Cockpit

 
I kväll har vi sett på film. Jag hade inte så höga tankar om Cockpit men blev glatt överraskad. Den var rolig att se, men väckte även en del intressanta frågor. Jag tycker själv att kvotering är en jättesvår fråga.

Gott slut och gott nytt!

Bild: colorbox.com
 
Nu är det inte mycket kvar av 2012! Om några veckor kommer det kinesiska nyåret, och då börjar Ormens år. Jag tycker att de kinesiska horoskopen är mer spännande än våra egna. Såhär kan det bli 2013 enligt theinformationguru:
 
Ormens år symboliserar det hemlighetsfulla, intuitiva, inåtvända och samlade. Året bär också med sig energier av listighet och visdom. Riktiga ormar betyder tur i Kina eftersom myten säger att de motverkar svält och fattigdom. Ormens år påverkas också av denna sorts tur. 
 
När jag tittar tillbaka på 2012, vilket jag gärna gör såhär när året nästan är slut, minns jag ett bra år med ganska mycket stabilitet och harmoni; inte allt för mycket tråkiga stunder. Vi ställde till med flera fester under året. Här några höjdpunkter (som jag lätt kartlägger genom att skumma bloggen):
 
Januari dominerades av resan till Mexico - en cool konferens och härliga semesterdagar med bad och sol, och världsarv!
 
I februari var hela resten av familjen borta och jag hade en wellness week då jag kunde göra vad som helst på kvällarna.
 
I mars fyllde jag 43 (!) år, och började spana så smått efter vårtecken.
 
I april var vi bjudna på en supertjusig fest för att uppmärksamma 100-årsminnet av Titanics förlisning.
 
Katarina fyllde 15 år i maj, Malin var med i Kalvinknatet och Julia återvände till oss efter utbytesåret i Nya Zeeland. Vi hade många av hennes vänner och släkten på hemkomstparty. Maj var också bästa cykelmånad för mig med 439 km.
 
I juni åkte jag till Dublin och höll ett föredrag (att jag vågade!), Malin fyllde 8 och vi firade Midsommar. Vi var också på studentfest.
 
Peter och jag firade 20-årig bröllopsdag i juli, och vi hade även en kul fest av den anledningen. Katarina konfirmerades, och vi var på Tivoli och på Österlen.
 
I augusti åkte vi tillbaka till Valbonne, men såg också lite andra delar av Frankrike samt Monaco - härligt! Vad bruna vi är på bilderna!
 
September präglades en del av mina föräldrars förestående flytt - det mesta gjorde de såklart själva men det blev en del flytthjälp från oss också. Och så var det den traditionsenliga Falsterbohelgen med tullarbrudarna - lika trevligt som alltid!
 
I oktober kom min storebror på efterlängtat besök, och släkten kom för att träffa honom och fira hans stundande 50-årsdag.
 
November kretsade till stor del kring Katarinas gymnasieval, vi gick på mässan och öppet hus. Nu ska det bli spännande att se var hon landar.
 
December... ja där är vi ju nu - Julia har fyllt nitton, vi har julpysslat lite lagom och firat jul med de närmaste.
 
Men även om det har varit många höjdpunkter, är det vardagen som gör livet. Jag är så glad över att ha ett jobb jag trivs med att gå till varje dag, och att det finns någon att kramas med när jag kommer hem. Jag är fortfarande inne på Count your blessings och det finns många.
 
Gott nytt år!

Inte jag!

Det är intressant hur vissa nyheter, och vissa detaljer, fastnar mer än andra...
 
 
Nuförtiden när Julia är ute och turnerar ömsom med Peter, ömsom med min svärfar, ser jag genast att det är en övningskörare som råkat illa ut i artikeln från Sydsvenskan... Och jag är rätt nöjd med att jag inte själv gett mig in på äventyret Handledare.

Planera lite...

Om precis två veckor sitter jag på planet till Arizona, tillsammans med 1000 kollegor. Nåja, inte på samma plan - rätt många kommer från andra platser inom USA dessutom.
 
Men det känns som att det vore bra att planera lite - lättare sagt än gjort. Såhär ser prognosen ut för de första dagarna 2013:
 
 
men jag har hört att det gärna kan gå ner till 0° också såhär års... Och jag vet att vi mest kommer att vistas i kalla konferensrum. Å andra sidan vill man ju gärna klä sig lite sommaraktigt när nu tillfälle ges! Och det behövs något som är lite festligt till kvällarna.
 
Så istället för att bestämma mig för vilka kläder som ska med, laddade jag ner lite reseförströelse från biblioteket - 2 böcker till Letton:
 
Mercurium
Barnmorskan i East End
 
Jag inser nu att båda är historiska romaner, vilket jag inte alltid uppskattar... fast båda har fått bra kritik. Barnmorskan är nästa bok i bokklubben dessutom. Jag ska se till att ladda ned någon riktigt spännande bok också! Och någon hörbok.
 
Och så har jag beställt en tid för ansiktsbehandling (vill vara fri från döda hudceller så att den lilla solbrännan jag hoppas på håller i sig en vecka eller så), och jag planerar att ta lite brun-utan-sol på benen om man nu ska exponera dem. Vilket för tankarna tillbaka till kläderna. Suck. Det handlar alltså bara om 4 dagar - ingen extrasemester den här gången. Men min hemresa går inte förrän 21 på kvällen efter att konferensen avslutats, så jag har en dag att fördriva på egen hand (eller i sällskap med andra som ska med samma flight). Det finns gott om shopping malls på juste avstånd, så det blir nog lite av den varan i alla fall!
 
Jag ser mycket fram emot resan! Det var ju superspännande med Mexico förra året, och jag har svårt att tro att detta blir lika coolt, men ett välkommet avbrott i vintermörkret och förra gången kändes det riktigt lyxigt och kul att vara med!

Vi gör en opera: Den lille sotarpojken

 
Igår var jag med min mor och Malin på Stadsteatern Malmö Opera och såg Vi gör en opera: Den lille sotarpojken.
 
Konceptet var helt nytt för mig: I första akten planerades operan, och då fick även vi i publiken träna på sångerna. Då var föreställningen i ett nutida vardagsrum med en släkt som träffats för att fira jul.
 
I andra akten uppfördes operan och vi sjöng med och imiterade fåglar och allt möjligt. Då hoppade vi tillbaka i tiden till kanske början på 1900-talet då små smala pojkar kunde tvingas bli sotarpojkar och klättra upp i trånga skorstenar.
 
Konceptet var jättekul och engagerande men sångerna var ganska svåra både musikaliskt och textmässigt. Man hade kunnat träna på dem innan, enligt instruktioner som Operan hade skickat ut.
 
 
Jag gillade särskilt de galna dansarna som skrämdes lite i pausen (fick en flicka vid bordet intill vårt att börja gråta) och sen uppförde sig lite knasigt i andra akten. Och finalen, då hundratals pappersfåglar singlade ner över oss (ja, vi hade hjälpt till att vika i första akten), var magnifik! Och ett annat fint ögonblick: då den motvillige tenoren gör audition till ABBA.
 
Såhär tyckte Sydsvenskan.

Pojken i resväskan

 
Jag läste varningen på omslaget, det gjorde jag faktiskt, men trodde att jag visste bättre än så... men precis som det stod, när man väl börjat läsa, var det svårt att lägga den ifrån sig, och jag var klar inom 24 timmar från det jag öppnat den.
 
Jag fick boken Pojken i resväskan av min mor i julklapp (som i rimmet bekände att det var en bok hon hade glömt att avbeställa från bokklubben). Normalt sett gillar jag inte böcker där barn far illa, men det var ändå inte värsta sortens frosseri i fasor den här gången. 
 
Boken hade flera parallella spår och var inte så enkel som man först trodde. Jag gissade rätt på gåtan ganska snart men uppskattade ändå läsupplevelsen.
 

Julsaga från Christer

Varsågoda - trevligaste lilla radioklippet som jag lyssnade till på julafton - Christer i P3 med Morgan. Ge det 10 minuter av din tid och jag lovar att du inte ångrar dig!
 
Skulle inte länken funka, så leta upp Christer i P3 från julafton på sr.se och scrolla fram till sisådär 1:24.

Levererar varje gång!

 
Hämtat från SvD.se

no och jag

 
En riktigt bra bok! Litegrann påminde den mig om Tillsammans är man mindre ensam, om udda, kärlekstörstande individer; utspelar sig i Frankrike. I centrum står en 13-årig överintelligent tjej, fysiskt sist i mognad, som är kär i klassens snyggaste och coolaste kille. Lou, som hon heter, gör ett specialarbete om hemlösa unga kvinnor och lär känna No, som hon inte kan släppa tanken på. Och kanske är det No och Lou som blir kära i varann? Lous mamma är apatisk och deprimerad, pappan tassar på tå, skolan är ett helvete...
 
 
Recension i SvD.
 
Jag är nog dessutom lite sugen på filmen! Trailern ser inte alls ut som jag föreställde mig huvudpersonerna, men det verkar ändå lovande.
 
 

Själv är bäste dräng...

Julafton är över, och allt har varit mycket trevligt.

I fjol fick jag en griffeltavla av min svåger, att skriva önskningar på. Jag kom inte ihåg den förrän på självaste julafton, men då hade jag i alla fall några önskningar att ange:

 
 
Och de gick i uppfyllelse!
 
Jag fick en massa fina och praktiska klappar också, men kan ändå konstatera att jag blev allra nöjdast med det jag själv köpt:
 
  • En mandolin (inte att spela på, utan till att skiva saker på) som jag själv köpt och tänkt låta något barn ge mig, men sen tyckte jag att det var töntigt, så jag bara satt in den i skåpet. Nu har jag skivat massor av saker på den! Det blir jättebra, och låter inte, lättdiskat. Enda nackdelen: VÄLDIGT vass skär så man får passa sig! Ja, den är av märket Kyocera som fick bäst i Icakurirens test.

  • Malin fick en iPad, efter att själv ha sparat ihop till hälften under året (rätt strongt av 140 kr i veckopeng månadspeng ska det vara såklart!). Den har vi redan testat att koppla mot AppleTV (som innan verkade vara lite av en flopp) och det gick perfekt att se på SVTPlay på det viset (historieätarna fårn 20-talet för den som undrar hur vi fördrev julnatten). Malin har gett mig tillåtelse att använda paddan, men inte de andra som "kan ha smutsiga fingrar!".

  • Och så det bästa - Katas julklapp var en weekend i London, sista helgen på sportlovet, för henne och mig. Mina föräldrar bidrog med (svindyra men superfina) biljetter till Fantomen på operan. Kata blev jätteglad och har inget emot att resa med sin mamma. Jag ser mycket fram emot lite ensamtid med mellanbarnet som alltid kommer lite på undantag (förresten är ensamtid med vilket barn som helst en härlig lyx!).
 
Så alla de där klapparna ligger jag ju själv bakom, och det är klart att jag då tycker att de blir bra!
 
Och några bilder förstås:
 
 
Dukat för 10
 
Istället för gröt!
 
Mors och mina mandelmusslor
 

Dagens första lilla missöde

Av någon sjuk anledning övertalades jag till att inte hämta cateringjulmat i år (mest av Julia, tror jag, som gärna ville att vi skulle göra om kycklingen från hennes välkomstfest i somras). Peter, med sparsamhet som karaktärsdrag, hejade på. OK, sa jag, vi kör 2 sorters kyckling, efter en sillentré så att de som vill kan få skåla i snaps. Och till efterrätt citrussallad med glöggmarinerade russin och granatäpplekärnor. Som ni vet är ingen av oss värst roade av traditionell julmat.
 
Julias kyckling från i somras förberedde jag igår, och vi åt av den till middag också.
 
I morse bakade jag ett glutenfritt bröd och fixade apelsinsalladen.
 
Sen gick jag till kyrkan kl 13, helt lugn och ostressad, och skulle sno ihop den sista kycklingen efteråt - parmarullade lårfiléer... Öppnade paketet och svimmade nästan av stanken! De hade sista förbrukningsdag igår och var mer än lovligt stadda i förruttnelse. Jag som tyckte att jag hade kollat! I soptunnan direkt, förstås, och Peter till Konsum. Där fanns bara ett 450 g-paket med sista dag idag... så det kändes inte frestande. Nu har han snällt cyklat till Emporia på lårfiléjakt.
 
Så, lite jagigt blir det nog innan gästerna kommer kl 17. Och kanske blir det något annat än parmarullade kycklinglår. Tur att jag inte heller är intresserad av Kalle anka på julafton.
 
Såhär snyggt blev det bland soporna av apelsinsalladen. Hoppas att jag kommer ihåg att fota resultatet också...
 
 
 Men så fick jag visst tid att blogga; bara en sån sak!
 
 
 

God Jul!

Här, årets julkort, som jag gissar att flertalet av min lilla skara läsare även fått i brevlådan!
 
 
Hoppas att alla får chans att njuta av den här dagen, och fokuserar på det som är gott och härligt; inte övermannas av krav och förväntningar.
 
Själv ska jag en sväng till Hyllie kyrka, sedan stöka lite i köket innan lilla släkten kommer. Malin studsar omkring i tomtedräkt medan de två stora inte visat sig ännu. Peter pysslar i sin cykelverkstad.

Ord som fastnar

Ibland är man mer mottaglig för budskap. För mig verkar det som att lyssna till levande musik, särskilt sång, försätter mig i ett mottagarläge. Det händer inte sällan om jag är i kyrkan; precis som att pulsen går ner och jag blir mer närvarande.

Igår var jag Brandkårens galakonsert; Kata med flera körade. Musiken var blandad och rätt mycket var inte något jag skulle spela hemma; schlager, storband, opera, men det var också många klassiska julsånger, t ex O helga natt och Giv mig ej glans (som är en av de vackraste sångerna jag vet). Och en av artisterna var Fred Johansson som som spelar Juan Perón i Evita - fantastisk röst och dito utstrålning. Han pratade lite om julen och om hur det var mycket glädjeämnen men också en hel del jobb och irritationsmoment förknippade med högtiden. Han sa, att när han började gnälla hemma, så sa hans (engelsktalande) hustru strängt: Fred, count your blessings!
 
Och de där orden har gått och malt i mig sedan dess. Jag har så otroligt lite att beklaga mig över, när jag funderar över hur mycket jag har att glädja mig åt. Må den känslan stanna kvar.
 
 

Det närmar sig

Jag ligger lite back på julförberedelserna... men ärligt talat brukar jag med flit vara lite sen för att njuta desto mer de sista skälvande dagarna. Så idag har jag slagit in klappar, rimmat, lyssnat på dvd:n från Katarinas sista luciakonsert (i den regin i alla fall) och låtit granen kläs. Just det, jag medverkade väldigt lite och smakpolisen Katarina bestämde. Hon har för övrigt ganska god smak. I år skulle det inte vara något med halm eller av garn, och inte en massa småpynt. Konstigt nog blev mina ugglor godkända, liksom sydstatssnögubbarna. Det mesta Malin föreslog fick avslag, eller så fick hon hänga det på baksidan av granen, dit bara hon hon kan ta sig in.
 
 
 
Såhär blev den färdiga granen - ska erkännas att det inte är den bästa av granar som vi har haft - inhandlades under stress och med olika viljor och med missnöje över priset:
 
 
Jag, som normalt tycker att amaryllis är det finaste man kan ha i juletid, är nästan helt ointresserad av den som blommar vackert och av den som är i knopp. I år tycker jag bättre om hyacintkullen på köksbordet:
 
 

Applebutik Emporia

Mitt nya shoppingcenter är såklart Emporia; eftersom det är mitt närmaste, och dessutom jädrans komplett med både Willys och Ica, Systembolaget, 2 apotek, och en massa kedjor blandat med flaggskeppsbutiker. Och en massa fik och restauranger förstås. Idag skulle jag egentligen bara släppa Katarina på repetition inför kvällens julgala med Malmö Brandkår, men så passade jag på att göra de sista små julklappsärendena i sällskap med Malin.

Intressantast var Applebutiken - det stod en glad säljare och tog emot i entrén, och över huvudtaget var det personaltätt. När jag funnit klappen jag behövde satte jag fart mot... kassorna? Eh, fanns ju ingen kassa! Kanske därför butiken såg så ren och fräsch ut - heller ingen kassakö. Vid ett bord stod det något om expressutcheckning - jag fick förklarat att där kunde man ta betalt av sig själv i en app... men i alla fall - betala "som vanligt" (inte riktigt) kunde man göra var som helst och av vem som helst. Killen vid bordet halade fram en handenhet där jag stack in mitt Visakort. Så sa han "Hur vill du har kvittot?" Eftersom jag ville visa mig lite världsvan - hade ju betalt i en sån där apparat tidigare, svarade jag "Som mejl, kanske?" "Javisst", sa killen, "kolla bara att det är rätt mejladress här." I fönstret på hans handenhet stod min mejladress. Intressant! Såklart är det min mejladress som är kopplad till mitt AppleID, som är kopplat till mitt Visakort - det fattar jag ju - ändå är det en blanding av att det är smart att de kopplar ihop hela kedjan, och av att det är obehagligt att storebror ser mig. Men mest känns det smart och bra. 
 
Alla klappar köpta - skönt!
 
Just det: jorden finns visst ännu!
 

Niceville - filmen

 
 
Det var ett bra tag sen jag läste Niceville; nästan exakt två år sedan, och eftersom jag tyckte så mycket om boken, har jag dragit mig för att se filmen. Ville ju inte bli besviken!
 
Och det blev jag nu inte heller. Filmen var väldigt välgjord med rätt tidsmarkörer och bra skådespelare. Dock saknade jag det otäcka i boken, när hjärtat klappade hårt, hårt, för att man trodde att både Skeeter och hembiträdena skulle åka på lynchning.
 
Bilden ger intrycket av feelgood-film, och liiite feelgood var det; men mest gräsligheter ändå. Jag säger som Kata: helst hade man velat läsa själva The Help av Anonymous.

Början på slutet?

 
Fick denna fina påminnelse av en kollega idag, om att tiden kanske tar slut mycket snart! Det pratades en hel del om det när jag var i Mexico i fjol; om Mayakalendern som inte gick längre än till nästa vecka... Tur att jag ska ha semester den 20 och 21 då, så att jag inte slösar upp de sista dagarna på arbete...

Bekas

Igår var det biokväll - Julia skulle fira sina 19 år - sushiparty! - och vi hade vänligt blivit ombedda att hålla oss undan. De yngre systrarna övernattade hos sina morföräldrar och Peter och jag skulle gå på bio+restaurang - händer ju inte ofta så att det stör. I morse kom vi på att det kanske hade varit smartare att handla julklapparna... helst som Peter åker till Turkiet i morgon.
 
I alla fall - valet föll på Bekas - om två föräldralösa irakiska pojkar som ville ta sig till Amerika. Lillebror var en outtröttlig gaphals och ganska fräck; även mot auktoriteter, och de slet hårt. Det var syskonkärlek men också konflikter, och bröderna levde mycket farligt utan någon vuxen som höll riktig koll på dem. 
 
 
Filmen var sevärd med ändå lite antiklimax på slutet. Intressantast dock - det som utspelade sig i salongen! Det var flera sällskap som var där, som jag gissar hade rötter i Irak - såklart är det kul att gå på film som utspelar sig på en plats som man kanske känner igen, eller hört talas om (det var fantastiskt vackra landskapsbilder då och då) och att höra språket. Men jättekonstigt - filmen var mest sorglig, för all del med en del komiska inslag, och de två huvudpersonerna, 6 och kanske 10 år, åkte på en hel del stryk. Varje gång grabbarna fick sig en lavett, skrattade de osvenska i salongen högt och hjärtligt, typ som "Rätt åt honom!". Undrar om de tyckte att det var kul, eller om skrattet stod för något annat? 
 
Sen gick vi på Texas Longhorn och förflyttade oss tillbaka till sydstaterna. Rätt trevligt faktiskt, och genuint, vällagad mat, lite dyrt? Eller så är man bara inte van vid att äta ute.
 
Efteråt "flanerade" vi lite (det var jädrans kallt och småregnigt, och halt då det regnat på is och snö), så snarare stappalde vi fram, och halkade omkring, och tittade lite i skyltfönster, spanade på Musikhjälpen, och noterade som alltid lite "nya" butiker. Finast var de blåaktiga ljusskulpturerna på Gustav Adolfs torg. Till slut gav vi upp och cyklade hem, smet diskret in och ungdomarna verkade inte generas.

Pepparkakshus Greveholm

 
Den som någonsin hör mig säga något om att vilja göra pepparkakshus med runda torn, så, please, påminn mig om december 2012. Vilket trams!!
 
På utmärkta Julälskarnas sajt, där jag hade hittat fjolårets italienska villa, var det för ett par veckor sen dags att leta fram en modell för årets hus. Döm om glädjen när Greveholms slott fanns, från 1996, då adventskalendern för första gången utspelade sig där. Det verkade ju perfekt! Liiite krångligt såg det ut med de runda tornen, men kunde de, så kunde väl jag? Hahahahaha! 
 
I instruktionen stod det att man genast ur ugnen skulle forma tornbitarna till halvcylindrar. Detta gjorde jag rätt många gånger, kastade, gjorde om, svor, kastade, gjorde om, skällde så att Kata började gråta, kastade och gjorde om, och gav nästan upp. Alltså, om man gräddar bitarna fina och bruna, spricker de när man sedan lägger dem på t ex tomflaskor eller bakplåtsklädda toarullar. Om man gräddar dem lite mindre bruna, går det att forma dem, men sedan säckar de ihop eftersom de inte är styva nog. Jag testade även att eftergrädda på flaskan resp toarullen, men då kunde bitarna t ex glida av eller så blev de inte hårda ändå, eller så fastnade de. ALDRIG MERA RUNDA TORN! De jag behöll blev ändå jädrans fula.
 
Resten gick som en dans - ett femkantigt torn var t ex inget problem. De konformade taken gick också ganska enkelt (gräddades i rätt form). Mest Kata men även Malin har dekorerat, och gömt en del av skavankerna.
 
 
Malin har satt på figurer som Kata kommer att vilja byta ut:
 
 
Snygg baksida också:
 
 
Just det, förra årets dekorationssuccé minimaränger gick inte att uppbringa i år. Det blev minimarshmallows i stället - se så fint gallret avtecknar sig i skuggan på väggen!

Innesittarväder

En sån här dag stannar jag helst inne!
 
Trots allt finns det hyacinter att njuta av...
 
 
Andra är desto gladare för snöyran:
 
 
Och hon gör faktiskt nytta också. Bara synd att det nu, en timme senare, inte syns längre...
 
Helst sitta inne, sa jag... men nu ska jag ändå ut på lite skjuts till träning.
 
Njuter ni andra också av andra advent?

Små nöjen

Jag vet att jag är lyckligt lottad som verkligen kan glädas åt riktigt små saker. Idag är det visst en sådan dag!
 
Först bänkade vi oss alla fyra utom Julia framför Greveholm på TV, under varsin filt - mysigt!
 
Sen gjorde Peter och jag en lista över allt som skulle hinnas med idag (varken särskilt roligt eller mysigt faktiskt). På min lott föll Systemet, handla, skjutsa Kata och baka. Peter fick mecka med cyklar, ta Malin till skridskoskola samt samordna och utföra samåkning till Vellinge för Malins del. Och så kör vi lite tvättar och fixar med mat och sådant också förstås.
 
Jag körde för första gången ut till Emporia - eftersom vi bara har 2 km är det smartast att cykla annars, men eftersom jag skulle på ICA och Systemet, var det skönt med bil. Jag var medveten om att gratisparkeringen var slut men tyckte ändå att 8 kr/timme kändes reko.
 
Nu visade det sig att ICA och Willys bjuder på parkeringen under 2 timmar. Jag hann handla på ICA, Systemet samt "Posten" (ett litet serviceombud som jag tror hör till ICA) på under en timme! Mäkta nöjd.
 
 
Nästa gång ska jag snabba upp processen ytterligare genom att inte försöka dra betalkortet vid infart - testade att vända kortet på alla möjliga sätt innan jag insåg att man bara skulle trycka fram biljetten vid infarten.
 
Hemkommen från inköpen belönade jag mig med årets första vörtbrödsmacka med en skiva brie. Härligt!
 
Och nu har jag skjutsat Kata och hennes kompis till träning; Malin fick skjuts av en kompis pappa till badkalas på Vanningen, Peter meckar med cyklar, Julia har hämtats för att ge privatlektioner i matte.
 
Jag gläder mig nu mycket åt att jag inte tänker lämna huset mer idag, och ska fokusera på cheesecakebak!

19 år

19 år av mammaskap, kan jag fira idag... och så klart är det Julia själv vi ska fira!

Såhär kunde det se ut för 19 år sen:

 
Jag minns inte så jättemycket från den allra första tiden; bara att det var väldigt fint på BB med adventsljusstakar i fönstren och snö som singlade ner utanför. Bilden är dock från när vi kommit hem. När Julia bara var 3 veckor hade vi med henne på glöggparty och jag fick skäll av en sjuksköterska som var där över att jag vågade utsätta en så liten unge för så många baciller. Men jag var så stolt över henne - ville bara visa upp!
 
Julia var en fantastiskt lättskött bebis, åt och sov som en klocka. Vi testade allt som man skulle på henne - babysim och tygblöjor, hemlagad barnmat och en uppsjö hemsydda kläder - gärna i pojkaktig stil - vi ville inte skapa en rosa tjejtjej.
 
På dagis var hon en riktig spelevink - när det var samling och de andra barnen sjöng, ville Julia dansa i mitten.
 
När Julia var i Nya Zeeland hände det ibland att jag vaknade av att hon ropade på mig i drömmen; då mindes jag alltid henne som den glada och spralliga 6-åring hon var - aldrig en stilla stund!
 
 
 
Här med Lisen.
 
Sen kom andra tider och från att ha struntat i allt som inte var roligt för stunden, blev Julia plötsligt väldigt intresserad av skolan och betygen. Och det gick bra för henne. Bland hennes många citat minns vi: "Ärligt talat, nu har jag gått om er rent intellektuellt". Det var när hon lärde sig om molmassa och mimikry - som om inte jag och Peter vet något om det! Jag minns att jag kvitterade "Dåså, gå ut och kok ett ägg!". Den konsten behärskar hon nog inte ännu...
 
Och sen hennes starka önskan om att resa utomlands - förmodligen var det precis vad hon behövde för att frigöra sig - innan dess hade hon varit ganska lätt att ha med att göra och inte riktigt revolterat. Såklart att hon tog chansen på behörigt avstånd! Nu känns det väldigt bra att ha henne tillbaka, om än för en liten stund.

Inför födelsedagen har Julia skrivit en ganska svår önskelista med bl a Resa till Nya Zeeland, Pinot Gris-vin alt. mörk rom, en kattunge... vi får väl se vad vi kan fixa till... möjligen vinet då. Men dessutom mammas hemgjorda cheesecake och ett skrytinlägg på bloggen... det ni läser nu då.
 
Och jag behöver väl inte säga att jag är så stolt över Julia att hjärtat sväller - en klok och självständig och omtänksam och finurlig ung kvinna...
 
 
Grattis Julia! Sista året som tonåring!
 
 

Den lille elektrikern...

... är mer än välkommen hit! Har längtat hela veckan efter att få upp elljusstakarna, särskilt den stora svarta, givetvis går den inte att få igång, far iväg efter nya lampor (efter att ha testat alla extralampor som fanns här hemma), byter alla 9, ÄNDÅ LYSER INTE staken!
 
Nåja, nu har jag som en temporär lösning kopplat in kitschstaken, som Julia eller Kata tjatade till sig för länge, längesen och som vi inte haft framme på flera år (den tändes naturligtvis genast utan problem) - den är som en vanlig 7-lampors, men under bågen där lamporna sitter, finns två extralampor, som man trär ett hus och en kyrka i "guld" över, och placerar ut 2 granar intill... nu tycker jag ändå att den är rätt mysig men inte så stilig som den svarta.
 
Oj vilken dålig bild!
 
Utöver denna har jag placerat ut 2 stjärnor, en ljusboll samt 5 andra ljusstakar. Dessutom 2 hyacinter, en amaryllis och 2 adventskalendrar.
 
Stortjejerna delar på den från BodyShop:
 
Malin har valt Lego City:
 
Och så har jag beställt julkort och köpt en julklapp idag, och tittat på julkalendern på TV. Pyssligast av allt: jag lät Malin och hennes kompis julpyssla med ett litet kit från Panduro. Krävde en del tålamod från moderns sida, kan jag lova! Men de blev rätt söta:
 
 
Så, redo för såväl första advent som hela härliga december. Nu är det bara mysiga stunder som väntar!

RSS 2.0