt, och alla vet ju att muren verkligen föll 1989, och om återföreningen av Tyskland som följde på det. Vi har många gånger sagt att vi borde åka tillbaka till Berlin och se hur det är nu. Så när Peter fyllde år i februari överraskade jag honom med en resa dit. Det är också första gången vi åker på semester utan barnen (och vi har haft barn i snart 20 år nu) - vi tycker egentligen att den lilla lediga tid vi har, vill vi ha tillsammans med barnen. Men det skadar inte att vara på tu man hand någon gång! Lite spännande var det såklart också att lämna barnen hemma, passandes sig själva.
 
Jag måste säga att jag är ganska tagen av upplevelsen - hela staden andas så mycket historia och minnesmärken att man blir alldeles uppfylld. Jag förvånades över flera saker:
  • Hur mycket som ser gammalt ut fast det är återuppbyggt
  • Hur mycket öppna ytor det fortfarande finns
  • Hur mycket ful arkitektur det finns
  • Hur mycket fin arkitektur det finns
  • De flesta museer är gratis
  • Hur fult folk klär sig
 
Eftersom det var Peters present fick han bestämma mest över aktiviteterna. På fredagskvällen orkade vi bara gå ut och äta, och landade på ett fint italienskt ställe - Malatesta - vid Gendarmenmarkt. Sedan tillbaka till hotellet, Angleterre, strax intill Checkpoint Charlie.
 
På lördagen skulle det cyklas, till Wannsee, en sjö i utkanten av Berlin. Det var för övrigt på denna vackra plats som man 1942 bestämde sig för "den slutgiltiga lösningen" - judeutrotningen. Vi cyklade dit på hotellets hyrcyklar - stora däck, tunga cyklar utan växlar med sadeln långt bak och superbrett styre - nästan omöjligt att cykla i bredd - och på  intressanta cykelvägar - inte sådär super överallt. Men kul var det, och ett rejält motionspass! Lite vår i luften, så man kunde vara utan jacka mesta tiden. Här har vi bara kommit en halvmil eller så, fortfarande inne i Berlin:
 
 
Alla bilder från Berlin är tagna med min iPad - tala om att göra sig till åtlöje! Men ändå nöjd!
 
På väg tillbaka stannade vi på Mexikoplatz för en kopp kaffe och en smörgås - samtidigt pågick marknad - vilken blomsterprakt!
 
 
Turen tog över 5 timmar, så sedan fick vi vila lite middag, innan vidare sightseeing - vi gick till Topography of Terror - inom- och utomhusmuseum om underjordiska förhörsrum, massor med foton, intressanta berättelser. Peter la ner mycket mer tid på att läsa in sig än vad jag orkade med.
 
 
 
Efteråt tog vi tunnelbanan till Zoo, promenerade omkring en del, innan vi åt middag.
 
Nästa dag vaknade vi till ännu finare väder. Såhär bländad var jag över en kopp kaffe:
 
 
Vi hade bokat en guidad tur på cykel, på temat tredje riket och Nazityskland, med Fat Tire Bike Tours. Vilken bra upplevelse! Guiden var en ganska ung historieintresserad engelsman, och han gjorde en jättebra guidning. Ämnet var ju allvarligt, men han kunde ändå berätta på ett bra sätt, och med en del anekdoter om tyskar i allmänhet och galningar under andra världskriget i synnerhet. Hela turen gick genom östra Berlin, och rätt mycket i de judiska kvarteren. Här ett monument över en av de första deportationerna - av gamla judar som bodde på ålderdomshem. Bakom skulpturen - det som tidigare var judiska kyrkogården.
 
 
 
På samma gata - gripande - "det saknade huset" -  mellan tätt byggda hus en glugg där ett hus saknas - där man listat ut vem som bodde där innan de blev deporterade, och familjernas namn är inskrivna på husväggarna som gränsade till deras lägenheter. Detta "saknas" verkade så symboliskt. Man kan ana skyltarna med namnen och datumen på de vita fasaderna.
 
 
Vi var där alla judiska butiker förstördes på Kristallnatten - i tunnelbanenedgången intill finns namnet på varje butiksinnehavare och adress på trappstegen. Det är uppenbart att ingen tysk kommer att glömma landets mörka historia.
 
 
I de judiska kvarteren i Berlin och i andra städer finner man gatstenar av mässing, där man kan läsa vilken judisk person som bott där, och när och hur personen dog, inom ramen för förintelsen. Innan andra världskriget fanns 170 000 judar i Berlin, efter kriget ca 1400; nu omkring 30 000. Guiden hade också med sig bilder som han visade, av hur olika platser såg ut vid krigsslutet. Han sa, att ca 90% av all bebyggelse föll under kriget. Mycket har återuppbyggts liknande som det var innan, och ser faktiskt ganska gammalt ut, tack vare att man arbetat med sotade stenar och liknande för att ge sken av patina.
 
Turen gick på slutet genom Tiergarten - den fina parken - den klarade sig nästan oskadd genom kriget (inte lönt att bomba en park, liksom) men ironiskt nog blev den helt skövlad den iskalla vintern 1945 då man desperat fick hugga ner allt för att folk inte skulle frysa ihjäl. Men nu var den fin igen! 
 
Sen kom vi till Riksdagshuset där nu allt som tidigare sköttes i Bonn görs. På taket finns en glaskupol (som man får gå upp i) - förutom att man får en fin utsikt är även golvet av glas, så man kan se rakt ner i riksdagen. Nästan alla byggnaderna här har väldigt mycket glaspartier, för att påminna om transparens, och att viktiga beslut inte tas i mörka stängda rum. Faktiskt var det bara här vi såg tyska flaggor vaja.
 
 
Glas, transparens:
 
 
Det stora monumentet för att hedra offren för förintelsen. Man får själv tolka om de raka stenarna i böljande led ska föreställa tågvagnar på väg, gravstenar eller bara förvirring. Från utsidan passar det att sätta sig ner på stenblocken, och man kan överblicka dem. Men inne i mitten är man helt omgiven av dem, och då marken sjunker, är nu blocken mer än 4 meter höga.
 
 
 
Sista stoppet var på platsen för Hitlers bunker, där han också tog livet av sig. Bunkern är inte öppen för allmänheten, utan det är bara en ganska trist parkeringsplats intill några bostadshus.
 
Vi njöt av att vara ute så mycket i det fina vädret - guiden sa att under de första 3 månaderna i år, hade Berlin haft totalt 8 soltimmar, så det var efterlängtat även för dem. Det kunde man se, inte minst av alla blommor på balkonger överallt.
 
Vi fick se rätt mycket av Berlin; ändå finns det så mycket mer kvar att se. Kommer jag tillbaka, ska jag absolut anlita samma guider - perfekt att kunna ta sig runt ganska långt ganska snabbt, och ändå komma nära intill det man vill se. Platt var det också, lättcyklat.
 
Efter turen fick vi susa till tåget som skulle ta oss till flygplatsen, och vände hem igen till barnen. Borta bra, men hemma bäst, och allt det där!
 
 

Nyheter och annat

Ibland undrar man, hur tänker en nyhetstidning när man samlar dessa som sina aktuella ämnen?
 
 
Även om jag tycker att det har varit lite krångligt med vattnet i Lund, känns det som att det skulle kunna finnas något viktigare att skriva om? Och då tänker jag inte på Champions League, Schlagers eller Poddradio.
 
I övrigt vill jag klaga på: Vädret - i morse snöade det på mig och när jag cyklade hem från Hyllie i kväll blåste det halv storm - och det nya hotellet vid Ideon där vi testade AW i kväll, dragigt och öde...
 
Så, nu hoppas jag på lite positiva tongångar. Återkommer förhoppningsvis med dem efter helgen.

En månad utan klädinköp

Tja, det gick ju sådär att inte handla några kläder till mig själv. Men man kan se det som att jag är under avvänjning; jag kanske bättrar mig under året. Förutom det där träningsklädsinköpet, har jag ändå lyckats rätt bra.

Jag har nämligen KASTAT en pyjamas som såg lite solkig ut och som jag inte använt på säkert 10 år, och ett par leggings med hål i, och så har jag gett bort en jeanskjol, ett par leggings, en tunika och en blus till min kusin, och en helt ny windstopper i fel storlek till en annan kusin. (Jag har alltså mycket svårt att kasta).

Men ännu bättre, jag har befriat mig från säkert 20 nyhetsbrev! De första var lätta - Brandos, Asos och andra sällanköpsställen. Lite svårare blev det med La Redoute (som verkligen skickar ut väldigt bra erbjudanden), HM och Åhléns. Just Åhléns har jag faktiskt inte sagt upp ännu. Men det är ju inte så att man inte hittar till hemsidorna om man skulle vilja handla - det är bara så vilsamt att inte få reklamen och bli frestad att konsumera. Av bara farten avbeställde jag Let's deal, Ginza, Coolstuff och en massa andra nyhetsbrev, även om det inte gäller kläder. Adlibris har jag kvar, och Twilfit. Kanske att jag lyckas boka av mig från dem också vad det lider. Samtidigt har jag tecknat mig för nyhetsbrev/sms-reklam på det där trevliga stället där jag köpte träningskläderna - Stormberg - och på L'Occitane... men totalt sett ligger jag ändå på minus. Bra gjort, av mig!
 
Summering:
Använt 3/10 frikort
Kastat 2 plagg
Gett bort 5 plagg

Sandmannen och Glasklart

Jag har avslutat två böcker nästan samtidigt, då den ena var i vanlig pocket och den andra hörbok.

Båda är spänningsromaner och ingen är stor litteratur; ändå är underhållningsvärdet betydligt högre i Sandmannen än i Glasklart.
 


Jag har tidigare störtgillat Karin Wahlbergs böcker men de blir mindre läsvärda för varje bok i serien. Blocket och Sista jouren som var några av de tidigare böckerna tyckte jag om. I Glasklart kunde jag ha sluppit åtminstone 100 sidor. Och ganska snart visste jag hur det skulle sluta.
 
 
Sandmannen är den fjärde boken av Lars Kepler och de (makarna Ahndoril bakom pseudonymen) håller stilen med fantastiskt spännande läsning men med lite frosseri i makabra detaljer och i sexuellt våld. Överraskningar in i det sista! Jonas Malmsjö läser mycket bra. Jag har haft sällskap många timmar, framför allt under cykling.
 
Jag kommer utan tvekan att lyssna till nästa Kepler, men tvekar på Wahlberg.
 
 

Lördagsmorgonstur

I morse skulle Malin på premiärtur med Strövarna till skogen - avfärd 9 från en uppsamlingsplats i närheten. Efter att ganska ovant ha packat hennes ryggsäck och fått iväg henne, fortsatte jag ut på en cykeltur.

Jag fick se en del spännande saker. När jag kom ner till Limhamnsfältet, väsnades en helikopter och det var en del polisbilar i närheten. Många nyfikna stannade till, men inte jag. Väl hemma fick jag se vad det handlade om...
 
 
Det där havet glittrade och lockade, men jag kunde låta bli att hoppa i. Hade inte med mig badutrustningen heller!
 
Jag fick också se många blommande tussilago, och det gör mig alltid så löjligt glad.
 
 
När jag hade cyklat en timme och närmade mig hemmet, bestämde jag mig för att svänga bortom Svågertorp, och hämta en stekpanna som jag fått som kompensation för en dålig middagsfridsleverans.
 
 
Det var en juste kompensation! Det lönar sig att klaga, och det är dessutom rätt, tycker jag, att inte betala för något man inte är nöjd med.
 
När jag kom hem satt jag på bänken och njöt av solen en lång stund. Jag noterade 32 km på mitt Funbeat och var rätt nöjd med det, men sen kom Peter hem och smällde in 95 km. Han cyklar dock Bianchi och jag tantcykel.
 
Nu är Malin hämtad - mycket nöjd, inte minst med att vara expert på att hantera yxa. Tror nog att hon ska sova gott i natt. 
 
I kväll lär det vankas grillpremiär. Trevligt!

Frågesport

Malin hade förberett frågesport för sina systrar efter äggjakten. Hon gömde frågorna i trädgården, och så fick de leta upp och svara. Malin hade tagit lite hjälp av Mormor att sammanställa frågorna. För er som inte känner vår familj så bra - Malin är 8 år och syrrorna 15 och 19. Vi andra hade god underhållning när det blev rättning!
 
Först kommer frågorna, sedan syrrornas svar, och till sist rätt svar. Välj själv om du vill gissa först innan du läser svaren!
 
Frågorna
 
Fråga 1: 1 ägg tar 5 minuter att koka. Hur lång tid tar det att koka 3 ägg?
Fråga 2: Vad heter veckan före påsk?
Fråga 3: Malin, Mormor och Morfar ska dela på dessa ägg. Hur många får de var? (teckningen visar 6 ägg på ett fat)
Fråga 4: PÅSKRIS - Hur många ord kan du få av detta ord?
Fråga 5: Hur många tår har en kyckling?
Fråga 6: Hur många ägg kan man äta på fastande mage?
Fråga 7: Om man kokar ett ägg så att det blir hårdkokt, kan man krossa det med handen då?
 
 
 
 
 
 
 
Syrrornas svar
 
Fråga 1: K: 5 minuter / J: 15 minuter
Fråga 2: K: Pingstveckan / J: Palmveckan
Fråga 3: K + J: 2 st
Fråga 4: Det här var såklart en paradgren och båda fick ca 25 ord
Fråga 5: K: 4 st / J: 3 st
Fråga 6: K: 8 st / J: 2 st
Fråga 7: Nej
 
 
 
 
 
Rätta svaren
 
Fråga 1: 5 minuter - den med någon köksvana kunde briljera - den andra surade lite.
Fråga 2: Stilla veckan
Fråga 3: 2 st
Fråga 4: Ej testat men säkert 30
Fråga 5: 8 - 4 på varje fot
Fråga 6: 1 - sedan är man inte fastande längre
Fråga 7: Nej - detta visste barnen då Mormor genomförde experimentet i förra veckan. Avslutades med att Malin kastade ägget i stengolvet - då gick det sönder!

RSS 2.0