Gudar och människor



Jag hade högt ställda förväntningar på gårdagens biofilm - 4 eller 5 i betyg hos ganska många!



Läs DN:s recension, ända till sista raden, så förstår ni varför jag trodde att jag skulle få uppleva ett mirakel! Och med så höga förväntningar är det lätt att bli lite besviken - och det blev jag. Men nu, ju mer jag tänker på filmen, desto mer tycker jag om den.

Filmen utspelar sig i Algeriet där en handfull gamla munkar uträttat sitt värv under långa tider, hjälpt lokalbefolkningen t ex med att bemanna läkarstation, slungat honung och odlat sin lilla jordlott. Det var väldigt vackert; landskapet, klostret, brödernas sång. En dag dyker terrorister/plågoandar och vill ha hjälp med sårade. Just det påminde om Persbrandts konflikt med en afrikansk tyrann i Hämnden. Munkarna ställs inför om de ska stanna och kämpa, obeväpnade, eller fly till Frankrike eller någon annan plats. Gubbarna spelade jättebra och var verkligen uttrycksfulla - det var också fint att se den muslimska lokalbefolkningen samspela med de kristna munkarna. Munkarnas måltid ackompanjerad av Tjajkovskij var pampig och ödesmättad!

Kommentarer
Postat av: Ingrid

Jag håller med, det är förödanden för en film om tittarna har FÖR högt ställda förväntningar. Det brukar oftast ge bakslag i hur man uppfattar den.

Jag tror dock den här är bra. Den borde R's mamma sett istället för någon annan värdelös film hon sa att hon såg häromdagen.

2011-01-30 @ 10:44:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0