Nya tider

Åh, livet, det rasslar på minsann. 
 
En stor sak som har hänt är att jag efter 7 år är redo för en ny arbetsgivare. Jag var djärv och sa upp mig redan innan jag skrivit på på nya stället, men vi var ju överens per telefon så varför tveka? Det här är när bläcket knappt hunnit torka:
 
 
Jag är väldigt förväntansfull men, som sig bör, lite pirrig. Har jag sålt in för höga förväntningar?
 
En annan bra sak är att jag har utökat mina inplanerade 3 semesterveckor med en vecka extra i vardera änden. Känns juste med 5 veckor! I skrivande stund har jag bara 6 arbetsdagar kvar på gamla jobbet och det är nästan svårt att greppa. Det är ganska segt men jag ägnar mig åt lite överlämning samt filar på mitt Hejdå-brev.
 

Maj 2018

Cykeltur längs Ribban - vad jag älskar mitt Malmö!
 
Jag brukar alltid tycka om maj - hur våren äntligen får fäste och naturen börjar skifta i alla tänkbara färger samtidigt som dofterna kommer. I år, då kastades vi från en väldigt lång och envis vinter, nästan rakt in i högsommarvärme och torka råder. Även om jag njuter av värmen och av att kunna bada länge, känner jag oro över bristen på regn.
 
När jag tänker över de bästa stunderna i maj 2018, blir det döttrar och hav som ligger närmst till hands.
 
Vi hälsade på Kata i Stockholm och tittade på hennes spex
 
Jag fick njuta av ett underbart litet kallbadhus vid Saltsjöbaden
 
Malin ser jag inte mycket av men nån gång så!
 
Kvällssol på Sibbarp
 
Julia träffar jag desto oftare - härligt att ha henne i Malmö igen. Fast just denna bild är från Stockholm, Långholmsbadet.
 
Påfallande många kvällar har jag fastnat här, på min vinterass, i solcellslampornas milda sken och med koltrastens sång som enda underhållning. Vad mer kan man behöva?
 
Tiotusenkronorsfrågan: Hur länge ska sommaren hålla i sig?

Counting my blessings

Min clematis
 
Jag har väl inte livets toppnotering just nu, på någon front, även om det ljusnar så smått. Jag går igenom en uppbrotts- och nystartstid, tämligen plågsamt, hur nyttigt det än är.
 
Men idag är ändå en sådan där dag då jag förmår att lyfta blicken lite högre och fundera över allt som är mig givet. Flera små saker har lyft min dag...
 
Naturen, och inte minst min egen trädgård, där det blommar för fullt trots att jag inte vattnar (undantaget nyplanterat smått).
 
Inga trafikstörningar varken till eller från jobbet! 25 min i vardera riktningen.
 
Fredagsfika på jobbet, och nu var det inte själva fikan (som var helt OK) utan i kön till kaffet. Kön var ganska lång och några platser längre fram stod en kollega som jag gillar mycket men som jag inte träffar så ofta längre. Våra blickar fastnade i varann och vi vinkade lite. Så lösgjorde hon sig ur kön, tog platsen efter mig, och sa "Jag vill hellre vara här med dig" och gav mig en varm kram. Och så småpratade vi en stund om ditt och datt tills det blev vår tur.
 
Pratat bra med Far om små bekymmer och stora glädjeämnen.

Massage på jobbet, alltid lika skönt.
 
Ett samtal där någon vill träffas för att diskutera framtida karriär med mig.
 
Malin sms:ade om att ha fått A på matteprovet. Denna lilla cooling verkar ha koll ändå. De andra två raringarna har jag också växlat några ord med, känns skönt.
 
Och kanske bäst, hittills. Lunchen med en gammal kär vän sedan 46 år tillbaka. Att få landa i dessa välvilliga blå ögon, fulla av förståelse och gemenskap. Helt magiskt lyckades vi på knappt en timme inte bara äta lunchen utan också prata om meningen med livet, döden, kärlek, jobb, yoga, tacksamhet, resor, barndom, föräldrar, syskon, citroner, vänskap. Klarade av allt det här utan att gråta, även om jag torkade någon liten tår ur ögonvrån lite diskret men knappast obemärkt. Innan vi skildes åt rabblade vi varandaras hemtelefonnummer från barndomen, som ett slags hemlig kod.
 
Funderar nu över vad dagens sista timmar ska innebära. Drömmer om bubbel, bad, sällskap. Den som lever får se.
 
Pion som flyttat med från gamla huset, där det alltid blev exakt 3 knoppar. Blommar numera lite mer varje år.
 

49

Snudd på 49 år gammalt foto
 
Konstigaste födelsedagen, firades dagen efter min mors begravning. 
 
Jag har ganska sällan firat min dag stort, undantaget kanske 40-årsdagen med party på spa, men inte en enda gång har jag fyllt utan att min mor ringt och gratulerat mig, och vanligtvis också kommit med penséer till mina utekrukor. I år hade väl inte penséerna passat ändå, i snö och kyla, istället står en söt kruka med minipenséer i mitt köksfönster, det var kondoleansblommor som kom till min far.
 
Kan nästan inte se mig mätt på bilden, tänker på min då 28-åriga mor som med sitt tredje barn i famnen, tänk vad ung hon var, ändå ser hon lugn och klok ut.
 
Så många har hört av sig, från när och fjärran, för att berätta hur mycket min mor betytt för dem, och vilken fin människa hon var. För mig är det som ett hål inom mig, vet inte hur det ska fyllas.
 
Igår var jag på en föreställning på Malmö Live, med Mikael Wiehe, Nour el Refai och Edda Magnason (tillsammans med Malmö Symfoniorkester). När Mikael sjöng Den jag kunde va, rann tårarna nerför mina kinder. Överhuvudtaget är jag väldigt nära mina känslor och har nära till tårarna.
 
Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va
 
Du är med mej där jag e
Du är med mej vart jag ser
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va
 
 
 
 

Blå mot röd

De första veckorna det här året har utan överdrift prövat mig.
 
Med en döende anhörig kan alla andra missöden antingen te sig väldigt banala, eller så blir det bara för mycket att  hantera ytterligare en sak.
 
Vi har t ex haft uppsägningar på jobbet och jag kände först att det faktiskt inte spelar någon roll om jag blir uppsagd eller ej. Nu blev jag inte det (skönt nog) men flera av mina kära kollegor, och där blev det faktiskt till slut nästan mer än jag kunde stå ut med, alla dessa avsked. 
 
En annan incident var min söta lilla Skoda som snällt parkerad utanför mina föräldrars hus blev utsatt för ett våldsamt övergrepp av en stor tung Porsche. Jag var inte själv där för att bevittna det hela men fick såklart bildbevis.
 
 
Det ser kanske inte så farligt ut men uppenbarligen fick Lilla NER så mycket stryk att hon inte kunde repareras. Alla turer med ohjälpsamt försäkringsbolag, vänlig påkörare, rar bärgare, otäck skrotfirma, trevlig biuthyrare blev tungt att rodda. Även känslomässigt var det lite svårt att skiljas från bilen som tjänat mig så väl sedan samma vecka som jag köpte hus och cykel, i slutet av 2013. Vi har varit till Stockholm flera gånger tillsammans och i Bohuslän och i Danmark, och så har vi farit fram och tillbaka till Lund varenda dag.
 
Men jag var ju tvungen att tänka till inför en ny bil. Hyrbilen som jag fick var en liten röd polo och den knallröda färgen gjorde mig så löjligt glad att jag genast visste att nästa bil skulle bli röd. Jag har annars haft två blåa Passater, en ljusblå Audi och en grå Jetta. Hjärtat klappar lite extra för Audi, så när jag fick syn på deras A1:a visste jag att det var den jag ville ha.
 
 
Nu har jag kört runt med henne (ännu inte namngiven) några veckor och det är mycket trevligt, får erkänna att jag inte skänkte platsen i baksätet mycket uppmärksamhet och det är minimalt åtminstone med en lång och stor förare som jag.
 
Jag saknar också backsensorn men det är ju bara att lära känna hur liten hon verkligen är.
 
För första gången har jag tagit en bil via finansiering så det kommer ju att svida lite i plånboken varje månad. Men gullig är hon i alla fall!
 

Ensamhet

 
 
Trots att jag har flera av mina allra käraste inom räckhåll, känner jag mig stundtals oändligt ensam i den sorg som nu drabbat mig. Det känns inte som att det går att dela och på så vis få avlastning av någon. Kanske är det bara att vänta ut som gäller och att acceptera att sorgen följer med förmodligen resten av livet. Kanske kan den mattas av lite också - jag hoppas det.
 
Mycket den sista tiden tillsammans med min mor var väldigt fint och att tänka på det, lindrar smärtan lite. Jag försöker också ta till mig av hur jag beundrade min mors inställning till sin diagnos, hur hon genast valde tacksamhet och ödmjukhet inför allt livet gett henne istället för besvikelse och ångest.
 
Lite mer oväntat är den ilska som bubblar upp i mig, jag är ibland (och säkert orättvist) arg på dem som säger att jag ska höra av mig om de kan göra något. Visst känner jag igen mig i det att möta någon i sorg, man vill erbjuda sig att göra något, vad som helst som kan lindra. Och man är rädd för att göra fel. Men nu vet jag bättre nästa gång någon i min närhet drabbas av sorg - den sörjande vet inte själv vad som kan hjälpa, man får nog använda sin fantasi där och agera istället för att vänta på svar. Jag är även arg t ex på solen som väl kunde lyst lite mer tidigare, så att min mor fick glädje av den och på kylan som gör det otäckt att ta sig ut. Jag märker att jag biter ihop och gnisslar tänder, för de är ömma.
 
De vackra blommor som både jag och min Far fått och ett stort antal brev, där många beskriver vad de tyckte särskilt om med min Mor, värmer. 
 
Jag blir oväntat glad över överraskande små handlingar - som en vårig bukett plockad en morgon då det var -7 grader, och levererad med en kram till min kontorsplats. Självklart började jag genast gråta, hoppas att det inte skrämde givaren från framtida liknande gärningar. Hon har ganska nyligen själv varit med om sorg så hon kanske minns hur det lilla kan betyda väldigt mycket.
 
 
Första dagen jag kom till jobbet efter dödsfallet, väntade det här. T o m jag var tvungen att le. Choklad, en lott och ett gulligt kort!
 
Men det blev inte till att sluta jobbet och leva på miljonerna...
 
 

Mitt 2017

Lite äldre, lite mer eftertänksam
 
Jag brukar summera det gångna året innan det rullar över till nytt år, men jag har uppenbarligen inte hunnit den här gången... Det får istället bli det första inlägget för 2018.
 
Jag tycker att det har varit ett fint år, lite lugnare och snällare än många tidigare. Det har varit väldigt skönt och vilsamt med en raring vid min sida, i vardag och helg, vått och torrt, hela 2017. Inte är det enkelt jämt - i takt med att jag förstår raringen lite bättre, förstår jag hur svårt det kan vara att förstå mig. Fortfarande vill han inte vara på bild på internet så han saknas här i collaget. Tyvärr. För jag vet precis vilken jag skulle välja.
 
Barnen... två som är etablerade i Stockholm; ibland känns det nära, ibland väldigt långt borta. Och den tredje som passat på att bli tonåring...
 
Det har varit en hel del ohälsa i min närhet och förutom att det gör mig väldigt ledsen och beklämd, ger det mig perspektiv och jag förmår att uppskatta att jag på det hela taget är frisk. Fast, nu när jag tänker på det, var det faktiskt 2017 som jag genomgick en större operation och var sjukskriven den längsta perioden i mitt liv. Men så mycket bättre jag blivit efter det!
 
Som ofta har jag hunnit med mycket, och rest en del. Och de minnena sticker ju ut och dokumenters på ett helt annat sätt en det som egentligen är livet, den eviga vardagen... 
 
Till Stockholm har jag farit tre gånger, med min lilla bil - två gånger som flyttkarl (även av två katter), en gång som semesterfirare.
 
Jag uppskattar så, numera, de gånger jag är tillsammans med alla barnen. Såhär roligt var det utanför Abba-museet (även inne var det roligt):
 
 
I februari firade jag en älskad kusins 50-årsdag med en av hennes systrar. Varberg! Vill tillbaka!! Vill träffa kusinerna snart igen dessutom.
 
Jag var också en intensiv men härlig långhelg till Shanghai med en kär vän. Och hälsade på en annan kär vän.
 
 
En annan återkommande tradition är bokhelg på Österlen. Som så ofta, överraskande fint väder och glitter i havet! Och goda vänner, finfin mat, en andningspaus! Och såklart en augustprisvinnare att diskutera.
 
 
 
När det vårades lite mera, åkte jag och tullarbrudarna till Nice och bara njöt. Så mysigt!! Vi har pratat om det i många år, att åka på husmorssemester, och äntligen blev det av. Det var minsann pigga husmödrar!
 
 
Sommar, mycket åkandes Skåne runt med sommarkort och raring, en tur till Tjörn för tre generationer, och så Stockholm då. Sommarvädret var det väl sisådär med men det kunde inte hjälpas! Jag hade det bra ändå.
 
 
 
Jag och raringen reste också utomlands! Till Helsingör! Och det var jättetrevligt!
 
Jag bokförde bad under sommaren, men vad hände i augusti och sepember? La jag av att bokföra då? Jag fortsatte att bada i alla fall, senast häromdagen.
 
 
September, då bev det yogaresa till Österrike. Den gav nya insikter, ibland är det tungt att komma i kontakt med sitt inre, så var det den gången. Regnade gjorde det också, nästan non stop.
 
 
Nu när det blivit vinter, har jag engagerat mig i Mentor.se, och har en tonårstjej som jag ska träffa då och då under året. Jag har även fått en egen mentor på jobbet, som jag fått mycket glädje av.
 
När jag ser tillbaka såhär, är jag ödmjök och lycklig över all den kärlek som kommer till mig, från familj, från en stor skara vänner, från raringen, och, som jag lärt mig genom yoga, från mig själv. 
 
Bland ägodelar som jag är odelat glad och positiv till räknar jag mitt lilla hus. Lika lycklig över det efter 4 år! Lika glad varje gång jag sätter nyckeln i låset.
 
 
2018, ja. Välkommen, men försök fara varsamt fram med mig. Tack.
 

Beröring

En kram på senare tid!
 
Något som jag har funderat mycket över på sistone, är fysisk beröring. Efter att ha levt med barn och partner i många år, har jag varje varje dag varit tätt inpå andra människor, och inte alltid har jag haft vett att uppskatta det till fullo.
 
Jag minns hur min frisör berättade en gång, om en äldre man som hon hade som kund, som varje gång uttryckte hur tacksam han var över stunden hos henne, då det var den enda fysiska beröring han numera fick. Låt mig nämna att han alltid passade på att få håret tvättat också!
 
Nu har jag en partner som gärna kelar med mig och när barnen är här, blir det en del pussar och kramar, men det finns också många dagar då jag inte har närkontakt med någon alls. Desto mer påtagligt blir det då när det händer.
 
Jag träffade en gammal kollega på lunch, vi brukade förut ses varenda dag och äta lunch ihop, men nu har hon bytt jobb och vi har inte träffats på många månader. Vi åkte i hennes bil till lunchträffen, och när vi steg ut, stack hon armen under min, och den värmen, även genom ytterkläderna, var som en direktkontakt till hjärtat och jag kände mig mycket glad och omtyckt.
 
För någon vecka sedan, tillverkade jag julgodis med ett gäng gamla LC-kompisar, jag stod och rörde i en gryta med kolasmet, när en av tjejerna kom upp bakom mig och masserade min rygg med mjuka tag. Så mysigt! Och vi pratade om det sedan, hur välgörande det är när någon tar sig tid till det.
 
Till sist, på yogan, under djupavslappningen på slutet, går ofta instruktören runt och trycker ner ens axlar lätt mot mattan. Den beröringen känns som en stor och fin tjänst.

Pay it forward

Ur filmen Pay it forward
 
Ibland tänker jag på det där om vad goda gärningar är och hur man ska förhålla sig til dem. Ofta är det ju så att den som är god mot mig, har jag inte chans att kompensera, men istället kan jag vara juste mot någon annan, lite som i den gamla men goda filmen Pay it forward.
 
Ett tag hade jag en "dagbok" med lite annorlunda upplägg, man skulle fylla i lite saker om varje dag, t ex något man är tacksam över och dagens goda gärningar. Påfallande ofta var det svårt att komma på något bra som jag hade gjort för någon annan.
 
Men idag då, idag har varit en dag av både utförda och mottagna goda gärningar!
 
Tema regnrusk
 
Själv började jag dagen i hällregn, just när jag klev in i bilen fick jag syn på en kvinna med rullväska och klackar, insvept i en sjal som skydd mot regnet. På håll trodde jag att det var min granne som jag känner litegrann, och att jag kunde skjutsa henne, men när hon kom närmare, såg jag att det inte var hon. När jag just skulle rulla förbi kvinnan, tänkte jag, "Hon kanske vill ha skjuts ändå?" Jag vevade ner rutan och frågade. Och det ville hon, vi fick några trevliga minuter tillsammans på väg till busshållsplatsen. Minimal insats för mig, mycket värt för henne!
 
Egentligen var jag på väg till däckfirman för att lägga på vinterdäcken. Lite pinsamt, tyckte jag, att jag skulle upphöra som kund hos dem, för att flytta in däcken till deras närmaste granne, min bilverkstad som nu också börjat med däckförvaring. Jag har förstått att det är lite spänt mellan grannarna. Jag förväntade mig sura miner eller att bli uppskörtad. Men med ett glatt leende packade däckmannen däcken på en kärra och körde över till sin konkurrent. Så skönt att själv slippa hantera de tunga och smutsiga däcken i regnet!
 
Tema insamlingar för välgörhenhet
 
På jobbet pågår kampanjen Movember och äntligen blev jag klar med min donation om ett par hundra kronor. Förra året var jag med och drev vår insats och fraktade bl a en barberare och hans urtunga stol för att han skulle raka alla som så önskade den 1 november. I år har jag legat lågt med arrangemanget, men självklart skänker jag en slant till ett viktigt syfte.
 
Bara en liten stund senare fick jag ett samtal från företaget som utför massage på jobbet hos oss. Jag hade frågat om de kanske ville skänka ett par massagebehandlingar till förmån för WeSeeHope när vi ska ha ett välgörenhetsevent på jobbet om ett par veckor. Det ville de! Inte mindre än 10 behandligar skänktes till oss! Vi räknar med att lotteriet ska ge 4000 kr som sedan dubblas av vår arbetsgivare. Det räcker till 40 getter i Uganda, t ex!
 
Tema saffran
 
Det var onsdagsfika på jobbet (kaffe+hembakat för 20 kr) och min vanliga fikakompis satt i möte och hann inte gå ner och smaka på en saffranskaka som såg mycket intressant ut. Jag köpte en till henne och ställde på hennes skrivbord.
 
På tal om saffran har jag snart ett större lussekattsbak på gång (till samma event som massagerna ska lottas ut). Jag hade sett att det var riktigt bra pris på den dyra varan på ett ställe som jag verkligen blir matt av, Ö&B på Mobilia. Jag hann bara andas detta, så åkte en raring till partner genast dit och provianterade åt mig!
 
Så nog har det varit återbäring direkt på många fronter idag! Lyckliga mig som får både ge och ta emot!

I kölvattnet av metoo

 
 
Shing Yin Khor / The Nib
 
Metoo, alltså... 
 
Vilken fart det har fått, inte bara i sociala medier.
 
Själv taggade jag mig aldrig i det, för det är för mig samma som att erkänna att jag andas, en självklarhet. Jag vet inte en enda flicka eller kvinna som inte utsatts för något slags trakasseri pga av just det, vara tjej. Men på liknande sätt har jag garanterat gjort killar och män illa genom mitt språkbruk och hånskratt och gliringar genom tiderna, förhoppningsvis är jag klokare och tryggare idag och behandlar mina medmänniskor med större respekt.
 
Jag beundrar dem som trätt fram om vittnat om män i maktställning som tycker att de bara kan ta för sig och behandla främst unga tjejer som objekt, härligt att flera "goa gubbar" blivit skoningslöst granskade och blivit av med sina jobb...
 
Jag tycker dock att det är synd när vanliga reko killar (och så är ju de allra flesta - reko) skräms till tystnad, vågar kanske inte ta ett initiativ eller bjuda på en komplimang i tron att det ska vara trakasserande... Man måste kunna skilja på vad som är OK och inte, och till stor del tror jag att svaren finns i hur kontaktförsöken tas emot. Det är inte fel att fråga, och att lyssna på responsen, innan man agerar. På temat finns intressant (premium)artikel i dagens SvD, ett litet urklipp:
 
 
Men sen, det andra, de riktiga övergreppen (utan avsikt att förminska vardagstrakasserierna) som kända och okända kvinnor vittnat om... Jag har bara läst några få av de artiklarna, för det är mycket plågsam läsning. Även dem finns det massor av, och här är mörkertalet garanterat större. Och här finns inte heller motsvarande självrannsakan, att jag tänker att kvinnor också är förövare. Vad gäller våldtäkter och övergrepp är det till stor del kvinnor som drabbas och nästan bara män som begår brotten. Och tyvärr, tyvärr, genom att ha läst och funderat över det i samband med metoo, väcktes även egna minnen till liv, av något jag utsattes för för längesen, och som jag inte förstod då, att jag borde ha polisanmält. Förövaren finns kvar i samma stad, och när jag någon gång ser skymten av honom, försöker jag bara komma undan, fortfarande. När jag tänker på det där, blir jag 13 igen, ledsen och osäker, inte alls lik den mestadels glada och trygga kvinna som jag är idag. Funderar än idag över vilka kläder jag hade på mig och vilka signaler jag sände ut, om det var jag som startade det hela. Och jag vill helst låsa in min egen 13-åring och förbjuda magtröjor och korta shorts, fast jag vet att det inte är rätt väg.
 
Trots att det tog emot, har jag öppnat för diskussionen med yngsta dottern, pratat om vad metoo handlar om och att man bestämmer över sin egen kropp mm, och även utan att gå in på detaljer berättat att jag själv som ung råkade ut för något som jag inte kunde prata med någon vuxen om, knappast med jämnåriga heller. Skönt nog verkade hon ha koll på det mesta redan och jag hoppas och tror att hon vet att hon kan prata med mig. Det är en stor skillnad mot när jag själv växte upp - ungdomarna anförtror mig mycket mer personliga tankar, upplevelser och känslor än jag själv kunde med mina föräldrar eller andra vuxna.

Young at heart...

Då och då får man ju höra det där, att ålder bara är en siffra. För mig är det emellanåt svårt att ta in att jag är 48, och ofta när jag möter nya människor, tänker jag att de är ungefär i min ålder, ge och ta ett par år, om vi bara finner varann.
 
I veckan var jag på en kurs på kvällen där man fick anledning att snicksnacka med dem som satt intill, och som en del av utbildningen skulle vi prata lite om hur det var att vara 14 år. Det blev naturligt att fråga varann vilka skolor man gått på etc. Killen bredvid mig, i kostym och skjorta direkt från jobbet, var en trevlig prick, verkade trygg och proffsig. Visst var han några år yngre, det kunde jag inse.
 
Han frågade mig vilken skola jag gått på, och jag sa Linné, han sken upp, för han hade kompisar som också gått där, vilka år var det? Jag är inte så bra på årtal så jag sa, hm, vet inte, men jag är född 69 och har gått i klass med 68:or... Han såg lite förbryllad ut och jag kläckte ur mig "men du är nog lite yngre än så". Han svarade inte riktigt men mumlade något om 82, precis innan kursledaren satte igång igen.
 
Medan kursledaren visade lite bilder på ppt, funderade jag lite över årtalen. Jag var ju senior of 86 i USA, så jag bör ha slutat högstadiet ett par år innan... men då gick jag ju på Linné 1982. Sneglade på killen bredvid mig. Men några år yngre än mig borde han väl ändå vara, såg en bebis som bakgrundsbild på hans mobil också... 
 
Kunde inte låta bli att skratta till när jag insåg vad han menat med 82. Det var hans födelseår. Tjena.

Fördomsfull - jag?

Följande utspelade sig igår:
 
Jag och Malin skulle simma på Hylliebadet, och när jag närmade mig parkeringen såg jag på håll ett 10-tal nybadade mellanösternkillar i åldrarna 20-35, kunde känna testosteronet i luften även på mitt avstånd.
 
Ungefär samtidigt som jag parkerade bilen, närmade de sig parkeringen. Utan att reflektera över det, övervägde jag att stanna i bilen tills de gett sig av - ett beteende som jag lärt mig under många år som tjej och kvinna - att undvika vissa situationer. Samtidigt ville jag in till badet så snabbt som möjligt. Jag tog ett djupt andetag och steg ur bilen. Blev ogenerat mönstrad uppifrån och ner. Betämde mig för att inte gå runt hopen av killar utan rakt mot P-automaten även om jag fick gå igenom den. Malin satt kvar i bilen och pillade med sin mobil.
 
En av killarna sökte kontakt med mig - jag tittade snett ner som jag också lärt mig - inte le "inbjudande" - inte blänga "bitchigt". Han ställde sig i vägen och sa på rosengårdssvenska: "Du ska inte köpa biljett!" Jag sträckte på mig och såg honom i ögonen ändå. "Jo, det ska jag." utan darr på rösten. "Nej, men, jag menar, jag har mer än 2 timmar kvar på min biljett - du kan ta den."
 
Tur att det var mörkt ute så han inte såg skammens rosor på mina kinder. Men jag hade vett att tacka så mycket och le mitt snällaste leende. Tänkte på det där nästan hela simturen, och flera gånger idag. 

Yogaresa - Österrike

 
Det är nu tredje året i rad som jag åker på yogaresa i månadsskiftet aug/sept, men i år till en ny destination - Zell am See istället för Skiathos. Det var väldigt vackert och välordnat, nästan som scener ur Playmobilkatalogen. De flesta bilderna togs på den enda soliga dagen, då vi åkte upp på Schmittenhöhe (?) med utsikt över glaciären Kaprunn. Vi vandrade några timmar och hade även yoga på en alptopp.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
När vi åt vår medhavda matsäck, drog det ihop sig till regn, som sedan fortsatte resten av vistelsen. Non stop.
 
 
Så då blev det yoga inomhus. Yogan höll hög klass, ingen chans att slacka!
 
 
Hotellet var väldigt österrikiskt och mycket pyntat med trä och hjärtan och djurhuvuden om vartannat.
 
 
Det fanns pool och bastuavdelning med många sorters bastu. Även en nakenavdelning som endast jag var sugen på.
 
 
Det var bra och massor av mat. Och lite speciella teman - något för alla.
 
 
En av regndagarna cyklade jag och Pernilla runt sjön under vår lediga tid, på gratis men dåliga cyklar. Vi kunde inte låta bli att bada heller!
 
 
 
Vi tröstade oss sedan med yatzy, öppen brasa och irish coffee, tillsammans med Gunilla och Victoria som valde att promera istället för att cyklar i regnet. 
 
 
Yogaresorna fungerar  som ett slags årsbokslut för mig - vad hände under året som gick? - Vad önskar jag av året som kommer? Det blir alltså även en inre resa, tack vare meditation och tystnad. Inte bara mjuka glada känslor kommer upp, utan även det som jag nogsamt tryckt undan och packat ner. Så det var en del regn i hjärtat också, och jag tuggar fortfarande mig igenom en del som behöver bearbetas. Men det är ju ett jobb som ska göra, bättre förr än sen, egentligen.
 
Victorias bild över dagliga regninga promenader till yogastudion

30 år sedan

I morse slog det mig att jag missat en märkesdag som jag och Peter uppmärksammat många många gånger; nästan bättre än bröllopsdag och förlovningsdag - dagen då vi träffades - 11 september (som på senare år fått en helt annan mer olycksbådande klang efter Nine Eleven) - det var hösten 1987 som vi träffades och blev ihop på studs. Nu kan man ju inte hålla på och högtidlighålla något som inte längre finns (precis som vår bröllopsdag som skulle räknat ett kvarts sekel i somras), men ändå, kändes det lite snopet att dagen bara gick mig förbi. Samtidigt väldigt sunt att den gjorde just det! 
 
Som ett litet skratt från ovan kom då denna lilla ruta i SvD idag... 
 
 
Den fick ju mig att känna mig 100 år gammal! Är det möjligt att jag har levt och lagat mat utan att kunna köpa hem Barillas färdiga pastasås? Tydligen.
 

Augustiminnen

Det går ju sisådär med att hålla bloggen uppdaterad nu när det roligaste, badreportagen, är lite ovanligare.
 
Jag gör som vanligt när semestern är slut, klamrar mig fast och försöker njuta som vore jag ledig ännu...
 
Det som slår mig när jag blickar tillbaka 4 veckor såhär, är hur mycket man ändå kan hinna med av nöjen och upplevelser även när man jobbar heltid. Det är bra att påminnas om.
 
Falsterbo för att hälsa på kusin och yoga utomhus. Yogan regnade inne, men vi skapade sommar i huset.
 
En "vanlig" fredagskväll. Nej, kanske inte det. Ljuvlig torskrygg som avslutades med en efterrättssymfoni som hette duga! Klostergatan i Lund...
 
Även hemma i Malmö kändes det smått magiskt - Mother vid Hyllie
 
En liten utlandsresa ersatte ursprungsplanen Vombsjön Runt, första lördagen i augusti. Vi tog färjan till Helsingör.
 
Kronborgs slott
 
To be or not to be, that's the bloody question - Hamlet åt alla! 
 
Hydran i hamnen - en ganska fasansfull syn
 
Smörrebröd, öl och gammeldansk
 
Älskade Kata på besök. Inte såg man mycket av henne! Men det var gött när det hände!
 
Fortfarande badläge, gärna i solnedgång
 
Gratisnöje deluxe!
 
Cykling till jobbet, luften tung av doften av mogen säd, man ser hur tunga stråna är!
 
I augusti är det kräftdags! Bjudningen sammanfölll med kometsvärmen Perseiderna, som dock inte gick att se förrän efter midnatt pga moln...
 
Utflykt till Katrinetorps landeri. Här klockranka. Fantastiska trädgårdar och dessutom servering med rätter tillagade nästan uteslutande från egna odlingar. 
 
Prydnadskål i prydliga rader!
 
Malmöfestivalen! Första besöket innebar även bildningsbar. Andra besöket bl a dans på dansbandsbanan!
 
Jobbet bjöd på familjedag. Malin hängde med till Tosselilla och gillade klättringen bäst.
 
Limhamns brassband i minneslunden på Limhamns kyrkogård. Vet inte vad som var mest rörande; prästen i sin stråhatt, bleckblåsen, de rufsiga vita håren framför oss eller just dödens närvaro.
 
Vallmo, blommar vanligen till midsommar men tydligen även i augusti just i år.
 
Det är något visst med fåglar som lampor för mig! Ett nytt habegär väcktes. Men 36000 kr fick lusten att svalna, tur nog.
 
Fast ensammingen kostar bara 12! På Miljögården.
 
Malmö litegrann från ovan
 
Niagaras uteplats
 
Tjusigt både ute och inne
 
1973: Momme: "Och vem är det här?" Jag: "Mats och Marie". Momme, nöjd: "Just det, Mine" Åter på plats efter renoveringen av skolan.
 
Oigenkännlig. Men fin ändå.

Om

Min profilbild

Karin

RSS 2.0