Besöka högstadiet

 
Nu var inte min egen högstadietid alltigenom ond, inte alls, även om det finns minnen från det tiden som jag gärna hade kunnat vara utan.
 
Men när jag sätter min fot innanför dörrarna til en högstadieskola under dess normala förutsättningar (vanlig skoldag, full av elever) slår hjärtat snabbare och jag blir kallsvettig - jag skriver detta utan minsta överdrift eller försök till att vara lustig. Vanligtvis är jag där under mer ordnade former, t ex på föräldramöte på kvällstid (endast vuxna). Men häromdagen var jag på kvartssamtal tillsammans med Malin, mitt på dagen.
 
All den tonårsoro som fanns i korridorerna, allt överspänt brölande, alla rädda blickar, all kroppsmedvetenhet. Allt det där gjorde ont att se. Och min egen 12-åring, hennes flackande blick, hur hon sänkte röstläget till en betydligt djupare stämma än det vanliga kvittret, fick mig att våndas över att jag skickar dit henne varenda dag. Jag bör tillägga att hon ändå inte klagar särskilt mycket, så hon har säkert metoder för att klara sig någorlunda helskinnad genom dagarna.
 
Det jag tar med mig hem är två saker. 
  • Djupaste tacksamhet över att vara vuxen.
  • Ökad vilja till att krama och lyssna till och försöka förstå 12-åringen.
 
Det är ännu för tidigt att ta till orden som jag upprepat många gånger för de två äldsta döttrarna - "Snart är det dags för gymnasiet och då blir allt annorlunda. Då hamnar du bland likar och kommer att trivas mycket bättre."
 
Och jodå, kvartssamtalet gick bra. Klassföreståndaren känns mycket vettig och Malin sköter sitt skolarbete. För hennes del är en åttondel av högstadiet avklarat.

Carlanderska

 
Jag fick min operation bokad via jobbets sjukförsäkring i Skandia. Tursamt nog tackade jag Ja till den snabba tiden på Carlanderska trots att det var i Göteborg. Vilket underbart ställe! Önskar att jag aldrig behövde få vård någon annanstans! 
 
Det vore lite sorgligt att säga att jag trivs i sjukhusmiljö, men lite sant är det. Jag känner mig hemma och tillfreds bland trygga kvinnor i nystukna sjukhuskläder, även som här på Carlanderska i signaturfärgen lila. Jag gillar deras lugnande småprat och svala händer. Jag har själv jobbat en del på sjukhus och också varit med Far som barn, när han var "barnvakt" - då var man antingen på sjukhuset eller på tennisbanan.
 
Med åren har det blivit stressigare och stressigare på MAS, som är mitt närmaste sjukhus och Fars arbetsplats i många år, och min ett par somrar. Självklart har en del inte så roliga stunder utspelats där, med sjuka barn och även på sjukbesök hos några riktigt sjuka väldigt kära. Men det handlar också om hur hela arbetsmiljön förändrats och tempot drivits upp.
 
Kontrasten till Carlanderska blev då detso större... Lugnet rådde, kanske delvis beroende på att det inte var särskilt hög beläggning just nu, men hela upplevelsen, så behaglig. De hade tagit vara på gamla miljöer och varje nyinköpt pryl, var införskaffad med omsorg. Gamla små kannor i antingen "silver" eller med sjukhustes monogram användes till söta brickor som maten serveradrs på, snyggt upplagt var det också, allt andades omsorg i detaljer. Jag åt nu ingen mat under min korta vistelse utan inskränkte mig till säkra kort som fralla och te, och frukost.
 
Enda lilla minuset får sägas att det inte var helt lätt att finna bilvägen upp till sjukhuset! Man såg huset tydlgt men hur skulle man komma upp? Själv tog jag branta trappor (innan operationen) uppför en klippvägg (nästan iaf). Den vänliga själ som hämtade mig efteråt i min egen bil, fick irra desto mer. Men slutet gott, allting gott. Skönast av allt - hemma i eget bo nu.
 
Mitt rum, spegeldörrar, stuckatur, högt i tak
 
Mitt fönster som jag vilade blicken på, djup fönsternisch, spröjsade fönster, tjocka oljefyllda element
 
Kvällsfika
 
Detalj på toadörr
 
Utsikt i natten, Liseberg!
 
Frukost dagen efter operation
 
Sniffar fortfarande på syrgas efter operationen, blev snart mycket trött på slangar överallt!

Avresedag

Jag tar nu lite paus från listan över saker jag helst vill beta av varje dag - återkommer till den om ett tag.
 
Den här tiden på året var det under 4 härliga år, dags att packa väskorna och åka med varenda kollega från hela världen till summit i Karibien. Det är nu slut och vi är många som känner ett hugg i hjärttrakten när t ex Facebook påminner om vad vi gjorde Den här dagen för x antal år sen... Men säg den lycka som varar för evigt.
 
Idag ska jag istället styra kosan mot Göteborg, för ett kirurgiskt ingrepp. Jag har funderat mycket över det här, skillnaden mellan vilka slags åkommor man har och vad man berättar om. Jag ska vara borta från jobbet några veckor, och måste såklart berätta för hela min avdelning och alla andra kontaktpunkter att jag ska vara borta. 
 
En kollega fick sitt knä opererat för nåt år sen, han berättade ingående för alla om knäet, symptomen, operationen och rehabiliteringen och vi frågade alla om allt vi ville veta.  Inga problem där.
 
Men jag då, jag ska nu operera bort min livmoder, pga ett flertal myom (godartade tumörer) som bl a orsakar blödningar, något jag haft problem med i många år. Alla omkring mig vet att jag har en livmoder - jag har för tusan väntat och fött 3 barn - ändå är det nu omgivet av mycket mer generat hysch-hysch och dämpade röster än med min kollegas knä. Är det för att det är ett kvinnligt organ, eller för att jag har kvinnliga besvär som det är lite genant?
 
Jag har i alla fall berättat om exakt vad jag ska vara med om, mest för att det blir så konstigt om man lite hemlighetsfullt tillkännager att man ska vara sjukskriven några veckor - folk kommer kanske tro att jag är utbränd eller har något livshotande. Bättre att säga som det är. 
 
För egen del är det med blandade känslor. Självklart är jag glad att bli av med mina besvär, men det är ju aldrig roligt att lägga sig under kniven, förlåt, roboten. Jag har bara fått narkos en gång, när jag tog bort blindtarmen i tonåren, och det var inget vidare. Och så har jag följt med Katarina in i narkosen ett par gånger, inte heller så muntert. Sen har ju livmodern stor symbolisk betydelse, bara hör på ordet, LIVMODER. Så vackert. Och den har ju skänkt mig 3 fina barn, denna livmoder som strechats från storleken av en knuten näve till att fylla hela buken från blygdbenet till bröstkorgen. Den har skyddat det lilla lilla embryot redan innan jag visste att det fanns där, och sedan och stått emot sparkar och snurrar från en alldeles färdig unge på tre och ett halvt kilo (nåja, Malin var ju aldrig så stor). 
 
Roboten ja! Här kan du läsa mer om den och t o m se på film. Att jag hamnar här, snabbt och lätt, är för att jag sökte hjälp via jobbets sjukvårdsförsäkring. Förnämligt att allt inkl resor och mediciner ersätts efter en självrisk på 600 kr.
 
Hemma har jag förberett mig genom att städa ordetligt, och bunkra upp med lättlagad och god mat i kyl och frys. Vem vet hur jag kommer att må och jag är ju van vid att få maten serverad i personalmatsalen. Detta blir min längsta sjukskrivning någonsin, men jag har bullat upp som att jag förberedde mig för ett krig. Kika in i kylen, finns också saker jag inte vanligtvis har hemma:
 
 
 
Och så har jag ett litet välkommen hem-bord, inom räckhåll från soffhörnet. Kände jag mig inte älskad förr, så... OK, några saker har jag köpt själv men jag sa inte att jag inte älskar mig själv :-)
 
 
Och allt det här bunkrandet är egentligen onödigt. Vid min sida finns ju numera en sällsynt tjänstvillig man som inget hellre vill än att pyssla om mig. Så härlligt det är! Visst har jag en massa barn och kompisar som jag hade kunnat be om hjälp, men att ha någon som insisterar på att få göra det och rentav verkar gilla den uppgiften, är ändå något annat. Samme raring ska också köra upp och hämta mig i Göteborg på lördag, då jag hoppas bli utskriven till lunch.
 
Såja, dags att slutföra lilla packningen och sen den gräsliga duschen med stark bakteriedödande tvål, dusch 1/3 i samma stil utan chans att smörja in sig efteråt. 
 

9 och 10 januari

Vilket listigt grepp! Kombinera två dagar och bocka av desto fler av de önskvärda punkterna! Bara att de sista dagarna varit så intensiva på jobbet att jag knappt minns vad som hände igår...
 
Vara ute, helst i sol, helst i rörelse
Igår blev det vanlig lunchpromenad på 20 raska minuter. Men inte tusan var det sol! Idag hanns det inte med att promenera.

Ha kontakt med barn och bröder
Jodå, med alla tre barnen i alla fall.

Fysisk närhet
Igår, igår, hur bra som helst. Idag, not so much.

Äta något gott 
Då utmärker sig jobbets fisk- och räkgryta med krutonger och aioli. Knappast tre revbensspjäll som fick bli till middag.

Yoga
Minsann, idag har jag kört hela Danielas inspelade pass på en timme inkl yoga nidra, djupavslappning. Om det gjorde underverk? Räkna med det.

Bada i havet
Nej tyvärr.

Lyssna på/titta på/läsa något bra
Nja. Tror knappast att jag kan skryta med något här. Möjligen skryter jag med att inte ha slagit på tvn på slentrian.

Skriva något
Lite lite här och nu. Massor (som verkligen inte räknas) av jobbmejl.

Vila blicken på något vackert
Ett tänt ljus, en kopp yogite I mörkret och stillheten. Alldeles nu, hur skönt som helst.
 
 

8 januari

Vara utomhus, helst i sol, helst i rörelse
Solen var svårfångad men 30 min hal promenad vid havet blev det allt!
 
 
Ha kontakt med barn och bröder
En är bättre än ingenting, mycket bättre!

Fysisk närhet
Flera hårda 12-årskramar har jag kammat hem.

Äta något gott 
Nja. Dålig matdag. Men fick mig en ingefärsshot! Gammal blid, sådär mycket av Teresas dunderdryck finns inte kvar nu!
 
 
Yoga
Nope.

Bada i havet
Yes! Men det var kallt!
 
 

Lyssna på/titta på/läsa något bra
Slutet på Så som i himmelen. En film jag verkligen gillar.

Skriva något
Både gårdagens och dagens blogginlägg.

Vila blicken på något vackert
I detta huset måste utkastad julgran genast kompenseras av nyköpta tulpaner! 
 
 

7 januari

Hm, får se om denna ansats till daglig uppdatering håller i sig. Men min ursprungliga föresats var att blogga en gång per månad 2017; det borde jag få till åtminstone.
 
Eftersom läggdags gärna sker efter midnatt, blir det visst lika bra att summera dagen efter.
 
Igår, lördag, en fin dag med lite träningsvärk efter Måkläppen då jag spände hela kroppen för att inte halka. Ändå halkade jag och har lätt lila handflata... Malin och jag var osedvanligt slöa här hemma, bakade Hillary Clintons chocolate chip cookies och kom precis i kläderna till 15 då Malins kompis och min älskling dök upp nästan samtidigt.
 
Så, listan över saker som gör mig lycklig och som jag gärna vill pricka in några av varje dag.
 
Vara utomhus, helst i sol, helst i rörelse
Jag skäms. Misslyckades trots ledig dag.

Ha kontakt med barn och bröder
I alla fall med ca hälften 

Fysisk närhet
Jadå, mycket välgörande.

Äta något gott 
Lättast att pricka in! Igår, middag på Osteria Qui. Den där bädden av ruccola och parmesan... Ljuvlig!
 

Yoga
Minsann! 25 min av Danielas mjuka behagliga stämma som guidade mig igenom 3/4 baspass.

Bada i havet
Nope

Lyssna på/titta på/läsa något bra
Räknas Lilyhammer?

Skriva något
Ett blogginlägg!!

Vila blicken på något vackert
Alltså, jag blir inte glad av snö och is. Men det finns skönhet i det!
 
 

Januarilista och 6 januari

Såhär med ett nästan oskrivet 2017 framför mig, kan jag inte låta bli att fundera över det där med hur jag lever mitt liv, vad jag gör bra och vad som skulle kunna bli bättre. Varje gång jag umgås med den sortens tankar slutar det med insikten att det är jag själv som avgör hur jag mår till mycket stor del. Visst finns det yttre faktorer, men även när något jobbigt drabbar, kan jag välja att bemöta det på olika sätt. Lite har jag jobbat med det här under 2016 också, det ska erkännas.
 
Så när den här bilden från MyYogaRoom dök upp i mitt flöde, fick tankarna nytt bränsle.
 
 
Jag gjorde en egen lista i mitt huvud och nu kommer den på pränt:
  • Vara utomhus, helst i sol, helst i rörelse
  • Ha kontakt med barn och bröder
  • Fysisk närhet
  • Äta något gott 
  • Yoga
  • Bada i havet
  • Lyssna på/titta på/läsa något bra
  • Skriva något
  • Vila blicken på något vackert
 
Självklart tror jag inte ens i min vildaste fantasi att alla ska rymmas i en och samma dag, men kan jag plocka ett par stycken, är jag nöjd.
 
Och som av en slump blev igår en bra dag att börja på.
 
*** 6 januari - Trettondagen ***
 
Vara utomhus, helst i sol, helst i rörelse - jadå, bästa bästa promenaden ut på Måkläppen i sagolikt väder och i härligt sällskap. 2:45 i sol, vilken ynnest!
 
 
Ha kontakt med barn och bröder - check på den, alla 5!
 
Fysisk närhet - check på den, närmast i övermått.
 
Äta något gott - alldeles för tidigt men väldigt gott - fastlagsbulle.
 
 
Yoga - fail
 
Bada i havet - fail
 
Lyssna på/titta på/läsa något bra - ja, fick anledning att börja om med Sherlock från säsong 1. Sov mig pinsamt nog igenom första avsnittet men hoppas på bättring.
 
 
Skriva något - fail
 
Vila blicken på något vackert - om lycka kan köpas för pengar så är blommor, i synnerhet tulpaner, en ganska enkel väg till lycka för mig. Dessa nyårstulpaner var vackra även när de sjöng på sista versen och bladen föll.
 
 
Såhär var de från början...
 
 
 
 

Mitt 2016

 
Dags för årets tillbakablick! Att överblicka ett helt år på "några" meningar och "en handfull" bilder är alltid lika utmanande och omvälvande.
 
Lite som en spoiler, kan jag nämna att medan jag sitter i soffan och skriver på det här, står det en livs levande man i mitt kök, som handlat matvaror på väg hit, och nu ska tillreda en måltid under stort hemlighetsmakeri. Vem kunde ha trott det? Inte jag, och ännu mindre han själv, skulle jag tro.
 
2016 ja, det har varit väldigt spännande, med i vanlig ordning fler resor än jag hade kunnat tro, flera glädjeämnen och en och annan besvikelse. Bloggen har jag skött urdåligt, det är faktiskt min föresats för 2017, att åtminstone blogga en gång i månaden.
 
Första resan för året gick till Mexico, inte med jobbet som jag blivit bortskämd med, utan med familjen, för att fira Fars 80-årsdag. Far själv fick bli hemma, pga ett avslitet ledband, och därmed också mor.
 
 
Men det var en fantastisk ynnest att få tillbringa en hel februarivecka med alla döttrarna och två av bröderna och dessutom lilla brorsbarnet på lyxhotell i karibisk temperatur. Så fint vi hade det ihop! 
 
Tidigt under våren hade jag kommit igång med löpningen och roligaste Teresa på jobbet hade lockat mig att ställa upp i Sankt Hans Extreme, så vi backtränade för fullt. Denna backträning fick jag snart betala dyrt för, FFF som jag är, enligt min rare far. (Female, Fat, Forty). 
 
 
 
Men det var väldigt roligt så länge det varade! En kortisonspruta och lite sjukgymnastik senare, och mängder av haltande, fungerar nu knäet någorlunda, men vete tusan om jag nånsin ger mig på backar igen. Jag skulle vara lycklig över bara 5 km och en hederlig runner's high. Utan att anstränga mig det minsta, klämde jag ner mig en del i vikt och kände mig fräsch och fin.
 
Kärleken, jag hade i det närmaste gett upp, nog för att jag roade mig med ett par glada gossar. Men riktig kärlek kändes långt borta. Men när jag var nära att lägga ner hela projektet dök en riktig raring upp, och allt som varit på lek blev plötsligt blodigt allvar. Ja, det är samma raring som donar i mitt kök i detta nu! Bilden är tagen på platsen för vårt första möte, Sibbarp, fast den gången tittade vi inte ner på marken utan i den andres ögon och på stjärnhimlen...
 
 
Bara en vecka efter att jag fått vittring på den här fina mannen, skulle jag iväg på en verkligt annorlunda resa, med WeSeeHope (jobbets CSR-partner) till Uganda. Den resan går inte att sammanfatta här, jag kan bara säga att 8 månader senare, tänker jag fortfarande på den, nästan varje dag, med tacksamhet och glädje. Videon visar mest film från vägarna genom ett överraskande vackert land. Syftet med resan var att besöka projekt till stöd för föräldralösa barn.
 
 
 
Försommaren gick annars ganska mycket åt till att förbereda inför vår stora familjefest, Katarinas student. Peter och jag samarbetade fint och allt blev lyckat. Katarina strålade, och mitt hjärta svällde i bröstet. Tänk vad magiska de här ögonblicken är! Underbart också att få hem Julia från Skottland ett par veckor.
 
 
 
I juni cyklade jag Ringsjön runt med två kära vänner.
 
 
Strax efter studenten åkte jag och alla barnen till Skiathos i Grekland för en veckas avkoppling. Det var härligt! Malin passade även på att fylla 12 år.
 
 
 
Under sommaren besökte jag också ett stort antal skånska badplatser tillsammans med min käraste. Han, som inte är galen i att bada i samma utsträckning som jag, visade stort tålamod och låg snällt på filt och höll sällskap om och om igen. Å andra sidan visade jag stort tålamod med att uteslutande åka runt i Skåne med Jojo Sommar.
 
 
Mot slutet av sommaren blev det faktiskt Skiathos en gång till, denna gång med kompisar på yogacamp.
 
 
 
Mina två hemmasemesterveckor bestod mest av skruttigt väder, men som tröst kom en ljuvlig indiansommar med kvällsdopp nästan hela september!
 
 
Traditionell Falsterboweekend förnyades med Madamilen. Maten var finfin men sällskapet - oslagbart!
 
 
Katarina flyttade till Stockholm, jag följde med henne upp och tomrummet när jag kom hem igen blev större än jag kunde ana. Sen blev det Stockholm en gång till med pojkvänner och ytterligare en gång i december med anledning av Kents avskedsturné.
 
 
 
Å andra sidan flyttade Julia hem till Sverige, i sällskap med Dora och Lizzie (katterna). Det är riktigt härligt efter flera år i förskingringen!
 
 
I oktober upprepades en annan tradition, Rosa hoppet. Vi kom t o m i tidningen.
 
Summa summarum 2016: så mycket kärlek som kommit i min väg i år! Det är barnen, först och främst och för alltid, men också bröder, föräldrar och väninnor, några nämnda här i reportaget, andra som funnits där i vått och torrt, i skratt och tårar, så värdefullt. Och så den där närmast tonårsaktiga kärleken till en viss 42-åring. Förvånar fortfarande mest varenda dag. Välkommen, 2017, fortsätt gärna i samma stil!

Stockholmsdotter

Kata låser upp till portvaktsbostaden; lite avskild från övriga hyresgäster...
 
Flera av er som är här och läser är i likhet med mig föräldrar, men många av er har något yngre barn än jag, så det jag nu ska beräta kan möjligen komma som en överraskning.
 
Länge trodde jag att mina stoltaste ögonblick var när jag fick visa upp ett nyfött barn för omvärlden, eller kanske när barnet började gå, eller lärde sig läsa eller cykla. Och lite senare har jag fått uppleva studentexamen x 2; även dessa stora och starka ögonblick.
 
Men nu kommer avslöjandet! Stoltaste ögonblicket är när man får vara gäst i barnets hem, där hon är chef och har koll på allt! Ännu härligare när hon tar kommandot och guidar sin mor till det ena och det andra. Jag har redan provat på detta hos Julia i Skottland, men i helgen var det dags att hälsa på Katarina i Stockholm. Kata har redan bott på en annan stockholmsadress, i ett möblerat rum längst ut på Gröna Linjen, Hässelby strand, men det ser vi som en parentes. Nu är det underbara Östermalm, närmare bestämt Karlaplan. Kata har helt utan inblandning från oss föräldrar skaffat (andrahands)hyreskontraktet, flyttlass, målning, turer till IKEA och även hemkörning därifrån. Denna lila vistelse om en natt i lilla lyan får mig att känna mig så otroligt tillfreds och stolt. Vilken kompetent dotter jag har! (Det gäller förstås även Julia, men det har jag ju redan smält).
 
Nu följer ett bildreportage!
 
Högt i tak, vackra fönster. Soffan som jag sov i.
 
Katas lilla sovalkov skymtar bakom hyllan
 
Allt i lyan är très petite, t ex hela köksbänken som syns här och toaletten där jag bara precis kunde stänga dörren om mig, eller tamburen som jag gissar mäter ca 50 cm från ytterdörr till mellandörr
 
 
Tjusiga magasin som direktreklam - är det någon i min familj som platsar på Östermalm, så är det just Katarina
 
Är man portvakt, så är man! Syns på ytterdörren.
 

Kärlek för medelålders

Ett av många kära minnen utspelade sig i Simrishamn
 
Det här inlägget har minsann fått mogna fram i huvudet under lång tid, och innehållet har tagit ny form flera gånger. Men jag tror att jag är redo nu.
 
Ingen människa ska tro att det här med kärlek blir lättare med åren. Men samtidigt som det är krångligt, är det också så uppenbart att nästan inget betyder så mycket som just kärleken. Den rymmer så mycket av lugn och glädje, liv och passion, förståelse och samhörighet. Klart att man inte vill vara utan allt det där!
 
Läser min årskrönika för 2015, 2015 som var stora dejtingåret för min del: "Får jag önska något för 2016 är det kärlek på riktigt men vete tusan om det är på dejtingsajter man får träff på den."
 
Besynnerligt nog, fick jag alltså chansen ändå, på kärlek på riktigt, och den kärlekshistorian har pågått sen i våras, med full intensitet. Inte kom den i den form jag hade väntat mig (vet inte heller vad jag hade väntat mig), kärleken och själsfränden. Jag vågar säga att jag genast visste att det klickade; jag var så tydlig i min förvissning att jag skrämde föremålet för känslorna rejält. Men han har hämtat sig sen dess och nog också gett mig rätt i den intution som jag lutade mig mot då. Som alltid var jag otålig och drivande, mer än vanligt, som om det gällde liv och död. Kanske att det var precis så viktigt?
 
Inget är komplikationsfritt, men just det hade jag inte väntat mig. Har dock aldrig känt mig så förstådd som nu. Det är på gott och ont, tjänar inget till att mörka något. Han är precis lika känslig för tonfall, minspel och nyanser som jag själv. Sen har jag heller aldrig intresserat mig för det komplikationsfria, jag vill ju både utmana och utmanas. Mycket skiljer oss åt; annat förenar. Båda vill träffas ofta och det lyckas vi fint med, så bor vi utsökt nog på promenadavstånd från varann också.
 
Vi har en lång väg kvar att vandra tillsammans, och jag ser fram emot det. Helt säkert finns det en del gropar att snubbla i, men med en välmenande hand som hjälper en upp ur gropen då. Det är såklart att utmana ödet att tro att vi ska dela vardag och fest, glädje och sorg lång tid framöver, men jag kan inte tro något annat.
 
 
Skyddar min sociala media-skygge vän genom att nästan helt skära bort honom från denna bild från Svarte, där det inte råder nån tvekan om hur glad jag är att vara vid hans sida
 

Rosa oktober

Jag älskar oktober och alla fina insatser för att uppmärksamma rosa bandet/kampen mot bröstcancer; allt från träningskläder och ägg till verktyg och smink.
 
En egen favorit är Rosa Hoppet - jag har cyklat alla tre gångerna och det är en sann fröjd att se alla rosaklädda ekipage. Alla gångerna har det mest varit folk från jobbet i mitt lag - det brukar vara de allra bästa som hänger med! Arrangemanget är inte det proffsigaste med det hjärtligaste.
 
 
Det är härliga Emma Ingolf  som ställer upp och fotar.
 
 
I år var vi även i tidningen! Kära kollegorna Maria och Teresa.
 
Och så har jag köpt en förstoring som är både rosa och utauktionerad på Tradera till förmån för cancerfonden. Gissa om jag är nöjd.
 
 
Det är Fredrik Mörk som har fotat och auktionerat ut. Sitter ovanför min soffa nu, det inramade fotot, alltså, inte Fredrik.
 
Kärleken till rosa oktober överträffas endast av den för Movember. Jag får skriva mer om det sen - men det är en fröjd att vara på jobbet och iakkta mustaschernas framväxt på kollegorna.
 
 
 

Oktobertankar

Det var bra längesen jag var här och massor har hänt på ett halvår, såklart. Men summeringen får vänta tills årskrönikan. Nu är det här och nu som gäller.
 
Sommaren kom först i andra halvan av september. Men jag njöt då också; det här är rentav en oktoberbild.
 
Den senaste tiden, kanske en månad eller så, har jag umgåtts med mycket allvarliga tankar. Funderar väldigt ofta över meningen med livet, särskilt mitt eget liv då, om jag gör någon nytta eller bara är en meningslös existens. Det kan låta sorgligt och som att jag är deprimerad, men så är det inte, tvärtom. Jag bara intresserar mig oändligt mycket mindre för onödiga saker och tänker ofta på att det inte finns någon garanti för morgondagen, då vill jag banne mig göra det bästa jag kan av idag.
 
 
Då följer att jag ägnar mig lite mindre åt vissa människor, mer åt andra, och de som är här hos mig får vara beredda på allvaret. Jag vill inte längre vara taktisk och invänta rätt läge för att säga vad jag tycker och känner. Är det något som skaver, får det läggas på bordet, är det någon jag älskar så får hen höra det. Finns det något viktigt/roligt/berikande som kan köpas för pengar, tvekar jag inte en sekund. (Tänk en långhelg i Shanghai, med en god vän, t ex. Det händer om ett tag). Farligast just nu verkar det vara att leva ytligt, sopa saker under mattan, spela teater. Både för mig och för dem i min närhet.
 
För att spä på de allvarliga tankarna ytterligare, har jag skaffat en "dagbok" på Designtorget.
 
 
Där ställs jag inför daglig (nä, OK, så flitig är jag inte att det blir varje dag) eftertanke. Det finns olika teman, men återkommande är Saker jag är tacksam för och Dagens goda gärning. Få saker gör mig så besviken på mig själv som när jag inte har något att skriva där.
 
 
Vart åttonde blad innehåller ett citat som ofta tål att tänkas lite extra på.
 
 
Det är naturligtvis frestande att leva varje dag som att det vore den sista, strunta i alla plikter och låta dammråttorna frodas. Men emellanåt hinner vardagen ifatt mig och då kan jag både sköta jobb och hem på ett sätt som får mig att verka närapå normal.
 
Det finns ändå aktiviteter som aldrig tappar sin mening. Tack och lov för det.
 
Nycyklad, nybadad, lycklig.

Kulturmars: Amanda Bergman

 
 
 
Inte för att editorn här i iPaden samarbetar men du vet nog hur man googlar efter Amanda Bergman och Falcons. 
 
http://youtu.be/KOeOg_cRidQ
 
Klipp
 
När kusin Mimmi skulle komma över helgen, ville jag hitta på något lite extra mer än att bara pimpla vin. Jag hade ett par olika alternativ, men Mimmi högg genast på Amanda Bergman på Babel.
 
Ofta när jag konsumerar kultur, sänker jag medelåldern. Så var det inte den här gången även om Mimmi triumferande märkte att det fanns nån gubbe som faktiskt verkade äldre än oss två.
 
Eftersom ingen av oss sett Amanda spela förut, trodde vi först att hon var förbandet. Jättekonstigt. Men det visade sig sedan vara Badlands. Sen kom Amanda, en tjej i turkos overall och 3 x Petter och då klarnade allt. Hon har en fantastisk röst och jag har svårt att smälta att hon bara är 28 år. Hon var för övrigt klädd som direkt från 70-talet på ett ballt sätt.
 
Nåja, nästa gång är vi lite mer världsvana! Kvällen inleddes för övrigt på bästa sätt! Först rosé på vinterassen, sen drinkar och lite mat på Belle.

Kulturmars: Åttonde mars allstars

 
Det har slumpat sig så att min mars blir full av kultur. Kanske inte finkultur precis, särskilt inte det första kulturella tillfället - fira internationella kvinnodagen på Blå Båten. Det var verkligen högt och lågt, mest lågt och under bältet, men jag skrattade mer än jag gjort på länge. 
 
 
 
Jag var i mycket gott sällskap och vi hade samarbetat kring picnicken. Det är för övrigt ett mycket fint koncept, Blå Båtens Bröd och skådespel. Man tar med sig vad man vill äta och dricka och köper biljett för 100 kr. Man får många timmars underhållning för den slanten. http://blabaten.com/wp/program/
 
Här, lite smakprov på allsången...
 
 
Stay tuned för fler kulturella reportage under mars!
 

Pappmorfar

 
 
Hade detta inlägg i huvudet när jag kastade ner det förra om Mexico, men det kom visst inte längre än så...
 
För att göra det lite roligare ändå, och inte bara sorgligt, att Far som fyllde år fick bli hemma, hade vi med en förstoring på Far att ta foton med i olika situationer. Se så kul han hade!
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Karin

RSS 2.0