Kärlek för medelålders

Ett av många kära minnen utspelade sig i Simrishamn
 
Det här inlägget har minsann fått mogna fram i huvudet under lång tid, och innehållet har tagit ny form flera gånger. Men jag tror att jag är redo nu.
 
Ingen människa ska tro att det här med kärlek blir lättare med åren. Men samtidigt som det är krångligt, är det också så uppenbart att nästan inget betyder så mycket som just kärleken. Den rymmer så mycket av lugn och glädje, liv och passion, förståelse och samhörighet. Klart att man inte vill vara utan allt det där!
 
Läser min årskrönika för 2015, 2015 som var stora dejtingåret för min del: "Får jag önska något för 2016 är det kärlek på riktigt men vete tusan om det är på dejtingsajter man får träff på den."
 
Besynnerligt nog, fick jag alltså chansen ändå, på kärlek på riktigt, och den kärlekshistorian har pågått sen i våras, med full intensitet. Inte kom den i den form jag hade väntat mig (vet inte heller vad jag hade väntat mig), kärleken och själsfränden. Jag vågar säga att jag genast visste att det klickade; jag var så tydlig i min förvissning att jag skrämde föremålet för känslorna rejält. Men han har hämtat sig sen dess och nog också gett mig rätt i den intution som jag lutade mig mot då. Som alltid var jag otålig och drivande, mer än vanligt, som om det gällde liv och död. Kanske att det var precis så viktigt?
 
Inget är komplikationsfritt, men just det hade jag inte väntat mig. Har dock aldrig känt mig så förstådd som nu. Det är på gott och ont, tjänar inget till att mörka något. Han är precis lika känslig för tonfall, minspel och nyanser som jag själv. Sen har jag heller aldrig intresserat mig för det komplikationsfria, jag vill ju både utmana och utmanas. Mycket skiljer oss åt; annat förenar. Båda vill träffas ofta och det lyckas vi fint med, så bor vi utsökt nog på promenadavstånd från varann också.
 
Vi har en lång väg kvar att vandra tillsammans, och jag ser fram emot det. Helt säkert finns det en del gropar att snubbla i, men med en välmenande hand som hjälper en upp ur gropen då. Det är såklart att utmana ödet att tro att vi ska dela vardag och fest, glädje och sorg lång tid framöver, men jag kan inte tro något annat.
 
 
Skyddar min sociala media-skygge vän genom att nästan helt skära bort honom från denna bild från Svarte, där det inte råder nån tvekan om hur glad jag är att vara vid hans sida
 

Rosa oktober

Jag älskar oktober och alla fina insatser för att uppmärksamma rosa bandet/kampen mot bröstcancer; allt från träningskläder och ägg till verktyg och smink.
 
En egen favorit är Rosa Hoppet - jag har cyklat alla tre gångerna och det är en sann fröjd att se alla rosaklädda ekipage. Alla gångerna har det mest varit folk från jobbet i mitt lag - det brukar vara de allra bästa som hänger med! Arrangemanget är inte det proffsigaste med det hjärtligaste.
 
 
Det är härliga Emma Ingolf  som ställer upp och fotar.
 
 
I år var vi även i tidningen! Kära kollegorna Maria och Teresa.
 
Och så har jag köpt en förstoring som är både rosa och utauktionerad på Tradera till förmån för cancerfonden. Gissa om jag är nöjd.
 
 
Det är Fredrik Mörk som har fotat och auktionerat ut. Sitter ovanför min soffa nu, det inramade fotot, alltså, inte Fredrik.
 
Kärleken till rosa oktober överträffas endast av den för Movember. Jag får skriva mer om det sen - men det är en fröjd att vara på jobbet och iakkta mustaschernas framväxt på kollegorna.
 
 
 

Oktobertankar

Det var bra längesen jag var här och massor har hänt på ett halvår, såklart. Men summeringen får vänta tills årskrönikan. Nu är det här och nu som gäller.
 
Sommaren kom först i andra halvan av september. Men jag njöt då också; det här är rentav en oktoberbild.
 
Den senaste tiden, kanske en månad eller så, har jag umgåtts med mycket allvarliga tankar. Funderar väldigt ofta över meningen med livet, särskilt mitt eget liv då, om jag gör någon nytta eller bara är en meningslös existens. Det kan låta sorgligt och som att jag är deprimerad, men så är det inte, tvärtom. Jag bara intresserar mig oändligt mycket mindre för onödiga saker och tänker ofta på att det inte finns någon garanti för morgondagen, då vill jag banne mig göra det bästa jag kan av idag.
 
 
Då följer att jag ägnar mig lite mindre åt vissa människor, mer åt andra, och de som är här hos mig får vara beredda på allvaret. Jag vill inte längre vara taktisk och invänta rätt läge för att säga vad jag tycker och känner. Är det något som skaver, får det läggas på bordet, är det någon jag älskar så får hen höra det. Finns det något viktigt/roligt/berikande som kan köpas för pengar, tvekar jag inte en sekund. (Tänk en långhelg i Shanghai, med en god vän, t ex. Det händer om ett tag). Farligast just nu verkar det vara att leva ytligt, sopa saker under mattan, spela teater. Både för mig och för dem i min närhet.
 
För att spä på de allvarliga tankarna ytterligare, har jag skaffat en "dagbok" på Designtorget.
 
 
Där ställs jag inför daglig (nä, OK, så flitig är jag inte att det blir varje dag) eftertanke. Det finns olika teman, men återkommande är Saker jag är tacksam för och Dagens goda gärning. Få saker gör mig så besviken på mig själv som när jag inte har något att skriva där.
 
 
Vart åttonde blad innehåller ett citat som ofta tål att tänkas lite extra på.
 
 
Det är naturligtvis frestande att leva varje dag som att det vore den sista, strunta i alla plikter och låta dammråttorna frodas. Men emellanåt hinner vardagen ifatt mig och då kan jag både sköta jobb och hem på ett sätt som får mig att verka närapå normal.
 
Det finns ändå aktiviteter som aldrig tappar sin mening. Tack och lov för det.
 
Nycyklad, nybadad, lycklig.

Kulturmars: Amanda Bergman

 
 
 
Inte för att editorn här i iPaden samarbetar men du vet nog hur man googlar efter Amanda Bergman och Falcons. 
 
http://youtu.be/KOeOg_cRidQ
 
Klipp
 
När kusin Mimmi skulle komma över helgen, ville jag hitta på något lite extra mer än att bara pimpla vin. Jag hade ett par olika alternativ, men Mimmi högg genast på Amanda Bergman på Babel.
 
Ofta när jag konsumerar kultur, sänker jag medelåldern. Så var det inte den här gången även om Mimmi triumferande märkte att det fanns nån gubbe som faktiskt verkade äldre än oss två.
 
Eftersom ingen av oss sett Amanda spela förut, trodde vi först att hon var förbandet. Jättekonstigt. Men det visade sig sedan vara Badlands. Sen kom Amanda, en tjej i turkos overall och 3 x Petter och då klarnade allt. Hon har en fantastisk röst och jag har svårt att smälta att hon bara är 28 år. Hon var för övrigt klädd som direkt från 70-talet på ett ballt sätt.
 
Nåja, nästa gång är vi lite mer världsvana! Kvällen inleddes för övrigt på bästa sätt! Först rosé på vinterassen, sen drinkar och lite mat på Belle.

Kulturmars: Åttonde mars allstars

 
Det har slumpat sig så att min mars blir full av kultur. Kanske inte finkultur precis, särskilt inte det första kulturella tillfället - fira internationella kvinnodagen på Blå Båten. Det var verkligen högt och lågt, mest lågt och under bältet, men jag skrattade mer än jag gjort på länge. 
 
 
 
Jag var i mycket gott sällskap och vi hade samarbetat kring picnicken. Det är för övrigt ett mycket fint koncept, Blå Båtens Bröd och skådespel. Man tar med sig vad man vill äta och dricka och köper biljett för 100 kr. Man får många timmars underhållning för den slanten. http://blabaten.com/wp/program/
 
Här, lite smakprov på allsången...
 
 
Stay tuned för fler kulturella reportage under mars!
 

Pappmorfar

 
 
Hade detta inlägg i huvudet när jag kastade ner det förra om Mexico, men det kom visst inte längre än så...
 
För att göra det lite roligare ändå, och inte bara sorgligt, att Far som fyllde år fick bli hemma, hade vi med en förstoring på Far att ta foton med i olika situationer. Se så kul han hade!
 
 
 
 
 
 

Mexico - med familj!

 
Jobbet har skämt bort mig med årliga resor till Karibien, men det är slut med det nu av olika skäl. Favoritplatsen har varit Cancun, så gissa om jag blev nöjd när det blev bestämt att vi skulle åka dit för att fIra Fars 80-årsdag.
 
Men som bekant blir inte allt som man tror. Ett par veckor innan avresa trampade Far i ett snötäckt kaninhål på golfbanan och slet av ett ledband. Han fick opereras och inte följa med. Då stannade även Mor hemma. Men de ville att vi andra skulle åka ändå, så det gjorde vi. Vi kom i omgångar från Köpenhamn, Glasgow, San Francisco och Ecuador. Det blev alla mina döttrar, två av mina bröder och min ende brorson.
 
Så fint vi hade det! De flesta hade inte njutit av All inclusive innan, så det var roligt för dem att testa på. För mig var det skönt att inte bry mig det minsta om vad mina barn åt och när. Och drinkarna dök upp precis när som helst.
 
Nyanlända, jacuzzidags
 
Jag och mina bröder
 
Mina fina tjejer
 
 
 
 
 
 
 
Medan det bara var jag och tjejerna på hotellet var vi ganska hårt uppvaktade av servitörerna. Men när Mats kom, trodde de att han var barnens far och flirtandet mattades av.
 
Känns sorgligt att det är över men jag är så glad att det blev av! Det var så längesen jag, Mats och Johan kunde prata allvar med varann. Och vi spelade massor av kort och lite yatzy. Vi åkte till Cobá och snorklade i cenotes, samt på korallrev.
 

Matlagning

 
Jodå, det lagas mat här titt som tätt, det bara inte ombloggas. Men idag var det en sån där riktig fullträff (tack för det Mat & Ro i Kristianstad) så jag passar på att spara! För Malins skull skippade jag bönorna. Vi kör glutenfria low carbkassen. Stor klasskillnad jämfört med Middagsfrid. Alltid fina leveranser och aldrig skadade råvaror eller svinn. Lite mycket kött, men det räcker även till nästa vecka.
 
Det är ju känt sedan innan att goda saker som får komma ihop blir ännu godare. Brödet kom från personalmatsalen. Enda felet, man blir brödmissbrukare!
 
 
 
 

Promenader och snö

 
En envis förkylning och halt underlag har gjort att jag inte kunnat springa på ett tag, känner lite oro för att kanske ha legat av mig. Under tiden avser jag att i alla fall få ihop 10000 dagliga steg. Men vad det tar emot!
 
Lunchpromenaden på jobbet är inga problem, den händer nästan av sig själv, oftast i sällskap men går ensam också. Men på kvällen, även när jag har anledning att plocka upp nåt på posten, så tar det evigheter för mig att byta om, fixar en massa grejor hemma  Sen när jag väl kommer ut, brukar det ta max 10 minuter, så känner jag hur friden börjar infinna sig. All oro och anspänning viker, jag njuter verkligen och kan tänka klart. Varför ska jag då kämpa emot så?
 
Särskilt välgörande är det nu när det knarrar under skorna och allt är vackert och vitt. Jag går genom kyrkogården flera gånger i veckan, tittar till svärfar och blir påmind om livets förgänglighet. Inte fel det heller.
 
Angående stegen tänker jag också på att det var ett år sen jag fick mitt FitBit-armband och jag kom igång med att gå, sedan att springa. Tänker också på att jag under 100 dagar snittade på över 15000 steg om dagen. Hur kan det då vara svårt att få ihop 10000? Många springer ju på gymmet men det lockar inte det minsta. Har nya löparskor och tillhörande strumpor som tigger om uppmärksamhet.
 
Bilden är från trettondagspromenaden på Måkläppen. Då blev det många steg i alla fall!
 
 

New in

 
 
Så kan det heta när tonåringarna beskriver sina nyinköp. För mig, igår, jodå, lite nytt men också något riktigt gammalt.
 
Jag har köpt en ny kavaj, i mjukistyg, men den ser ändå ganska dressy ut, tack vare att det är stretchigt så sitter den snyggt och lite kroppsnära. Premiär igår, ville inte känna mig för uppklädd så tog svarta jeans och nitbälte (!) till. Men under då? Provade diverse toppar men mycket är lite för fladdrigt. Kom på att jag i lådan "för litet" i källaren hade ett riktigt felköp, en ganska dyr T-shirt från Hard Rock Cafe i San Francisco som alltid varit alldeles för trång. Rafsade upp tröjan, och jag tror att det blev perfekt. Den var tight men stretching, dessutom lång och stannade snällt nere i byxorna hela dagen. 8 år i förvar är väl ingenting? Tar nog 10 kilo till (dvs kommer inte att hända) innan jag har den utan kavaj!
 
Kompletterade med mina nya ormboots.
 
 
Har förresten bestämt mig för att hålla halvpersonliga egoinlägg som det här till bloggen, försöka vara lite mer sparsam på fb, och så sparar jag det mest privata till den riktiga dagboken. Som jag faktiskt skrivit i varje dag på det nya året.
 
 
Den är ju bara så vacker att man inte kan låta bli att öppna den!
 
 
 

Mitt 2015

Dags för en tillbakablick! För att komma i form inför uppgiften, kollade jag in fjolårets nyårsinlägg. Det var som jag trodde, jag fick kämpa mycket mer under det året än under detta senaste. Jag har funderat över de där åren en del - 2013 som var ett sorgligt och ångestfyllt år, 2014 som var nystart men krävande, och 2015, då jag faktiskt lärt känna en ny version av mig själv, precis som i Brand new me med Alicia Keyes från låtlistan Nystart i Spotify, (vilken bra lista för mig!).
 
 
Vad är då allt detta nya som hände 2015, undrar du kanske? Jag kan tänka på åtminstone tre helt revolutionerande företeelser - löpningen, dejtingen och, skratta inte nu, facebook. Sen har det hänt saker på jobbet, bland vänner, och att jag uppäckt Spotify, som också påverkat mig. Och sen det där med flyktingarna som kom till Malmö, det blir nog ett bestående minne från 2015. Vad lite jag gjorde, men vet inte hur jag skulle få ihop livet. 
 
Löpningen
 
 
Efter att vi fick Fitbits på sista summiten med jobbet, började vi stegtävla och jag kom med i ett jättebra lag med 6 väldigt olika kvinnor. Vår team captain har drivit på oss både i att samla steg men också med att göra saker tillsammans och lära känna varann. En av de andra i laget är löpfräslt och vill också frälsa andra. Hon övertalade mig till att satsa på att springa Vårruset och gav mig ett träningsprogram som började med intervaller springa en minut, gå en minut. Så banalt var det. Jag började med att gå 10 000 steg om dagen i februari, och tog första löppasset 1 mars, sen sprang jag försiktigt mig upp varannan dag fram tll Vårruset i maj. Och INGEN är mer förvånad än jag att jag fortfarande kan och vill springa 5 km utan stopp. Jag har upplevt Runner's high, känt blodsmak, jag har gråtit av glädje, vistats i naturen, jag har kämpat i regn och motvind ibland, och jag önskar av hela mitt hjärta att det här aldrig tar slut. På köpet gick jag ner 10/12 kg med allt vad det innebär av lättare steg och självkänsla, och att jag nästan varje vecka får en komplimang för att jag ser fräsch ut (kanske inte bara har att göra med vikten, nu blev det en övergång till nästa ämne...)
 
Dejtingen
 
 
Jag började med nätdejting prick ett år efter att jag flyttat in i huset, dvs i december i fjol. Till att börja med letade jag seriöst över en partner att inleda en riktig relation med. Det gick sådär. Under året har jag alltmer gått mot att träffa någon att fördriva tid med på ett kärleksfullt sätt. Jag hoppas fortfarande på kärlek och förståelse men klagar inte över kär lek och spännande möten. Jag har provat på några stycken och det är inte sämre än att jag fortfarande har kontakt med de bästa, vi mejlar och snackas vid nån gång. Jag har lärt mig nya tricks och mycket om mig själv och min sexualitet, det är kul att 46 inte är för gammalt för att lära nytt. Och visst finns det en raring som jag inte kunnat släppa taget om, vi träffas när man minst anar det och då är allt fantastiskt. Mellan mötena kan det vara väldigt tyst. För tillfället, och det kan ändras snabbt, är jag inte aktiv på några sajter, "my plate is full". Får jag önska något för 2016 är det kärlek på riktigt men vete tusan om det är på dejtingsajter man får träff på den. Ibland kunde jag bli ganska matt, om än smickrad...
 
 
 
Facebook
 
Efter att ha varit sist av alla att gå med, har jag nu verkligen omfamnat den världen. Det har varit riktigt roligt, men jag vidhåller att det var roligare att träffa dem man träffar sällan, när man inte redan visste allt om deras äventyr redan. Sen har jag återknutit med en del gamla vänner, och det är ju också kul, såklart. Dock tar det mycket tid och den här bloggen har verkligen blivit lidande. För 2016 önskar jag att vistas minder på Facebook, vi får väl se hur det går!
 
Resorna
 
Även 2015 blev ett reseår, faktiskt verkar alla mina år bli det nuförtiden, och det gillar jag! Som jag skriver på dejtingsajterna - "Jag gillar resor, korta, långa och inre". Lite pretentiöst, jag vet. Här de långa och korta i sammandrag:
 
 
I januari, sista (fast det visste vi inte då) summiten med jobbet, till Cancun och sedan stannade några av oss kvar några dagar på Isla de Mujeres. Underbart!
 
 
I april åkte jag till Vicenza för jobbets räkning men fick en del egentid och gladde mig åt att kunna ta mig fram på min haltande italienska. Vill gärna tillbaka till denna vackra gamla stad!
 
 
Och nu tror du att jag är kvar i Italien! Fel! Det är på Österlen - årliga bokklubbshelgen som även innebär sightseeing, shopping, drinkar, bastu och härligt umgänge. Jag fick årets första nakenbad i havet, utan bastu, i april..
 
 
Kata fyllde 18 i maj, och min present till henne var en resa till Paris veckan efter. Det var jättemysigt att bara vara vi två. Men det var kallt och inte så vårigt som jag hade hoppats.
 
 
 
Sista helgen i maj, lagom till Mors dag, åkte några kusiner och jag med våra mödrar till Ven för att cykla och umgås. Spännande på många sätt!
 
 
I juni åkte jag med Malin, Kata och min mor till Västkusten. Många klagade över vädret men inte vi! Mest var det fint! Vi träffade många släktingar under knappt en vecka och hade det mysigt tillsammans.
 
 
Första veckan i september åkte jag till Skiathos på yogacamp. Vilken upplevelse (sedär, nu kom minsann en av de inre resorna med ändå). Jättehärligt umgänge och fantastiskt mycket yoga. Och bad och sol och mat och dryck och båttur och stadsrundtur. Vete tusan om det inte blir Skiathos 2016 igen, kanske inte bara en gång dessutom!
 
 
I november hälsade jag på Julia och James och Dora och Lizze i Glasgow. Superhärligt att vara med Julia på hennes hemmaplan!
 
 
Summa summarum
 
 
Det har blivit många turer runt Kalkbrottet!
 
 
Många skratt med steglaget!
 
 
Många kallbad, ensam eller med olika sällskap.
 
 
Mycket strand!
 
 
Och det som inte låter sig ändras när allt är uppe för förändring. Den stora kärleken till de finaste.
 

Skottlandstur

 
Jag är naturligtvis lite sent på det, men det kan inte hjälpas...
 
Jag var lite avundsjuk på att alla i "min" familj fick träffas i "vårt" Stresa i somras, faktiskt enda gången jag satt och kände mig lite less över att saker inte var som det alltid varit. Det gick snabbt över ändå, men längtan efter Julia, som jag inte träffat sen i påskas fortsatte att göra sig påmind, så jag bokade en långhelg i november.
 
Åh, vad mysigt det var att bli ompysslad av ett vuxet barn, som mötte mig vid bussen, guidade mig i tunnelbanan, hade bäddat till mig i vardagsrummet och så! Jag fick t o m låna en katt eller två emellanåt.
 
 
 
Julia delar lägenhet med gullige James -  en fin ny bekantskap för mig. De är inget par, även om det skulle vara lätt att tro. Man kan säga att de båda spanar på snygga killar. James kalender gladde även en 46-åring!
 
 
Lägenheten var gammal, jättehögt i tak, kul detaljer. Men iskall på brittiskt sätt och det drog rejält från englasfönstren. Men vi hade varma filtar och fleecar.
 
 
 
 
Vi shoppade, besökte Julias lärosäte Glasgow University, åt alla luncher och middagar ute, och besökte botaniska trädgården. Det regnade precis hela tiden.
 
 

Mitt här och nu

Jag använder den här bloggen lite som en receptsamling, ibland för att hålla reda på gjorda resor/bra restauranger/smarta restps, som ett kartotek över bra lästa böcker/sedda filmer, ett sätt att hålla en del raringar up-to-date om mitt liv, men faktiskt också som min egen dagbok. Så då tycker jag att det är synd när det går såhär långt mellan uppdateringarna.
 
Helt klart är min närvaro på fb en av anledningarna till sämre uppdatering här, många av anledningarna ovan tillfredsställs den vägen. Fast jag håller ändå tillbaka lite på fb med det mest personliga, som jag konstigt nog ofta kan med att outa här. Vad vet jag om er, trogna läsare? Mycket lite, om de flesta av er - med vissa undantag är ni mest som en prick i min statistik... rätt hemliga alltså.
 
Så, oktober. Det har hänt grejor.
 
Efter mycket velande, bestämde jag mig för att ta del i flyktingmottagandet i Malmö och har nu mestadels kört flyktingar för Kontrapunkts räkning. Det har varit spännande, givande, sorgligt och emellanåt lite otäckt. Den här veckan har jag vilat från det, har Malin och lite annat att stå i. Förra veckan jobbade jag där 3 gånger, inte särskilt förenligt med ett vanligt fulltidsjobb då passen ofta är typ 7 timmar. Men jag är i grunden skakad över hur många behövande som kommer hit, över hur illa det sköts av myndigheterna, av attentat mot flyktingförläggningar, och nu senast ett fruktansvärt dåd i Trollhättan.
 
Det har gått upp och ner med träningen, just nu är det ganska upp och jag har sprungit 3 gånger på en vecka och undviker att ha mindre än 10000 steg på Fitbit när jag lägger mig.
 
Jag har träffat en ny stjärna som jag dejtat rätt många gånger och haft lite förväntningar på. Nu är det bestämt att vi bara ska umgås som vänner, synd, tycker jag, och är rädd att spåret svalnar dessutom. Men det var mycket roligt så länge det varade!
 
Malin... hon är spännande och plötsligt rätt klok. Frågorna som kommer är av ett nytt slag. 
 
Katarina... hon är spännande och nytatuerad.
 
Julia... hon är spännande och för långt borta. Jag ränkar ner till ett besök i Skottland om ett par veckor.
 
Idag, då! Det är lönelördag och det behövdes handlas. Det blev gamla kända affärer som Buttericks, Nespresso och Weekday (vad jag minns hur det var att vara där första gången, med Kata, säkert). Nu är det Malin som är som gjord för Cheap Monday. Och så nya butiker, och gick jag bananas? Yes! Har länge suktat efter en Ilse Jacobsenjacka. Nu har jag en. Och ett par byxor som var löjligt dyra. Och så var jag på Go Green och njöt av allt det fina ekologiska och alla politiska kunder där.
 
Och så lagar jag i skrivande stund en ny dessert. Kanske kan den bli ett eget inlägg rentav.

Rosa hoppet

Det var andra gången det här loppet gick, och andra gången jag var med, med mitt lilla lag från jobbet. Det roligaste med loppet är absolut alla som dyker upp i rosa, helst killar då, helst i sina tjejers figursydda funktionströjor. 
 
 
 
I år var dock den finaste klädseln, enligt mig, en kille i rosarandig buttondown-skjorta, cykelbyxor och utanpå dessa, rosa kalsonger. Tydligen fångades han av någon efter målgång.
 
https://www.facebook.com/nellieu2/videos/10208013339555846/
 
För egen del... Klart att jag var i rosa. Jag valde att köra 60 km, eller att försöka köra 60 km. Efter ca 40 fick jag punktering och fick användning av min lilla pump. Då blev det såhär: pumpa, pumpa, pumpa med den lilla usla pumpen, kasta mig upp på cykeln, cykla det fortaste jag kunde medan jag hade luft (ca 2 min), sen, med mjölksyra både här och där, pumpa, pumpa, pumpa, resa mig snabbt upp så att jag nästan svimmade, cykla det fortaste jag kunde... Om och om igen. Det kan vara så att jag faktiskt fick lite armmuskler på köpet. Till slut gav jag upp och gick till torget i Lomma, givetvis via omväg eftersom alla funktionärer var borta och jag släppt iväg mina kompanjoner (med lokalsinne).
 
När jag kom till depån i Lomma (andra gången), hade jag en bild av kaffe, kanelbulle, undsättning på näthinnan. Möttes av öde öde torg.
 
 
Efter ganska många samtal och om och men kom en raring från Sportson och hämtade mig och min cykel. Då var jag ganska trött, blöt, kall. Jag vill inte säga gråtfärdig, för det vore mesigt. Cykeln ramlade nästan av bilen men sen kom vi på hur man säkrade fästet. Vi körde lite vilse till Lund men sen lät han mig gå och byta till torra kläder, basta lite, äta lite medan han bytte slangen.
 
slutet gott, allting gott. Inkl cyklingen till och från tågstationer fick jag ändå 55 km i låren, så är nöjd.
 

Min bror... Som aldrig var som en bror

 
Far, Henrik och jag
 
Idag fyller han 50 år, min storebror Henrik. Henrik, som aldrig blev som andra, som jag aldrig lärt känna på riktigt, det gick bara inte. Han var rätt närvarande under större delen av min barndom, även om han emellanåt var på Pilängen.
 
Mor ska köra till stället där han bor imorgon med tårtor, för då jobbar hans kontaktperson. Henrik själv vet inget om födelsedagar, men han tycker om tårta.
 
 
Henrik och Far i julas
 

Om

Min profilbild

Karin

RSS 2.0