Matkaravan



Åh, vilka roliga två timmar!! Jag som bott i Malmö hela livet får erkänna att jag inte är någon duktig Möllevångskonsument, men man kan väl ändra sig?

Självklart har du rätt för dig Ingrid, att det är min idol Lisa Förare Winbladh som ligger bakom karavanerna.

Vi fick äta oss igenom (kopierar glatt info från matkaravanssajten):
  • Ostar med tillbehör på Möllans ost; fick hänga framför getosthumidoren!
  • Malmö kötthandel; Hårdrökta stycken av alla tänkbara kroppsdelar är mycket godare än man tror. Pancetta från Dalmatien, knapriga fläsksvålar, goda korvar, komage och tunga. Obs att det jag verkligen inte hade tänkt testa, dallrande sylta med kinder och svansar... gick inte att låta bli så som karavanföraren sålde in det. Mest impad blev jag av de där fläsksvålarna! Och att man kunde köpa veckolådan, 6 kg kött av olika fina sorter för 299 kr. Inte Malmborgspriser direkt.

  • Palmyra - Möllevångens första "invandrarbutik"; Babylons hängande trädgårdar. Torkade fikon, russin och vita mullbär. Dadelsirap och rosenvatten. Beställ hemlagad baba ghanough. Kolla in de chilenska specialiteterna.

  • Kina Center Livs; Bra sortering på de flesta asiatiska varor, durianchips, friterad chilistark småfisk, färska risnudlar, frysta grodlår. Härifrån fick jag minsann behålla en stor burk fermenterade svarta bönor som man kan använda i stället för buljong för att uppnå umami!
Kolla in närmare här, och jag kan verkligen rekommendera vår guide Linda! Man fick med sig en trevlig liten bok med ett lexikon över udda ingredienser och en karta över butikerna.

Tydligen åt vi inte oss mättare än att vi kunde avsluta med en middag på Tempo. Där fick jag två underbara sorters lamm!

Backar bandet sisådär 35 år

Det finns platser och företeelser som inbjuder till att förlora sig i barndomsminnen. För mig är en sådan plats Mormor och Morfars sommarhus i Falsterbo - oftast är det "här och nu" när jag är där, men ibland kastas jag tillbaka i tiden. Idag hände det - jag rensade lite i rabattkanterna och stötte på en utblommad planta av Judaspengar (ser nu på Internet att det korrekta svenska namnet är Månviol).

Ni känner nog till växten; såhär på höstkanten har de lila blommorna förvandlats till klasar av torra bruna plattor, som gömmer fröna, vilandes på en silkestunn skiva:


När jag var barn, lärde mig Mormor hur man mycket försiktigt kunde lyfta bort eller gnida av det bruna skyddande lagret på bägge sidor för att exponera de silverglänsande judaspengarna. Något år sålde jag kvastar av dem till grannar som ville ha.

Det är något nästan sensuellt med att få loss ytterlagret; känns ungefär lika skönt som att riva av en sårskorpa. Fast jag inte är alls intresserad av att ställa in judaspengarna i en vas, kune jag inte låta bli att behandla några kvistar. Jag satt på trappan i den underbara solen, medan Far hade cyklat med Malin till Skanör, och Mor kämpade på med att klippa det höga täta gräset. Jag hade erbjudit mig att klippa men hon ville tvunget. Efteråt ångrade hon sig lite för hon var ganska trött. Jag var nog 7-8 år en lång stund och förväntade mig nästan att Mormor skulle dyka upp bakom min rygg. Det var skönt att vara där på besök, i barndomen.

Jag tog nu med mig en stor mängd platta bruna frön, och har kastat ut de flesta i en ful rabatt. Kankse får jag skörda egna judaspengar nästa år?

Det våras...

... i alla fall i Nya Zeeland.

Se här, Julia inför skolbalen i lördags:


Det är ganska glest mellan hennes hälsningar och detta är det andra fotot vi fått se. Bara att gilla läget, gissar jag. Egentligen är jag glad att hon finns där och inte här, under det här året - meningen med utbytesåret är ju just att släppa kontakten lite med allt och alla som finns där hemma.

Notera gärna Julias nya hårfärg, en aning rödtonat. Lockarna var dock bara för kvällen.

Vilket tror ni?

Detta fina mejl fick jag idag, Jag gillar särskilt att när man kollar sin vinst, går man samtidigt med i St Peterlines nyhetsbrev. Tur att jag redan har en nyckelbricka så att jag inte frestas att testa lyckan!

På villovägar

Det känns som att jag skrivit flera gånger på det ämnet, men det är tydligen inte uttömt. Ni som känner mig väl, vet att jag har tidernas sämsta lokalsinne. Att inte veta vad som är höger och vänster, norr eller söder, eller vilken gata man just kom ut ifrån är inte per definition att vara en idiot; vill bara att det ska vara klarlagt innan ni läser vidare!

Nu har jag ju jobbat ett tag i Lund och har kommit så långt att jag bara i undantagsfall halar fram min cykelkarta om jag tar de vanliga vägarna mellan Lund C eller S:t Lars Parken och Ideon. Det känns ganska fint. Men idag skulle jag till en helt annan adress, Bondegatan, och det såg ganska nära ut ändå. Jag hade kört bil till jobbet, men lånade en tjänstecykel för att ta mig dit (en hälsokontroll). Tiden hade varit bokad sedan länge och jag skrev ut kartan direkt; hade alltså inte dubbelkollat adressen eller kartan på ett bra tag.

Hur som, i GOD TID (tur nog), ut på den förträffliga tjänstecykeln. Det började bra med Sölvegatan som är väldigt bekant, men sen svängde det några gånger lite oberäkneligt och jag måste vid något tillfälle ha vänt kartan 270° istället för 90°, för plötsligt stämde ingenting. När jag var helt säker på att jag skulle få Allhelgonakyrkan på höger hand, tornade den upp sig på vänster! Snopet! Vända cykeln, och till slut komma fram till Bondegatan. Jag hade inte skrivit upp vilket nummer jag skulle till - hur lång kan Bondegatan vara, liksom? Jag cyklade nästan rakt på Feelgood, men det kändes inte riktigt rätt, det borde jag väl ha kommit ihåg (dem hade vi på gamla jobbet), men ibland byter ställen namn eller blir uppköpta... men för säkerhets skulle cyklade jag långt långt på Bondegatan för att se om det fanns några alternativ. Men till sist travade jag in på Feelgood och naturligtvis fanns det ingen sköterska med namnet som jag sökte... men jag blev pekad i andra riktningen på Bondegatan (jag som trodde att jag var i dess ena ände) och till slut kom jag fram till Lundahälsan med andan i halsen.

Faktiskt gick hemvägen bättre - jag har lärt mig att om jag bara kommer till Lunds Lasarett, så hittar jag till jobbet sen. Jag har lite andra hållpunkter, som det höga tornet vid Astronomicentrum, som också kan guida mig rätt. Vissa gator, som Tornavägen och Tunavägen begriper jag mig aldrig på dock. Bara Sölvegatan litar jag på. För övrigt är de mycket sparsamma med att sätta ut skyltar med gatunamn i Lund, och det gör ju inte saken bättre.

Undersökningen gick mycket bra - jag fick lämna blodprov och urinprov, göra EKG och hörseltest, mäta blodtrycket, fylla i arbetsmiljöenkät, mätas och vägas, och allt fick man svar på direkt. Jag fick fina betyg på alltihop (utom möjligen vikten då); gläder mig särskilt åt lågt blodsocker, blodtryck och kolesterol.

Inte min stil

Tur att det inte är min stil att sitta hemma och pipa och vara avundsjuk när min äkta hälft förlustar sig med barndomskamraterna, tillika cyklisterna (mamils* hela bunten!), i Italien. För i så fall hade jag inte klickat fram det här, eller hur?


Eller så får jag fundera lite på det här, som faktiskt är mer min stil.


Hit ska jag visst få åka i januari, och konferera lite. Nedräkning är svårt att låta bli... även om 4 månader är en lång tid, så är det onekligen en ljuspunkt i det stundande höstmörkret!

* mamil = middle aged men in lycra

Motionsstatistik

Jag har ju på olika sätt försökt hålla koll på cyklade kilometer, som ni har sett här på bloggen till och från, med mina tickers med målsättningar "Uppladdning inför Tjejvättern", "Cykla genom hösten" etc. Det är tillfredsställande att se hur kilometer läggs till kilometer och man närmar sig ett uppsatt mål.

Victoria har diskret påmint om att det finns sajter där man kan registrera sin träning och få ut lite mer än bara så... och rekommenderade särskilt Funbeat.se. Nu har jag varit med där ett tag och gillar det verkligen, trots att jag inte tagit steget att interagera med andra människor.

En rolig funktion är cirkeldiagrammet som visar hur mycket tid man lagt på respektive träningsform, och det är intressant, då jag funderat en del över om de där cykelturerna ToR Hyllie och ToR Lund C - Ideon verkligen förtjänar att registrera som träning. Jag har kommit fram till att vardagsmotionen inte ska underskattas. Se själva:


Och det där loppet, Malmö Velo Classic om 75 km förra lördagen, som kändes som en ganska stor insats ändå, representeras av ynka 11%. Cyklingen till och från tåget, liksom ärenden, ibland i sällskap med Malin kallar jag Cykling - Transport, medan helgrundor till t ex Västra Hamnen går in under Cykling. Cykling ToR jobbet är den turen jag försöker göra en gång i veckan, cykla hela vägen mellan Djupadal och Ideon och tillbaka.

Om jag filtrerar ut bara cykling (för de där promenderna känns lite perifera) kan jag se att jag har cyklat i 1319 minuter (eller 22 timmar), och avverkat 435 km under de senaste 30 dagarna.

Nån av er andra som är på Funbeat? I så fall kan vi bli kompisar där!

Affischflicka

Jag har ju precis lämnat LC bakom mig, men valde förstås att anmäla mig till past member-nätverket Tangent. Och se vad som hände!


Jag fick vara med på nyhetsbrevet... undrar just om det resulterar i en inbjudan från lokala PM-klubben (ska erkänna att jag själv inte legat på!) Ni känner ju igen bilden från profilbilden på bloggen men nu kom det visst med lite kropp också.

Ingrid, tack för alla dina tappra kommentarer! Alltid roligt när du varit upptagen med något annat en stund och sen läser i kapp och kommenterar. Det där med Kata och lunchen - det händer att hon äter stadigt mellanmål, som gårdagens mat, när hon kommer hem från skolan, eftersom hon inte kan äta mackor längre, så orkar hon med träning och annat... Jag lyssnar på Doft av hämnd av Mikael Bergstrand (sds-reporter) - en riktig Malmöskildring.

Konstiga tider

Så länge jag kan minnas, har jag maskat för att slippa gympalektioner, promenader, brännboll och allt annat pulshöjande. Det enda idrottsaktiga jag gjort någorlunda frivilligt under alla år, har varit simning. Sen fanns det en period när jag jobbade på tullen, då jag och ett gäng glada tjejer spelade innebandy i Korpen, deltog i fotbolls-RM och annat - åh vad kul vi hade. Under vissa tider har jag gått på Friskis & Svettis och spinning, men mest har det varit uppoffring och som förevändning för att kunna äta något gott.

Men nu, nu går jag här som en kärlekskrank katta och spanar ut genom fönstret - jag riktigt hör hur jag försöker förleda mig själv: "Visst verkar det som att det snart ska sluta blåsa?". Chefen har jag övertalat att få gå lite tidigare i morgon, jag måste stiga upp halv sex, och jag kommer att få stressa för att hinna till tjejmiddagen på stan. Galet, galet, men i morgon ska det cyklas till Lund, och tillbaka hem. Konstigt nog är jag redan övertygad om att det ska bli en härlig tur. Väskan är packad med ombyte, MP3-spelaren är laddad med nya hörböcker. Kan det vara en försenad fyrtioårskris?

Thaimat halvfabrikat



Katarina älskar thaimat, allt från pappkartongerna på stan till restaurangmat. Hon vill gärna att vi ska laga hemma också, särskilt nu när thaimatsmotståndaren Julia är bortrest, men jag har varit lite avskräckt av alla kryddor och specialingredienser som man måste skaffa. Men så kom jag på den perfekta lösningen - de där färdiga grytbaserna från Mrs Cheng. De har allt i sig och man behöver bara tillsätta köttet (eller fisken eller grönsakerna).

Även om Kata och jag och Peter gillar stark mat, tänkte vi gå ut lite snällt och ta medium-varianten först... förra veckan strimlade vi ner upptinade kycklingfiléer i 2 burkar med Thai Satay Medium. Malin, stackaren, höll på att brinna upp, så starkt som det var! Vi fick ge henne något annat, men vi andra gillade smaken. Jag tyckte bara att potatisbitarna var onödiga - tillförde ingenting och konsistensen var sådär.

Nästa gång var det den näst mildaste sorten, Thai Green Curry, som stod på tur, som jag strimlade ner en fläskytterfilé i. Vi gör 2 burkar, så blir det rester kvar till Kata att ta till lunch nästa dag. Den var god och trots att den var märkt mild, hade den smak, men absolut inte för stark. Man hade kunnat hetta upp den med en gnutta sambal oelek.

Nu har jag aldrig varit i Thailand, och den bästa thaimaten jag ätit är på Korrapong vid Drottningtorget, så jag kanske inte är proffsbedömare, men jag tycker att grytbaserna är toppen!

Idol vs. Svansjön

Jag erkänner, idag har jag tagit priset som värsta mamman! I godan ro satt jag och njöt av Svansjön med Ryska Stadsbaletten och St Petersburgs symfoniorketser på Malmö Arena (för all del i sällskap med en dotter=lite mammapoäng ändå), medan den där långtlångtlångtborta dottern uppträdde för hela svenska folket.



Som straff genomled jag Idol på TV4Play, för några korta stunder av stolthet, och kanske en smula rodnad på kinderna.



Finast var när det var precis 8 min kvar av Play, då Julia lättad kliver ut ur rummet med juryn, utan biljett. Hela hennes bidrag finns såklart på TV4:as sajt - hon har ett fantastiskt register som bara överträffas av hennes mod! Go, Julia, go!

När munnen är snabbare än hjärnan

Igår hade vi utsökt trevliga gäster på middag - det var familjer till två av Malins dagiskompisar; var och en av dem medförde en 7-årig flicka och en lillebror (5 resp 3 år). Katarina insåg läget och raggade upp kompisar att äta thaimat med på Limhamn och sen film hemma hos en av kompisarna - mycket riktigt var det ett hallaballou av rang medan de fem som blev kvar sprang omkring och skrämde varann med att det fanns spöken, slog varandra (syskon emellan) och hoppade studsmatta. Vi sex vuxna höll oss snällt vid middagsbordet även om vissa ryckte ut då och då.

Just det, förutom att vara väldans trevliga, visade sig gästerna och mycket generösa. Den ena familjen hade med en superfin krysantemum i plåthink att ha på trappan, och den andra - en kartong fylld med godsaker från mina två hovlevarantörer: Malmö Chokladfabrik och Olof Victor... Peter som inte är så chokladgalen som jag (han nöjer sig fint med Marabou) kände inte riktigt till chokladfabikens utbud, men såg glad ut ändå. Men när gästerna gått hem och jag botaniserade lite bättre i lådan, suckade över fint te och lyxig marmelad, och all den där chokladen, då sa Peter: Men den där chokladfabriken, de gör väl ändå bara mörk choklad? (som han inte uppskattar värst). Nejdå, sa jag, titta här - vit choklad med smak av citron och lakrits, ljus choklad med smak av apelsin och ingefära, alt. päron och kardemumma, hela hasselnötter i ljus choklad. Vad var det för dumheter?? Varför sa jag inte bara Jo, tyvärr, bara mörk choklad, och gömde undan den till mig själv?

Nåja, nu vilar Peter middag, Malin är hos en kompis och Kata i ishallen... passar fint att provsmaka första lilla kakan - de flesta chokladen var i den där perfekta nya 25-gramsstorleken - utmärkt till en kopp kaffe i sällskap med mig själv.

Malmö Velo Classic

Idag var det cykellopp - Malmö Velo Classic - första gången det kördes och så värst mycket Malmö var det nu inte - start i Husie och sen ut på landet - Staffanstorp, Genarp, Häckeberga, t ex. Tuffingarna tog 125 km.


Jag hade tänkt förbereda mig på rätt sätt den här gången - till Tjejvättern var det studentfester i veckan före som störde både mat-, vin-, sömn- och träningsplaner. Det gick sådär med förberedelserna den här gången också.

Sova ordentligt nätterna innan: Check!

Äta rätt mat dagarna innan: Hm, gick på kurs och blev matad med socker och kolhydrater varannan timme.

Inte dricka vin sista kvällen: Gick rätt bra - var på supertrevlig tjejmiddag och drack bara ett glas bubbel och ett glas rosé, och gick hem först av alla.

Cykelträna långpass några dagar innan: Misslyckades.

Men frukosten var perfekt:

Ostfylld omelett, gräddspetsat kaffe, Resorb

Likaså matsäcken:

2 fina smoothies, några energibars och en vattenflaska!

Peter var snäll och körde mig till starten, och där blev det ganska uppenbart att jag var typ ensam om tantcykel med cykelkorg, stänkskärmar och lås. Det var massor av dyra dyra fina fina racers. Men jag skäms ju inte för min cykel - hur skulle man kunna göra det - den var ju snyggast av alla! Och så mycket cred jag fick sen i målfållan, för att jag kunde hålla mitt tempo med den där. Mitt standardsvar var "Det man inte har i utrustningen, får man ha i benen" med ett ironiskt leende.

Loppet då, jag hade ju en plan för det också... eftersom jag inte var i toppform hade jag tänkt mig att ta det lugnt första halvan (hålla 21-22 km/h) och sen öka om jag orkade. Nu blev det visst inte riktigt så... jag kände mig pigg och alla andra körde ju så snabbt... så mitt snitt på de 2 första milen var 26,5 km/h, vilket är jättesnabbt för mig! Ni kan själva tänka er vilka reserver jag var nere och tullade på de sista milen. Loppet var rejält kuperat - mer upp och ner än platta sträckor och ett par riktigt tuffa backar, men vädret var perfekt - lagom temperatur, sol mellan varven och bara lite vind. Jag kom runt på 3:22, och loppet var i själva verket ett par km längre än 75 (både på min mätare och på MVC:s hemsida) så jag fick snitt 23.53 km/h och det är jag mycket nöjd med. Jag ser att jag kom in på plats 20 av 37 damer på 75 km och det är helt OK. Man fick en fin Craft cykeltröja, bara för att man var med!

Nu till sista delen av dålig planering - vi blir 12 på middag i kväll... får hoppas att de inte är alltför kvällspigga eller väntar sig gourmetmat!

Jag bjuder på en bild innan avfärd (kl 8):


Tålamodets sten

Tålamodets sten är inte en beskrivning av min gärning som mor och hustru... utan en bok jag just läst ut. Jag tyckte att den var bra och spännande, men lite svårbergiplig ibland. Det var intressant att höra om folksagorna som berättas som lite bakgrundshistorier. Boken var ovanligt tunn och därmed snabbläst.


”Någonstans i Afghanistan eller på någon annan plats” vakar en ung, vacker kvinna vid sin makes sjukbädd. Hon andas i takt med mannens andetag. Ibland tittar hon i Koranen som ligger uppslagen på en sammetskudde inom räckhåll. Kvinnan ber och räknar bönerna med hjälp av ett svart radband. Då och då bryts den ödesmättade tystnaden av ljud från bombexplosioner eller skottlossning i staden.

Efter att i flera år ha stridit för jihad blev mannen tre veckor tidigare skjuten i ett banalt slagsmål. Sedan dess har han legat i koma. Eftersom kvinnan har övergivits av hans familj som har flytt staden blir hon nu tvungen att mitt under brinnande krig ensam försörja parets två små flickor och samtidigt ta hand om sin medvetslöse man. Nu när han inte längre förmår utöva fysiskt och verbalt våld mot henne börjar den namnlösa kvinnan tala till honom. Efter hand övergår monologen i bekännelse då hon för första gången under de tio år som de varit gifta vågar öppna sitt hjärta. Hennes hittills förseglade läppar börjar yppa väl bevarade hemligheter, undertryckta känslor, tabubelagda tankar.

Den upproriska men stundtals skuldtyngda kvinnan revolterar mot sin tyranniske man, mot religionen och samhället. I kvinnans ögon blir mannen hennes sang-e sabour, tålamodets sten – enligt legenden en magisk sten som man kan anförtro alla sina hemligheter och innersta tankar. Stenen absorberar all smärta, allt lidande tills den en vacker dag spricker.

Jag har lånat recensionen (en delmängd av artikeln) av Jeana Jarlsbo på SvD.

ps - Li - ge inte upp hoppet om Yarden! Den ska diskuteras i min bokklubb i nästa vecka, men sen kommer den till dig :-) - ds

Trust extra allt

Ni som känner till mitt gamla jobb i detalj, vet att ett av kärnvärdena där var Trust. Utan att vara bitter (jag jobbar verkligen på att lägga det gamla bakom mig) var det just det ledordet som var svårast att anknyta till... jag varken kände tillit eller tyckte att jag fick det.

Men nu, då, på nya fina jobbet, hur litar man på de anställda där, tror ni? Jo, jag går på internkurs, och utanför kurslokalen finns en Cocacola-kyl. Den matar man med femkronor för att få en burkläsk, inte för att jag är någon stor läskkonsument. När jag stod och hängde utanför lokalen när det var fika, såg jag att det fanns ett helt rör med femkronor, som man kunde ta av om man ville ha läsk. Jag såg en och annan som tryckte en läsk, men ingen som snattade femmor eller stoppade ner läskar i handväskan.

Upplevelsen står i ganska skarp kontrast till den kollektiva utskällningen personalen på gamla jobbet fick ta emot vid julglöggen, då det uppdagats att det försvunnit pengar ur godiskassan.

Och det är de små sakerna som gör det, små vänliga gester, lite trevligt beröm, lite hjälp på vägen, som sen gör det lätt att själv vara generös och visa tillit. Precis så är det hemma också, med barnen, att om man visar att man litar på dem, lever de ofta upp till det. Om man visar att man inte litar på dem, lever de upp till det.

En folkpensionär


Ja om han hade fått leva vidare då... De som dör i förtid förblir ju på något sätt evigt unga. 

Klicka för all del här IDAG och glöm inte att klicka på Play. Och visst är det mycket av musiken som bara är så bra?

3 systrar, 3 morgonhumör

I morse steg Malin upp tidigt, på sitt mest kvittrande humör, och ville berätta allt om MarioBros på Nintendo DS. Jag vill helst ha det lite lugnt omkring mig den första halvtimmen.

Sen kom Kata, som försovit sig till träningen och haft svårt att somna igår kväll, på ett ganska ruttet humör...

Och så Julia då, hennes plats vid frukostbordet gapar mer och mer tom... faktiskt tar jag både oavbrutet pladder och snäsiga tonårsfasoner hellre än det.

Nu är Malin och leker hos sin kompis (som hon delar DS-intresse med), Kata är på loppis och kommer förhoppningsvis hem med pengar och tomma påsar - var förbjuden att handla smycken och rumsdekor. Och Julia har vi pratat med på telefonen för första gången sen hon reste... kändes i hjärtat. Hon har det bra, men jag tror att första smekmånadskänslorna har lagt sig och en del utmaningar gjort sig påminda. Peter är på jobbet så jag har huset för mig själv. Känns som solstolen nästa, faktiskt!

Det goda inom dig



Det är inte många författare som skriver på ett sätt som gör att man verkligen delar känslorna med huvudpersonerna, men Linda Olsson bemästrar helt klart den konsten!

Jag har läst både Sonat till Miriam och Nu vill jag sjunga dig milda sånger tidigare; Det goda inom dig var precis lika bra!

Boken utspelar sig (liksom de andra) både i Sverige och på Nya Zeeland (extra intressant nu då, med en dithän förlupen unge), och är egentligen fylld av familjetragedier, men också av hopp och förtröstan kring att människor vill göra gott. Den påminner lite om Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam på det viset.

RSS 2.0